Konservatismen är radikalismens motpol, inte liberalismens

Återigen har debatten om konservatismens återkomst blossat upp, bland annat på Svenska Dagbladets och Smålandspostens ledarsidor. Utgångspunkten är som så många gånger tidigare konservatismens relation till liberalismen och precis som tidigare landar debatten fel, eftersom den utgår från felaktiga premisser.

För det första förs diskussioner om liberalism och konservatism ofta utifrån premissen att det skulle råda något slags motsatsförhållande mellan liberalism och konservatism, att de två tanketraditionerna skulle utgöra varsin motpol på en ideologisk skala. Det stämmer inte; varför kommer jag att utveckla nedan.

För det andra förs diskussionerna utifrån premissen att det skulle finnas en konservatism och en liberalism, tydligt definierade och klart avgränsade och urskiljbara. Framför allt bland människor som kallar sig liberaler verkar idén om en ren, obefläckad liberalism ständigt närvarande. Hur ska man annars förklara alla debatter om vem som är en riktig liberal och inte?

Bottennoteringen i detta avseende var förmodligen när Dagens Nyheter, självutnämnt liberalt flaggskepp, 2016 anlitade den vänsterprofilerade kulturskribenten Mattias Hagberg för att recensera liberala ledarsidor utifrån sin egen hemsnickrade definition av liberalism. Ledarsidorna bedömdes utifrån vilka frågor de skrev om, inte vad de tyckte. Ledarsidor som skrev mycket om invandringspolitik var enligt Hagberg inte riktiga liberaler.

Migrationsfrågan som vattendelare

Invandringsfrågan har ständigt återkommit i diskussionerna om vem som är liberal och vem som är konservativ. Anhängare av en generös invandringspolitik har föresatt sig att stämpla förespråkare av en striktare invandringspolitik som konservativa. På så sätt kunde till exempel Hagberg etikettera Expressens vänsterliberala ledarsida som ”konservativ” eftersom den uppmärksammat målkonflikterna mellan en generös invandringspolitik och ett omfattande välfärdssystem, och tagit ställning för det senare. Knappast en självklar konservativ ståndpunkt, men väl ett exempel på hur konservatism blivit en stämpel som vissa grupper av liberaler och socialister använder för att etikettera sådant som de av en eller annan anledning tycker illa om.

Finns det då inte ett motsatsförhållande mellan liberalism och konservatism? Var det inte mot konservatismen som liberalismens frihetskamp fördes i begynnelsen? Knappast. Konservatismen uppstod som en motreaktion på radikalismen i spåren av den franska revolutionen. Konservatism är motsatsen till radikalism, oavsett vilken skepnad den tar sig. Med radikalism åsyftas åsyftas ideologier och idéströmningar som förespråkar en hastig och genomgripande förändring av samhället i politiskt, socialt eller ekonomiskt avseende.

Edmund Burke, som brukar framhållas som konservatismens portalgestalt, var själv i de flesta avseenden vad vi idag skulle beteckna som en klassisk liberal. Han argumenterade mot slaveri och kungligt envälde och stödde den amerikanska frigörelsen. De varningar han utfärdade i samband med den franska revolutionen skulle förmodligen de flesta av dagens liberaler instämma i. Vad gäller utvecklingen via pöbelvälde till militärstat och kejsardöme hade han dessutom en närmast profetisk framsyn.

På samma sätt som Burke aldrig kallade sig för konservativ betecknade sig inte flera av liberalismens portalgestalter, så som Adam Smith och John Locke, som liberaler. De hyste dessutom uppfattningar och värderingar som knappast hade passerat Dagens Nyheters kriterier för sanna liberaler. Liberalismen är, och var, en bred och ofta motsägelsefull tanketradition. I begynnelsen samlade den alla de tänkare som motsatte sig det gamla privilegiesamhället och dess utgångspunkter. Under samma liberala paraply kunde under 1800-talet rymmas så vitt skilda gestalter som John Stuart Mill, Karl Marx och anarkisten Michail Bakunin. För många tidiga socialister var socialismen bara en fortsättning på liberalismens frihetskamp. Den rågång mellan liberalism och socialism som skulle uppstå under andra halvan av 1800-talet handlade om synen på det privata ägandet.

