Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Kommunpolitikern som vågar gå mot strömmen

Oliver Rosengren (M), kommunalråd i Växjö, menar att det finns mycket kommuner kan göra för att värna sina skattebetalares pengar bättre än i dag. Smedjan har träffat en av Sveriges mest färgstarka – och kontroversiella – kommunpolitiker. Hur driver Växjö arbetslinjen och går det att göra mitt i en pandemi?

Oliver Rosengren, (M) kommunalråd i Växjö med ansvar för arbete och välfärd. Fotograf: Alexander Hall

Det blir snabbt tydligt att Oliver Rosengren, 27, är något av en lokalkändis i Växjö. När vi ses på Linnéuniversitetets campus i slutet av januari dröjer det inte länge innan studenter, utställare på den pågående välkomstmässan och andra förbipasserande hejar eller stannar till och vill utbyta några ord med honom. Under vår intervju nickar och vinkar Rosengren flera gånger till personer som går förbi oss mellan föreläsningssalarna.

Rosengren är född och uppvuxen i Växjö och har suttit i kommunfullmäktige sedan 2010. Trots att han ännu inte fyllt 28 år har han därmed nästan tio års erfarenhet från kommunpolitiken, och hans idéer och förslag har fått genomslag även utanför Växjö. På Moderaternas partistämma förra året var han en av de ledande krafterna i en grupp som drev igenom nya förslag om försörjningsstöd, och nyligen har han rankats som en av Sveriges mest inflytelserika politiker under 30 år av Expressen.

Rosengren har dock inga planer på att lämna kommunpolitiken än på ett tag.

– Det jag älskar mest med kommunpolitiken är närheten till väljarna. Att gå på Ica är som en opinionsundersökning, och jag får ofta nya idéer när jag går längs Storgatan. Jag kan vara drivande här på ett sätt som jag inte skulle kunna vara som riksdagsledamot, säger han.

I år har fyra av fem kommuner meddelat att de tvingas göra nedskärningar. Innan coronakrisen slog till.

Det är inte bara tomma ord från Rosengrens sida. 2017 fick han ett erbjudande att sitta i riksdagen, men valde att tacka nej.

– Det var delvis av legitimitetsskäl. Jag blev personkryssad i kommunvalet här i Växjö, så jag kände en skyldighet gentemot dem som röstade på mig att leva upp till deras förtroende.

Vi kommer snabbt in på de ekonomiska bekymmer många av Sveriges kommuner står inför. I år har fyra av fem kommuner meddelat att de tvingas göra nedskärningar inom sina verksamheter som skolan, äldreomsorgen och socialtjänsten. Det var innan coronakrisen slog till.

När rikspolitiker och riksmedier diskuterar kommunernas kris, vad önskar du som kommunpolitiker att fler förstod om era förutsättningar?

– Riksmedia och rikspolitiker behöver förstå att det å ena sidan behövs mer resurser, men också att effektiviseringar inte per automatik innebär besparingar. Det perspektivet har man helt förlorat. Varje gång en politiker säger att det ska kosta 1 miljon mindre att leverera en tjänst så står det ”besparing” i tidningsrubriken, och det är fördummande.

Det kan sticka i ögonen på en och annan socialdemokrat att vi vill ha Sveriges mest restriktiva riktlinjer för försörjningsstödet

Rosengren menar att det finns särskilt stora kostnader att trimma på bidragssidan, som han menar upprätthåller ett pågående utanförskap.

– Det är därför vi i Växjö har jobbat så hårt med att minska kostnaderna för försörjningsstöd. Vi måste se till att människor har en egen försörjning, för det äter resurser annars. I dag kostar försörjningsstödet 11 miljarder kronor för kommunerna totalt. Det blir en katastrof om vi faktiskt får den tillväxt i bidragskostnader som regeringen förutspår för kommande år, och med alla följdverkningar det utanförskapet får.

Debatten om effektiviseringar i välfärden är ofta abstrakt och luddig. Kan du måla upp en mer konkret bild av hur ni i Växjö försökt jobba med effektiviseringar, till exempel på bidragssidan?

– När det gäller bidragssidan handlar det om en politik baserad på tre delar. En del är en arbetslinje för alla, i bemärkelsen att det finns tydliga krav och förväntningar. Inga bidrag ska betalas ut utan en motprestation. Det har också effekten att det sållar bort personer som egentligen inte behöver bidrag och därför inte gör ansträngningen som krävs för att få det. Till exempel kan personer som svartarbetar inte få bidrag eftersom de inte kan gå på aktiviteterna, så då slutar de söka. Det är vår restriktiva bidragspolitik som vi i regel får mest uppmärksamhet för, troligen eftersom det är där det finns mest konflikt. Framför allt kan det sticka i ögonen på en och annan socialdemokrat att vi i det blågröna styret i Växjö är öppna med att vi vill ha Sveriges mest restriktiva riktlinjer för försörjningsstödet.

