Utblick Krönika
Jordskredsförlust för Tories
Det brittiska valet är framförallt ett svidande och självförvållat nederlag för de konservativa. Få väljare tror att Labour har förmåga att lösa landets problem. Smekmånaden för den nye premiärministern Sir Keir Starmer lär bli kort, skriver Svend Dahl.
Brittiska valnätter är brutala historier. I mardrömmarnas och nattångestens tidiga morgontimmar blir valresultaten ett efter ett upplästa runt om i landet. I ett valsystem där vinnaren tar allt kan inga politiska högdjur ta skydd bakom sina placeringar på partilistor. I stället riskerar de att se sina politiska karriärer ta slut ståendes på en scen tillsammans med valkretsens övriga kandidater.
Det var många sådana ögonblick som utspelade sig tidigt i morse. Valkretsar som aldrig tidigare – inte ens vid Tony Blairs jordskredsseger 1997 – röstat på något annat sätt än konservativt föll till Labour eller Liberaldemokraterna. Samtidigt vann Nigel Farage – mannen som i praktiken drev fram Brexit – fyra mandat för det nya partiet Reform UK, som knappt existerade när valet utlystes i slutet av maj.
Labour vann en jordskredsseger med i skrivande stund 411 av underhusets 650 platser, medan de konservativa endast skrapade ihop 119. Det är, för det parti som brukar beskrivas som världens genom tiderna mest framgångsrika, det sämsta valresultatet någonsin.
Det är en politisk bedrift av Labour och den tillträdande premiärministern Sir Keir Starmer. För knappt fem år sedan var förhållandena de omvända. I december 2019 vann den dåvarande premiärministern Boris Johnson den största konservativa parlamentsmajoriteten sedan Thatchers i spåren av Falklandskriget, och det talades om hur det skulle vara omöjligt för Labour att inom överskådlig framtid vinna val.
Det konservativa valnederlaget handlar i grunden om en oförmåga att förvalta det mandatet. Visst kommer varje parti som regerat i 14 års tid förr eller senare att förlora – ibland stort. Väljare tröttnar och vill se förändring. Men partier kan helt på egen hand påskynda den typen av händelseförlopp. Det är vad som hänt i Storbritannien.
Egentligen har det konservativa partiet enbart sig självt att skylla.
En del kommer att peka på att Nigel Farage bidrog till storleken på Laboursegern genom att splittra högerrösterna, och på marginalen är det förstås sant. Men egentligen har det konservativa partiet enbart sig självt att skylla.
Boris Johnson levererade visserligen som utlovat Brexit i början av 2020, men faktum är att de konservativa regeringarna sedan folkomröstningen om att lämna den europeiska unionen i juni 2016 präglats av sjabbel och svag politisk leverans. Boris Johnson stängde ner landet under pandemin, men lät de anställda på Downing Dtreet festa loss utan social distansering. Liz Truss – som förlorade sitt mandat vid sjutiden på morgonen efter en nagelbitande rösträkning – hade rätt om den svaga tillväxten och behovet av att göra något åt de allt högre brittiska skatterna, men exekverade med en taktlöshet som man normalt bara hittar i politiska ungdomsförbund. På 50 dagar utraderades de konservativas förtroende som ekonomiskt kompetenta.
När Boris Johnson vann valet 2019 handlade det till betydande del om att han i spåren av Brexitomröstningen lyckats bygga en ny väljarkoalition där arbetarklassväljare som tidigare röstat på Labour eller stannat hemma nu slöt upp bakom de konservativa. I bakgrunden fanns två viktiga sakfrågor: Dels att minska invandringen, dels att rusta upp de sedan länge eftersatta delarna av landet genom stora infrastrukturinvesteringar. På båda punkterna har man misslyckats. Invandringen fortsätter att ligga på rekordnivåer, och av den framtidstro som Johnson tillfälligt levererade på många håll i England blev det inget.
Den avgående premiärministern Rishi Sunak – som under valrörelsen beskrivits som en anständig man med snygga kostymer men begränsad politisk talang – har knappast kunnat ändra på den saken. Dessa oinfriade förhoppningar är också de främsta skälen till såväl det minskade valdeltagandet som framgångarna för Nigel Farages parti. En betydande grupp väljare är inte bara – med rätta – trötta på de konservativa, de tvivlar även på Labours förmåga att göra något åt invandringen, illa fungerande offentlig service, rekordhöga skatter och att landet utanför London, som en svensk bosatt i Storbritannien nyligen uttryckte det i ett poddsamtal, är sjavigt och eftersatt ”som ett stort Filipstad”.
Att Starmer gjort Labour valbart – efter företrädaren Jeremy Corbyns utflykter långt ut på vänsterkanten – innebär inte att väljarna har något större förtroende för det nya regeringspartiet. Man litar bara marginellt mer på Labour än på de konservativa, visar opinionsmätningarna.
Det är också värt att notera att andelen Labourröster enbart är någon procentenhet högre än 2019, medan det konservativa partiet tappade närmare 20 procentenheter.
Detta är framförallt ett val som de konservativa förlorat. Smekmånaden för Sir Keir Starmer blir kort och Nigel Farage lär fortsätta att spela huvudrollen i brittisk politik.