Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Stig-Björn Ljunggren: Miljöpartiet har segrat ihjäl sig

STIG-BJÖRN LJUNGGREN SÖKER PARTIERNAS SJÄL, DEL 1. Vi har alla en liten miljöpartist inom oss, i och med att deras begrepp och profilfrågor blivit självklara utgångspunkter för stora delar av samhällsdebatten. Miljöpartiet har dock inte belönats av väljarna för detta. I första delen i Smedjans serie om partiernas själ, tar sig statsvetaren Stig-Björn Ljunggren an Miljöpartiet.

Per Bolund. Foto: Miljöpartiet.

Jag tog färjan till Almedalen mellan Oskarshamn och Visby. När jag stod på däck och spanade ut över havet kom jag på mig själv med att grunna på om det hade varit bättre att flyga Kallinge-Arlanda-Visby. Men vad skulle Greta sagt?

Greta och hennes anhängare skulle nog ha påpekat att det bästa hade varit att stanna kvar i Blekinge och kupa potatis.

Att jag ens tänker tanken är förstås ett tecken på att Miljöpartiets ande har intagit oss alla. Dess paradigm har segrat, men till priset av att partiet självt förlorade sin exklusivitet. Det var litet redan när det var unikt. Det blev ännu mindre när alla andra började vurma för miljö, klimat och hållbarhet.

Miljöpartiet har ofta fått höra att det har sålt sin själ. Det tyckte några redan när partiet kom in i riksdagen och dess medlemmar slutade dansa samba. Eftersom miljöpartisterna inte ville ha kavaj fick talmannen anpassa riksdagsordningen efter detta. De ombads att, om de absolut skulle ha en kofta på sig i stället, skulle det vara en kofta med slag.

Fundamentalisterna blev realister. Men de är alltjämt lite anarkistiska. De som försöker hålla ordning i partiet brukar säga att det är som att valla en skolklass på Gröna Lund.

Miljöpartiet har lärt sig konsten att kompromissa – men också att köra chicken race mot sin regeringspartner. Några medlemmar tyckte att partiet blivit en dörrmatta åt sossarna. Därför bildade de eget för att kunna hålla den obefläckade gröna själen vid liv, något de inte fick folkets stöd för.

Att Miljöpartiet vågade sätta sig i en regering, med allt vad det innebär i form av ideologisk försakelse, kan också ses som en själslig styrka. Partier kan välja mellan att sitta vid makten och å ena sidan riskera att förlora väljarstöd men å andra sidan få saker uträttade, och att sitta i opposition och få väljarnas kärlek, men inte genomdriva någon nämnvärd politik. De flesta partier väljer, om de kan, att ta makten och vara resultatorienterade.

Per Gahrton, MP-grundare och en av vår tids stora politiska entreprenörer, har beskrivit Miljöpartiet som ett utanförparti som försöker förändra inifrån, men att om detta kommer att lyckas vet vi inte ännu.

Kärnan i Miljöpartiets budskap är att vi som lever nu ska leva på ett sätt som alla kan leva på, i all framtid. Det är i grund och botten en uppdatering av den konservativa förkunnelsen att den nuvarande generationen har förpliktelser mot sina förfäder och sina efterkommande. Vi är alla länkar i en lång kedja. Vi ska inte ta fler steg framåt än att vi kan ta ett steg tillbaka.

Den gröna ideologin har laddat om det konservativa synsättet med hjälp av begreppet ”interdependens”, alltså vårt ömsesidiga beroende av varandra som människor, men också av naturen. Vi är en organism.

I dag är ordet ”hållbarhet” på allas läppar, vare sig de talar om spelpolitik eller terroristbekämpning.

Där den konservative efterlyser eftertanke inför samhällsförändringar kräver miljöpartisten konsekvensanalys av mänskliga ingrepp som förändrar naturen, till exempel om hur ett motorvägsbygge kan påverka beståndet av rödlistade arter.

Men samtidigt som miljöpartiet går som katten kring het gröt när det gäller människans förmåga att manipulera naturen, saknar de samma försiktighetsprincip är det gäller politikens möjlighet att bestämma samhällsutvecklingen.

Deras bristande tilltro till vad ingenjörer kan åstadkomma med nästa generation kärnkraft har inte en motsvarighet när det gäller vad en samhällsingenjör (med utsikt från hipstersöder) kan åstadkomma med samhällsutvecklingen.

Den miljöpartistiska själen är, som sagt, präglad av tanken på ”hållbarhet”. I dag är ordet ”hållbarhet” på allas läppar, vare sig de talar om spelpolitik eller terroristbekämpning. På så sätt har vi alla tagit till oss en del av Miljöpartiets budskap. Själva partiet har däremot belönats föga. Nu börjar vinden snarare vända till dess nackdel.

Kanske kan allt sammanfattas i deras geniala valaffisch en gång i tiden: ”Miljöpartiet lovar inte guld, men gröna skogar.”

Problemet är bara att de som bor i dessa gröna skogar gillar inte att bilresorna blir ohemult dyra.