Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

En ny svensk gemenskap

Den mångkulturella idén – tanken att människor ska leva med helt separata kulturer vid sidan av varandra – är en idé utan stöd i verkligt mänskligt beteende. Det är fel att tro att människor inte vill ha en gemensam kultur och gemensam identitet. Till slut kommer människor i vårt land att hitta någon form av ny gemenskap alldeles oavsett vad någon politiker gör, skriver Stefan Olsson, aktuell med essän ”Det nya folkhemmet”.

Det faktum att Sverige på kort tid har haft en mycket stor invandring väcker många frågor om hur integrationen ska kunna förbättras. Oftast talar vi då om utbildning och arbete. Vi tänker oss att invandrare blir integrerade om de blir sysselsatta. Vid sidan av detta har också idén om det multikulturella samhället florerat. Tanken har varit att invandrare som kommer till Sverige inte ska assimileras, det vill säga omforma sig själva och bli svenskar, utan behålla sin kulturella särart.

Denna tanke har haft stort stöd inom socialdemokratin och därför varit normerande för svensk invandringspolitik under lång tid. Den liberala variant som har ställts mot denna har varit tämligen innehållslös. Vilka seder en människa väljer att leva efter ska ju inte vara en fråga för politiken utan vars och ens fria val. Vad spelar det då för roll om en invandrare integreras? Vad är det han eller hon ska integreras i? Allt som behövs är väl frihet att göra som man vill?

Ungefär så har den svenska debatten sett ut. I andra länder med invandring har dock frågor om kultur och nationellt identitetsbyggande spelat en stor roll. I länder som varit mångetniska längre än Sverige finns det en medvetenhet om att invånarna i ett land bör hålla ihop trots olikheter. Trots skillnader i etnicitet, religion eller språk, kan det vara bra att uppfatta sig själv som en enhet. Det mest kända exemplet är USA som kallar sig självt för en smältdegel. Olika nationaliteter smälts samman och ur detta kommer en ny nationalitet, den amerikanska. Ett annat land som under de senaste decennierna har genomgått en liknande process är Sydafrika. Från början var detta en europeisk koloni där de vita gjorde sig till herrar över övriga folk. När landet sedan demokratiserades förstod alla att det bara fanns en väg framåt och det var att säga att alla var sydafrikaner, oavsett vilken etnisk grupp man tillhörde eller vilken hudfärg någon hade.

Är detta en väg som också Sverige kan gå? Kan Sverige bli en smältdegel? 

Sverige skiljer sig från USA och Sydafrika i det att landet ända fram till 1950-talet ungefär var exceptionellt homogent etniskt sett. Minoriteter som finnar, romer och samer har funnits hela tiden, men är små grupper. Sverige var både till etniciteten och nationaliteten ett och samma land. Vårt land har därför aldrig kunnat bli en smältdegel där många olika etniciteter blandas om och något helt nytt uppstår.

I stället har den etniskt svenska kulturen dominerat eftersom det är ursprungskulturen i landet och den som en mycket stor majoritet alltjämt tillhör.

Följaktligen kan vi i Sverige inte göra på samma sätt som i USA och Sydafrika. Men finns det ändå inte en poäng i att i någon mån skapa något nytt? Det nästan totalt homogena Sverige som fanns förr kommer ju inte tillbaks och invandrarna finns här, bor här, har eller kommer att få medborgarskap. Finns det någon sammansmältningsvariant som vi kan använda oss av? Eller ska vi bara slå ut med händerna och säga att det inte behövs? I liberal anda kan vi ju alltid förlita oss på att folk reder ut sina förehavanden själva.

Jag håller med om att lämna allt åt ödet är en möjlig väg att gå. Människor som bor tillsammans kommer för eller senare att förstå att det klokaste de kan göra är att se till att de blir ett gemensamt folk trots många skillnader i traditioner. Den mångkulturella idén – tanken att människor ska leva med helt separata kulturer vid sidan av varandra – är en idé utan stöd i verkligt mänskligt beteende. Det är fel att tro att människor inte vill ha en gemensam kultur och gemensam identitet. Till slut kommer människor i vårt land att hitta någon form av ny gemenskap alldeles oavsett vad någon politiker gör.

Detta till trots finns det saker som går att göra från politiskt håll, som kommer att underlätta processen och som ändå måste göras. Det finns saker som staten måste besluta om som har stor betydelse för hur vi uppfattar oss som ett gemensamt folk. Allt är inte helt och hållet upp till vars och ens personliga ställningstaganden.

Det mest betydelsefulla är förmodligen definitionen av vem som är svensk. Definitioner görs språkligt och det är betydelsefullt vilka som sägs vara svenska. Nu är inte en kurd som invandrat från Irak svensk i etnisk bemärkelse och därför finns det personer som menar att hon aldrig någonsin kan bli det. Men är det så vi ska använda begreppet svensk? Vi kan språkligt sett skilja mellan etnicitet och nationalitet. Sydafrikaner gör så. De kan säga att någon är zulu och sydafrikan samtidigt. Amerikaner gör också så. En svensk-amerikan är både svensk och amerikan samtidigt. Ett Sverige som har tagit emot hundratusentals människor från andra etniska folkslag kommer att behöva kalla kurd-svenskar för svenskar, och här kan ledande politiker gå före och tydligt markera att ”bindestrecksidentiteter” är ett normalt inslag i vårt samhälle.

En annan sak som staten alltid måste bestämma är vilket huvudspråket är. I Sverige är detta självklart svenska, men i Sydafrika är en sådan sak mindre klar. Sydafrikanerna löste dock problemet genom att göra engelska till det gemensamma nationella språket även om landet i övrigt har 12 officiella språk. Min poäng här är att det inte är upp till den enskilda individen att välja vilket språk han eller hon vill använda utan att detta måste bestämmas på kollektiv väg, trots att språket är en av de saker som påverkar en människa kulturellt sett lika mycket som religion eller andra kulturella seder. Vilket huvudspråket ska vara i ett land är inget en individ kan välja själv.

Det finns fler saker i samma riktning som staten kan göra för att skapa en ny svensk gemenskap. Staten kan se till att invandrare lär sig svensk historia, vilket är ett bra sätt att lära sig hur den folkgrupp man ansluter sig till ser på sig själv och sitt förflutna. Att se till att invandrare lär sig vilka de stora svenska författarna är skulle vara ett annat exempel. Hur ska de annars förstå vilka referensramar deras nya folk har? 

Sverige kan aldrig omdanas från grunden. Den etniska folkgrupp som bott här i mer än tusen år har sina seder och sin kultur. Den har tagit emot en stor mängd invandrare och därför kommer den att förändras. Förändringen kommer oavsett vad någon gör, men den kan underlättas om de förtroendevalda vill erkänna att människor som bebor samma plats på jorden söker gemenskap, samt erkänner att den stora dominerande etniska folkgruppen kommer att fortsätta att vara dominerande i kraft av sin storlek. På så vis kanske vi kan få en svensk variant av en smältdegel. En variant där nya kulturer gjuts in i den äldre svenska, snarare än omformar den totalt.