– Den andra delen handlar om att se till så att det finns en arbetsmarknad för alla. Det handlar framför allt om ett nära samarbete mellan kommunen och näringslivet. Här har Solna varit den stora förebilden, för att de tidigt knöt ihop arbetet med socialbidrag med sitt näringslivskontor. På så sätt såg de till att lokala företag också tog emot praktikanter och personer som ska ut från bidragsberoende. I Växjö har vi även lagt in Arbetsförmedlingen i det arbetet. Det innebär att vi har en väg in för arbetsgivare till både kommunen och Arbetsförmedlingen. Det gör att vi kan ge ett smidigt stöd från det offentliga, i stället för att man ska virra runt mellan kommunen och Arbetsförmedlingen.

– Den tredje delen handlar om att rusta arbetssökande för de jobb som arbetsgivarna efterfrågar. Vi har utformat de insatserna utifrån en analys som visade att utanförskapet främst beror på att människor inte har tillräcklig utbildning. Därför har vi gjort kraftfulla reformer av vuxenutbildningen, där vi har infört ett system med resultatbaserad ersättning där man får betalt per godkänd elev.

Hur förebygger ni risken för fusk, det vill säga att utövarna av vuxenutbildning slentrianmässigt godkänner elever för att få ersättning?

– Exempelvis med central rättning av prov, plus noggrann kontroll av verksamheten genom att vi är huvudman för vuxenutbildningen och har god insyn i allt utförarna gör. Man får heller inte extra betalt för högre betyg, utan ersättningen utgår per godkänd elev.

Rosengren lyfter också hur detta resultatbaserade system för vuxenutbildningen har lett till oväntade spridningseffekter.

– Eftersom man får en bonus om man matchar sin elev till jobb har det lagt grunden för flera spännande korsningar, till exempel att en välfärdskoncern som har förskolor och omsorgsboenden har vuxenutbildningar för att fixa sin egen kompetensförsörjning. Så de har byggt upp egna utbildningar, en för barnskötare och en för vårdbiträden, som matchar till deras egna verksamheter. Vi har också ett annat företag, som egentligen är ett rekryteringsföretag, som har startat en vuxenutbildning där 100 procent av eleverna går ut i deras egen rekryteringsverksamhet. Det är bara två exempel på synergieffekter som det här systemet har gett upphov till.

Inom näringslivet, till exempel en företagskoncern, sprids ofta goda exempel eftersom det ligger i allas intresse att göra verksamheten effektivare och bättre. Hur kommer det sig att kommuner är jämförelsevis sämre på att lära av varandra, och var hittar du själv dina idéer?

– Som politiker har man ett stort ansvar att vara självkritisk och utmana de strukturer man är en del av. Man måste gå ganska djupt in i detaljer och inte vara rädd för att slänga sig in i ”hur-frågor”. Jag är av den bestämda uppfattningen att politiken har ansvar för både mål och medel, om än inte utförandet.

Det var fascinerande att dessa kommuner var bra på olika saker, men ingen lärde av det de andra var bra på

Rosengren menar att politiker ofta har ett större ansvar än vad de själva tar på sig, och att väljarna inte nöjer sig med att man som politiker har höga målsättningar.

– Det är ingen väljare någonsin som har kommit fram till mig på stan och frågat vad jag har för mål för arbetslösheten. De har frågat hur jag ska se till att arbetslösa personer kommer i arbete, och då har jag ett ansvar att kunna svara på den frågan.

Rosengren tycker också att många politiker borde vara bättre på att lära från andra i stället för att bli hemmablinda.

– Det behövs mer nyfikenhet på forskning och de exempel som finns runtom i landet. Jag har själv läst flera hundra rapporter om arbetsmarknadsfrågor, och innan vi lanserade vår nya arbetsmarknadspolitik i Växjö besökte jag ett tiotal kommuner för att lära mig mer om hur de har jobbat. Det som slog mig under de besöken var att det var fascinerande att dessa kommuner var bra på olika saker, men ingen lärde av det de andra var bra på. Det finns ingen spridning mellan kommuner.

– När vi sedan satte oss ner i Växjö för att lära av de exemplen handlade det om att bygga en helhet som inte tog alla recept rakt av, men som byggde på dessa goda erfarenheter. Helheten har blivit rätt välsvarvad vid det här laget och man kan i dag tala om en Växjömodell, men man ska inte få för sig att den bygger till 100 procent på Växjöidéer.

Förra året fick du mycket uppmärksamhet för att ni i Växjö ville ha krav på godkända betyg för att få sommarjobb via kommunen. Man kan tänka sig att det är elever med dåliga betyg som är i störst risk för utanförskap och därför i särskilt stor behov av ett sådant feriejobb, så varför valde ni att införa ett sådant krav?

