Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Utblick Ledare
Keir Starmers politiska projekt har redan dött
Trots en jordskredsseger och löften om storslagen politisk förändring verkar allt ha stannat till i Keir Starmers Storbritannien. Brist på ledarskap har bidragit till att regeringen nu, ett år efter sin valvinst, knappt har åstadkommit något. Starmer borde ha lyssnat på Fredrik Reinfeldt. Det skriver Bean Khalil.
Framgångarna för Moderaterna under alliansåren skulle kunna sammanfattas i den uppmaningen “förändra er eller dö”. Det var Fredrik Reinfeldts uppmaning för att få medlemmarna att inse att de trots valvinsten inte kunde stanna av i förnyelsen. Det enda sättet att lösa problemen var att ständigt vara i rörelse, konstant vara på jakt efter nya lösningar och aldrig tillåtas fastna i gamla dogmer.
Även om uppmaningen riktade sig mot partimedlemmar finns det fler som nu i efterhand borde ta del av talet. En av dem är den brittiska premiärministern Keir Starmer. Trots att Labourledaren förra året vann en jordskredsseger och nu disponerar 63 procent av alla parlamentsplatser har han stött på stora problem med att få igenom sin politik.
Starmer kan därför inte få genomslag för sin egen linje såvida det inte innebär att öka skattebördan.
Innan valet 2024 lovades en åtstramning av migrationen, kortare vårdköer, färre potthål, sänkta elpriser, investering i infrastruktur, fler lärare och fler poliser. Inga löften ser ut att kunna infrias i tid till nästa val. En delförklaring är att Labourpartiet inte i grunden är det parti Starmer gav sken av för att vinna valet. Det finns ingen ideologi eller samhällsvision som kan få backbenchers att legitimera slaktandet av heliga kor för att finna finansiering. I stället har medlen kommit från att höja skatter, vilket i sin tur resulterat i att framgångsrika företagare har börjat lämna landet. Starmer kan därför inte få genomslag för sin egen linje såvida det inte innebär att öka skattebördan.
Mitt i allt detta försöker regeringen med det som kanske är den svåraste uppgiften: att få igång den brittiska tillväxten. I denna fråga blir det – mer än i alla andra frågor – uppenbart att Starmer inte har med sig partiet. Regeringens största politiska förlust skedde därför i försöken att få fler i arbete. Förslagen, som hade till syfte att göra det svårare att få sjukersättning, Personal Independence Payment, skulle täcka de finansiella hål som annars hade behövt finansieras med höjda skatter. Syftet var att – likt det Anders Borg lyckades med i Sverige – återskapa arbetslinjen.
Både Blair och Reinfeldt lyckades med den modernisering Starmer nu finner omöjlig.
Men åtstramningen stoppades när runt 120 ledamöter hotade om att rösta emot sin egen regering. Kompromissen blev ett urvattnat förslag och med löften om att Starmer i framtiden – likt hur partiet historiskt har gjort – skulle spendera sig fram till en lägre arbetslöshet.
Keir Starmer har sig själv att skylla för det kaos han nu ser.
Den enda arena Starmer faktiskt har lyckats väl på är den utrikespolitiska. Den brittiska regeringen var en av de första länderna som lyckades säkra ett nytt handelsavtal med Trump och har tagit ett allt större ansvar i stöttandet av Ukraina. Men det innebär inte att det är Starmers förtjänst. I USA-relationen har den nytillträdde ambassadören Peter Mandelson varit central. Och i Ukrainafrågan var det den Nationella säkerhetsrådgivaren Jonathan Powell som flög ned till Kiev för att träna president Volodomyr Zelenskyj i hur man hanterar Donald Trump.
Vad Peter Mandelson och Jonathan Powell har gemensamt är att de båda hade toppjobb för Keir Starmers företrädare, Tony Blair. Blair var med sitt New Labour en inspiration för det som kom att bli Nya Moderaterna. Tydligheten i det nymoderata projektet möjliggjorde att partiet kunde gå till val på en koherent politik och således smärtfritt leverera på sin utlovade politik. Alla visste vilka reformer som skulle läggas av en moderat statsminister – alla visste vart man ville. Både Blair och Reinfeldt lyckades med den modernisering Starmer nu finner omöjlig.
Då Labourledaren bevisligen inte lyckats förändra sitt parti finns dessvärre bara en följd. Likt det Reinfeldt försökte få sina medlemmar att förstå kommer de politiker som inte förnyar sig i takt med samhällsförändringen förr eller senare dö ut. Tyvärr verkar Starmer inte ha insett det själv.