Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Stig-Björn Ljunggren: Skattesänkarpartiet har retorikproblem

STIG-BJÖRN LJUNGGREN SÖKER PARTIERNAS SJÄL, DEL 2. Moderaterna vill skilja på marknad, stat och samhälle. Problemet är att de verkar i ett land där stat och samhälle räknas som en och samma sak. Denna förödande begreppsglidning får den enkla skattesänkarsjälen att ständigt skava mot verkligheten.

Jag går omkring och spanar i Visby efter någon av de gamla moderaterna. De var lätta att identifiera okulärt, åtminstone karlarna, eftersom de alltid hade slips. Nu för tiden är det bara jag och Per Bolund som har slips här i Almedalen, och möjligtvis någon ungmoderat som inte förstått den nya tidens krav.

Men slips eller inte, Moderaternas kärna finns kvar. Den kan sammanfattas i två ord: Sänk skatten! För att fullfölja detta högsta ändamål har partiet alltid varit benäget att spara in på de offentliga utgifterna. Partiet har understundom, som partiledaren Gunnar Heckscher uttryckte saken på sextiotalet, gått som en gosse med käpp över en äng och systematiskt slagit huvudet av alla blommor han kommit åt.

Eller, som det uttrycktes i ett av partiets första manifest (1905):

Sparsamhet i beviljande af statsanslag och ökadt afseende på ett ändamålsenligt anfvändande däraf.

Således: Bevilja inte för mycket pengar till staten, och se till att det som beviljas används på bästa sätt. Att sänka skatten är dock inget självändamål för moderater. De föreställer sig att skattesänkningarna leder till att dynamiska krafter släpps lösa, som ökar den totala mängden rikedom i samhället.

Här finns kärnan i den moderata förkunnelsen. Vi blir alla rikare om staten tar mindre av oss. Även det offentliga kommer att kunna berika sig.

Det Moderaterna har insett, och som andra partier inte har fattat (Socialdemokraterna) eller inte tror på (övriga borgerliga partier), är att bara skatterna sänks så ökar statens skatteinbetalningar. Den enskilde betalar mindre, men staten får mer, helt enkelt därför att fler jobbar mer och bättre.

När det gäller Socialdemokraterna har en riktig moderat alltid uppfattningen om att de är ute i smygsocialistiska ärenden.

Ibland har det hänt att Moderaterna lånat för att sänka skatten, eller sålt lite av kronjuvelerna. Den moderata själen är övertygad om att bara näringslivet får bra villkor, kommer också resten att hänga med. Exakt hur mycket staten ska agera för att hjälpa till i denna process varierar över tid i den moderata förkunnelsen. Det hela brukar koka ner till att om det inte är nödvändigt för staten att gripa in, då är det nödvändigt att staten inte griper in.

En enkel tumregel säger att om näringslivet ligger på om statliga insatser, då kommer Moderaterna också att understödja dessa insatser. Ändå är det inte längre självklart att som tidigare tala om ”bolagshögern”.  Efter ”de nya Moderaterna” kom näringslivets representanter att betraktas som vilket särintresse som helst, och fick ta till luktsaltet för att inte dåna när de insåg att Anders Borg skulle ta rodret på finansen.

Vad Moderaterna än menar att staten ska göra och inte göra, gäller ett par varningsord, som sitter inpräntade i partiets själsliga identitet. För det första att sossarna inte bara är socialister, utan listiga sådana. För det andra att de övriga borgerliga partierna tenderar att vara deras godtrogna medlöpare.

När det gäller Socialdemokraterna har en riktig moderat alltid uppfattningen om att de är ute i smygsocialistiska ärenden. Men däremot tenderar moderater att tona ner sin uppfattning om mittenpartiernas förrädiska natur. Det sker i samma utsträckning som en borgerlig regeringsbildning är möjlig. Men gång på gång får Moderaterna papper på att de forna borgerliga kamraterna är renegater. Som för närvarande, efter Januariöverenskommelsen.

Eller som en klassisk moderat valaffisch förkunnade: ”Högern – att lita på!”.

Hela uppsättningen av tradition, kultur och institutioner är för Moderaterna ett nödvändigt komplement, eller till och med förutsättning för, näringslivets och individernas frihet.

Moderaterna är ett liberalkonservativt parti. Det innebär att två olika kynnen samsas i samma själ, en liberalismens individualism och konservatismens kollektivism. Frihet och ansvar är kombinationen som partiet för fram. Förvisso är vi individer, men vi finner oss bäst till rätta i naturliga gemenskaper som familjen.

Här blir den enkla skattesänkarsjälen lite mer komplicerad. Marknaden och individerna fixar inte allt. För att denna fria relation ska kunna fungera måste folket utrustas med ett slags socialt körkort. Det är främst familjens uppdrag att se till att det uppväxande släktet blir ansvarstagande personligheter, en slags privat övningskörning. Men utöver detta krävs också obligatorisk närvaro på en av det offentliga reglerad körskola.

Hela uppsättningen av tradition, kultur och institutioner är för Moderaterna ett nödvändigt komplement, eller till och med förutsättning för, näringslivets och individernas frihet. Partiet har på så sätt vilat på tre ben: Staten, Marknaden, Samhället. Problemet med denna ekvation är att Sverige är präglat av en etatistisk tradition som inte skiljer på ”samhälle” och ”stat”. Ibland försöker Moderaterna stå emot denna förödande begreppsglidning, inte minst under Gösta Bohmans, men ibland faller de in i det gängse sättet att tala – det är bara att titta i deras programtexter under större delen av 1900-talet. Även i dag kan sammanblandningen ibland höras, och får den moderata själen att skava mot verkligheten.