– Den utvärdering som finns av garantijobbsreformer ger ju vid handen att effekten är liten eller måttlig. Då behöver man fråga sig: om det inte är så att ett sommarjobb har en långvarig sysselsättningseffekt, varför har vi då överhuvudtaget de här garantijobben? Och om vi ändå ska ha kvar dem, hur kan vi använda garantijobben på ett sätt så att de faktiskt ger en jobbeffekt?

– Vad vi däremot vet utifrån mycket forskning är att en gymnasieexamen är den stora vattendelaren på arbetsmarknaden. Då behöver vi se till att alla redskap vi har som i dag har låg effekt på arbetsmarknadssidan riktat till ungdomar främjar just det vi vet fungerar, det vill säga en gymnasieexamen. Därför bygger de garantijobb vi har i Växjö på idén att man är garanterad ett sommarjobb om man också har godkända gymnasiebetyg.

Skälet till att Liberalerna, Centerpartiet och Miljöpartiet inte tycker som vi på nationell nivå är att de är längre ifrån verkligheten

Rosengren understryker att reformen fått positiva effekter.

– Hälften av de som sökte kommunens sommarjobb och inte hade godkända betyg i svenska eller matte i mars hade det vid terminens slut. Jag tänker inte påstå att det berodde enbart på att de hade betygskravet hängande över sig, men det går inte heller att avskriva att det hade någon effekt. De sex elever som inte klarade godkänt men ändå fick sommarjobb hade aldrig kombinerat det med sommarskola annars.

I Växjö styr ni tillsammans med de forna allianspartierna (och Miljöpartiet). Hur ser du på borgerlig samverkan på kommunal nivå? Hur skiljer sig förutsättningarna från den nationella nivån där Alliansen har spruckit?

– Hos oss i Växjö fungerar det blågröna styret därför att verkligheten ger Moderaternas analys rätt. Skälet till att Liberalerna, Centerpartiet och Miljöpartiet inte tycker som vi på nationell nivå är att de är längre ifrån verkligheten. Det är också därför det är vanligare att de högerorienterade inom de partierna ofta kommer från kommunsidan. På lokal nivå har vi ett gott samarbete och pragmatiska blågröna kollegor.

Vad är det du tycker att C och L missar i sin verklighetsbeskrivning?

– Dels tycker många av L:s och framför allt C:s väljare att utvecklingen i Sverige är positiv. Sverige är fortfarande ett av världens bästa länder – det är ingen som har synpunkter på utgångsläget, men däremot är riktningen och utvecklingen vad gäller sådant som trygghet problematisk.

– Sen har kommunpolitiker också fått de nationella företrädarna att nyktra till på sistone: det var till exempel kommunalråd runtom i landet som fick C att dra i nödbromsen i fråga om Arbetsförmedlingen.

Vi i Moderaterna måste vara rättsstatspartiet, inte polisstatspartiet

Samtidigt är Rosengren också kritisk till sitt eget partis stundtals enkelspåriga retorik i rätts- och trygghetsfrågor.

– Det behövs en bredare diskussion om trygghet som handlar om mer än att det krävs fler poliser på gatan och fler övervakningskameror. Vi i Moderaterna måste vara rättsstatspartiet, inte polisstatspartiet.

Här lyfter Rosengren en moderniserad arbetslinje som hjälper fler att lämna utanförskapet som ett sätt att stärka tryggheten.

– Moderaternas vanliga misstag är att fokusera ensidigt på att individen alltid har ett val i varje situation. Det är klart att man aldrig kan ta ifrån någon det individuella ansvaret, men socialt utanförskap skapar också sammanhang som ökar sannolikheten att begå brott. Då krävs det tidiga och riktade insatser genom framför allt socialtjänsten och skolan för att minska den sannolikheten. Om vi breddar trygghetsdiskussionen till att handla om mer än bara tuffare tag kan det också bli en fråga som samlar fler i stället för att som nu splittra stora delar av borgerligheten.

Rosengren är inte heller särskilt förtjust i att symbolpolitiska frågor som slöjförbud för barn tar utrymme från konkreta åtgärder som skulle kunna minska utanförskapet.

– För en moderat kan standardsvaret på frågan om hur människor från olika kulturer ska kunna leva tillsammans inte vara att ta till statens tvångsmakt. Vi ska inte bygga en stark enhetsstat, utan ett tryggt samhälle. Då måste man fråga sig vad vi som politiker kan göra för att få folk att inte vilja sätta på sitt barn slöja till att börja med.

Arbetslösa som vill jobba och göra rätt för sig borde vara moderater

Vad driver dig som politiker?

– Jag har sagt att arbetslinjen är min ideologi. Anders Borgs arbetslinje åstadkom mycket och gjorde det mer lönsamt att arbeta. Men Borgs reformer är inte tillräckliga för att bemöta många av de samhällsproblem som jag möter varje dag i en kommun som Växjö år 2020.

