Januariavtalet sitter i Centerpartiets natur

Centerpartiets själ, det är landsbygden. Åtminstone om vi får tro vad partiet självt skriver på sin hemsida. Det bekräftas av att vi inte behöver leta speciellt mycket för att hitta centerpartister som liknar våra själar vid gläntor i skogen, som förkunnar sin kärlek till kornas råmanden hellre än storstädernas brus.

Samtidigt kan denna lite flummiga landsbygdsromantiska hållning direkt kopplas till konkreta saker som enklare regler för företagare, bredbandsutbyggnad och ett hållbart jordbruk. Centerpartiet vill bevara svensk landsbygd, men vill samtidigt att Sverige ska utvecklas som industrisamhälle. Det vill försvara människors frihet från förmynderi (”Budkavle går!”, hör vi från bondeupprorets tider), men kombinerar det med mer moderna förkunnelser om att bevara planeten och ekosystemet. Det kan tyckas rätt spretigt, något som speglas i de olika tillmälen centerpartister har fått: allt från Stureplanscentern till Åsa Nisse-marxister.

Ändå har Centerpartiet lyckats rätt bra, för vi svenskar är ännu inte tillräckligt urbaniserade för att ha tappat kontakten med bondesamhället. Vi köper en våning i mitt i stan, men så fort våren kommer ska vi ut på landet och påta i jorden. Eller åtminstone ha ett par blomlådor på balkongen. Svenskar är, som min afrikanske antropologvän sagt, ”nothing but fucking urban pesants”.

När en LRF-företrädare träffar en sosseminister uppstår per automatik kärlek.

Det har också sagts om centerpartiet att deras själ är av hästhandlartyp. En centerpartist är ett kommunalråd som vill få saker gjorda, eller ser som sin uppgift att i nästa budget flyga in några miljoner under radarn för att öka anslaget till enskild väg, samtidigt som han/hon säkrar ersättningen för skogsbönder som ekosocialister vill roffa åt sig.

Och hästhandlaren söker sig till andra av samma kynne, framför allt Socialdemokraterna. De älskar att se vem som lurar vem i slutänden. När en LRF-företrädare träffar en sosseminister uppstår per automatik kärlek.

Centerpartiet var från början ett bondeförbund, men vidgade senare perspektivet och förvandlades till ett landsbygdsparti. Nischen blev att vara de främsta kritikerna av den häftiga strukturomvandlingen efter kriget. Symbolen för denna centralistiska omstuvning av Sverige blev kärnkraften. Med denna fråga som avgörande vapen lyckades Centerpartiet slå Socialdemokraterna ur brädet 1976.

Resultatet blev att kärnkraften, tillsammans med löntagarfondstriden, såg till att vi inte fick något borgerligt skatteuppror värt namnet i Sverige. Dessa politiska stridsfrågor absorberade det mesta av den motståndskraft som slog igenom i våra grannländer.

C och S är båda partier vars företrädare njuter av att på marknadsplatsen se vem som lurar vem.

I dag försöker Centern kombinera denna historia med ett starkt inslag av liberalism. Att det skulle fungera var det inte många som trodde. Men det verkar, så långt, som att landsbygdsjälen går att kombinera också med denna lära. Kanske därför att den liberala förkunnelsen trots allt förfäktas av en bondjänta (med juristexamen)?

För den äkta högern är det obegripligt hur Centerpartiet parallellt med sin kärlek till landsbygden vill ha en generös flyktingpolitik. För en klassisk centerpartist är samhällets grundsten kyrkkaffe med prästen. Med andra ord: en humanistisk inställning mitt i hembygdsvurmen.

Vi ska inte underskatta den sortens symbolik i ett parti med rötterna ner i svensk medeltid. Men låt oss gissa att det ändå är hästhandlarsjälen som är avgörande. Kanhända är det därför Socialdemokraterna och Centerpartiet så ofta har dragits till varandra. De är båda partier vars företrädare njuter av att på marknadsplatsen se vem som lurar vem. De har samma kärlek till ett resultatorienterat schackrande på temat att alla kan få något, men ingen får allt.

Det är bara att se på Januariöverenskommelsen. Än i dag är det inte helt givet vem som egentligen har lurat vem, men båda partierna verkar trivas med situationen. Lika barn leka bäst, även i politiken.