Kolonial landsbygdspolitik

Svensk landsbygdspolitik är en sorglig historia. Sverige blev tidigt ett av världens mest urbaniserade länder, inte för att svenskarna själva nödvändigtvis längtade in till städerna, utan för att deras politiska makthavare beslutade att de skulle göra det. Under många år drev Socialdemokraterna en aktiv politik för att avfolka landsbygden och få de stora städerna att växa.

Den så kallade ”solidariska lönepolitiken” syftade till att slå ut små företag på landsbygden och gynna stor exportindustri i storstäderna. Det hela benämndes också ”flyttlasspolitiken” efter alla de flyttlass som gick från Norrland till de nya förorterna runt Stockholm, Göteborg och Malmö. Det skedde naturligtvis inte utan knot och motstånd. Hasse Burmans protestsång ”Vi flytt int” hamnade på Svensktoppen 1970.

Flyttlasspolitiken var följden av en kombination av olyckliga faktorer. Dels rent felaktiga ekonomiska teorier som några år senare skulle få katastrofala konsekvenser för den svenska ekonomin, utöver alla enskilda som drabbades, dels den socialdemokratiska strävan att göra Sverige till världens modernaste land som genomsyrade politiken på så gott som alla områden, inte minst arkitekturen och stadsplaneringens.

Rationalisering och centralisering var centrala inslag i denna modernitetstanke, där såväl myndigheter som företag skulle centraliseras så långt det bara var möjligt. Stora företag och organisationer gynnades på de små uppstickarnas bekostnad. Konkurrensen uteblev. Ytterligare en följd av allt detta var att det skulle dröja ända tills 1900-talets allra sista år innan något nyföretagande att tala om återuppstod i landet.

På senare år har Socialdemokraterna blivit tvungna att hantera konsekvenserna av efterkrigstidens landsbygdsfientliga och företagarfientliga politik.

På senare år har Socialdemokraterna blivit tvungna att hantera konsekvenserna av efterkrigstidens landsbygdsfientliga och företagarfientliga politik. En universallösning på landsbygdens problem tycks vara att flytta statliga myndigheters huvudkontor från Stockholm, för att på så vis skapa arbetstillfällen. Det är en dålig lösning på många vis.

För det första finns det poänger med att myndigheters huvudkontor ligger centralt placerade. Landsbygdens problem beror inte på bristen på sådana. En faktor är däremot samma myndigheters aggressiva centralisering, där en så stor del av verksamheten koncentrerats till just huvudkontoret. Bättre än att flytta huvudkontoren från Stockholm, vore att minska huvudkontoren och decentralisera verksamheten på fler regionala och lokala kontor.

På så vis skulle myndighetsutövningen också komma närmare medborgarna. En av de saker som många på landsbygden upplever som det mest besvärliga med urbaniseringen handlar i själva verket om centraliseringen. Att stat, regioner och kommuner drar sig tillbaka bakom huvudkontorens väggar och gör sig oåtkomliga för medborgarna. Polismyndighetens centralisering är kanske det tydligaste exemplet.

Ytterligare en följd av allt detta var att det skulle dröja ända tills 1900-talets allra sista år innan något nyföretagande att tala om återuppstod i landet.

Socialdemokraternas universallösning att flytta huvudkontor ut i landet visar på en total oförståelse för problemens orsaker. Gotlands landsbygdsproblem blev inte mindre av att Riksantikvarieämbetet flyttades dit som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd 2008. Däremot påverkades myndigheten själv till det sämre.

Flytt av statliga huvudkontor tenderar dessutom att ändå inte påverka arbetsmarknaden där problemen är som störst, eftersom de av lätt insedda skäl ändå hamnar i residensstäderna. Åtgärden är rent kosmetisk och avsedd att frisera statistiken på nationell nivå. De lokalsamhällen som drabbats hårdast av tidigare centraliseringar kommer inte att ha någon glädje av dem. att åtgärden är rent kosmetisk framgår också av att det endast är några hundra arbetstillfällen som det rör sig om.

Tron att statliga myndigheters huvudkontor skulle vara svaret på landsbygdens böner vittnar om en närmast kolonial syn på dess befolkning. Samma nedlåtande synsätt som en gång i tiden skapade problemen som man nu försöker skyla över.