– Jag är övertygad om att egen försörjning är nyckeln till både självständighet och stärkt självkänsla. Det vill jag att alla ska få. Den mentala seger som Moderaterna inte vann i regeringsställning var att övertyga även arbetslösa att vår politik är bäst för dem. Arbetslösa som vill jobba och göra rätt för sig borde vara moderater.

Eftersom förutsättningarna förändrades snabbt i och med coronapandemin kunde vår intervju inte riktigt sluta där. Jag slog därför Rosengren en signal några månader senare för att fråga om det verkligen gick att driva arbetslinjen mitt i en pandemi.

Det visar hur bidragssystemet är felkonstruerat: det borde inte vara möjligt att inte ta sådana jobb

I mars meddelade Växjö kommun att bidragstagare skulle tillverka skyddsutrustning till vården. Varför fattade ni det beslutet?

– Det som fick mig att inse att skyddsutrustningen kunde bli en knepig del av krishanteringen var att regionen (Kronoberg, reds. anm.) hade avsatt egen personal för att tillverka skydd. Det tyckte jag var ett resursslöseri. Därför beslutade vi snabbt att det var en arbetsuppgift som skulle utföras av bidragstagare i stället. Nu var behovet akut och uppenbart, men på längre sikt tycker jag att bidragstagare bör få användas till liknande samhällsnyttiga insatser och inte bara kompetenshöjande uppgifter som lagstiftningen säger i dag.

Ett annat problem som har uppstått i samband med coronapandemin är att många branscher har fått arbetskraftsbrist. Hur har ni jobbat med det lokalt?

– Vad gäller till exempel skogs- och lantbruk är det märkligt att det råder brist på arbetskraft även där arbetsuppgifterna är konstaterat enkla. Det visar hur bidragssystemet är felkonstruerat: det borde inte vara möjligt att inte ta sådana jobb.

– I Växjö har vi bestämt oss för att arbetslinjen ska gälla även i coronakrisen. Utgångspunkten är med andra ord att man fortfarande ska utföra en motprestation för att få bidrag; man ska inte kunna välja att vara arbetslös. På så sätt kan bidragstagare från Växjö vara en del av lösningen för att till exempel plantera skog eller plocka jordgubbar. Vi har också sagt till arbetsgivare att vi från kommunen kan ställa upp och anordna snabbutbildningar. Trots det har intresset från arbetsgivare än så länge varit svalt, men jag hoppas att det vänder framöver.

I samband med coronapandemin har ni i Växjö också godkänt att restauranger kör ”mikrocatering”, som bland annat innebär att de får leverera vin hem till gäster. Hur rimmar det med Sveriges ganska restriktiva alkohollagstiftning?

– Egentligen är det inte så krångligt: varje restaurang med ett cateringtillstånd har möjlighet att göra detta. Sedan har Länsstyrelsen ställt frågor till oss på kommunen om vilka regler vi tillämpar, eftersom begreppet mikrocatering inte finns omnämnt i lagstiftningen.

Tilltaget har fått kritik från nykterhetsorganisationen IOGT-NTO. Rosengren, som inte vill kalla sig nykterist men mycket sällan dricker alkohol, menar dock att kritiken är missriktad.

– När det handlar om catering till ett slutet sällskap har tillståndshavaren – restaurangen – inte bara ansvar att leverera drycken, utan även att ha personal som kontrollerar gästernas ålder och berusningsgrad. Det är egentligen mer ordnade former än om någon handlar på Systembolaget; de kan inte kontrollera hur gammal den som sedan faktiskt konsumerar alkoholen är.

För Rosengren är frågan dels viktig eftersom många restauranger drabbas hårt under coronapandemin, men också av principiella skäl.

– Lagstiftningen behöver förändras så att man inte behöver söka i ytterkanten av marginalerna för att driva igenom ganska okontroversiella åtgärder som det här med mikrocatering. Det handlar inte om att jag vill att människor ska dricka mer alkohol. Det som driver mig är dels att företag bör få utforma sina verksamheter utifrån vad kunderna efterfrågar, dels att människor ska få fatta sina egna beslut.

I flera av fallen vi pratat om ovan så låter du inte en skolbokstolkning av lagstiftningen stoppa dig från att driva igenom beslut. Är politik det möjligas konst?

– Politiker har ett ansvar att driva igenom det vi är valda för och förvaltningens ansvar är att hitta möjligheter att göra det, inte begränsa eller försvåra. Politiken har ansvar för mål och medel, förvaltningen för verkställigheten. Det kan vara svårt att hitta lösningar ibland, men om jag har ett motto så är det detta: Om man bara inte ger upp så har man kanske inte vunnit, men man har åtminstone inte förlorat.