Nationalismen, radikalismens ättelägg

En särskilt intressant aspekt av liberalismens och konservatismens idéutveckling i ljuset av dagens politiska konflikter är förhållandet till nationalismen. Nationalismen uppstod som ideologi i likhet med liberalismen och konservatismen i spåren av den franska revolutionen. De franska revolutionärerna ville ersätta det feodala systemet, där makt var kopplad till ätt och till kungen personligen, med ett republikanskt system där undersåtar ersattes av medborgare och där den enskildes lojalitet riktades mot nationen, vars uttryck var staten, och inte mot kungen. Det mest konkreta uttrycket för denna nya syn på nationen var de värnpliktsarméer som stampades fram under krigen som följde på den franska revolutionen.

De nationalistiska strömningar som ledde till såväl Tysklands som Italiens enande var uttryck för radikalism, inte konservatism. I Tyskland uppstod rörelsen för ett enande av nationen i de liberala studentrörelserna. Också här i Sverige har nationalism och liberalism varit nära förbundna. Den liberala rösträttsrörelsen argumenterade med fosterländska, nationalistiska argument. Ett av de mest kända konstnärliga uttrycken för denna liberala nationalism står att finna i Verner von Heidenstams diktsvit ”Ett folk” med den ofta citerade dikten ”Medborgarsång”:

Så sant vi äga ett fädernesland,
vi ärvde det alla lika,
med samma rätt och med samma band
för både arma och rika.
Och därför vilja vi rösta fritt
som förr bland sköldar och bågar
och icke vägas i köpmäns mitt
likt penningepåsar på vågar.

Nationalismens och radikalismens nära samband fortsatte under 1900-talet. Dels i form av fascismen, som gjorde nationstanken tillsammans med militarismen och idén om den totala staten till bärande inslag i sin ideologi; dels i form av leninismen i både östblocket, i Maos Kina och diverse leninistiska befrielserörelser i tredje världen.

I Sverige inkorporerade Per Albin Hansson nationalismen i den socialdemokratiska ideologin när han formulerade folkhemstanken. Tack vare storvulen nationalistisk retorik och svenska flaggor sida vid sida med de röda i första majtågen lyckades Hansson kanalisera de nationalistiska strömningarna i en socialdemokratisk riktning, vilket förmodligen är en av huvudanledningarna till att Sverige till skillnad från många andra länder slapp undan en större fascistisk rörelse.

Konservatismens principer

Konservatismen är, där den uppstår, en reaktion mot någon form av radikalism. Den tar sig därför olika uttryck beroende på vad för slags radikal strömning den bemöter och vad det är för värden som de konservativa anser vara hotade. Om radikalismens drivkraft är att riva ned och starta om på nytt är konservatismens drivkraft viljan att slå vakt om sådant som är värt att bevara. Medan radikalismen väljer att fokusera på sådant som fungerar dåligt och bör förändras, fokuserar konservatismen på sådant som fungerar bra och bör bevaras och utvecklas.

Liberalismen värnar den enskildes rätt gentemot kollektivet och konservatismen slår vakt om de frivilliga gemenskaperna gentemot politiken.

Det finns med andra ord ingen grundläggande motsättning mellan liberalism och konservatism. Liberalism krockar med konservatism först då den slår över i destruktiv radikalism, och konservatism krockar med liberalism först då viljan att bevara en rådande ordning tillåts trumfa den enskilde individens fri- och rättigheter.

Konservatismen är således en inställning, en utgångspunkt för politiskt och socialt tänkande, snarare än en enhetlig ideologi. Den amerikanske konservative tänkaren Russell Kirk, mest känd för sitt stora verk The Conservative Mind, har formulerat tio konservativa principer som han menar förenar de flesta konservativas sätt att tänka. Dessa principer är:

1. Idén om en bestående moralisk ordning,
2. Konservativa anpassar sig till seder, traditioner och kontinuitet,
3. Konservativa tror på det hävdvunna,
4. Försiktighetsprincipen,
5. Konservativa tror att variation och olikhet har ett värde i samhället,
6. Konservativa tror på människans ofullständighet,
7. Konservativa tror att frihet och rätten till egendom är nära sammanlänkade,
8. Konservativa värdesätter frivilliga gemenskaper men motsätter sig ofrivillig kollektivism,
9. Konservativa tror på behovet av försiktighet i form av inskränkning av mänsklig makt och köttsliga lustar och
10. Konservativt tänkande utgår från att det bestående och det föränderliga bägge måste erkännas och försonas i ett fungerande samhälle.

Kirks principer är naturligtvis inte allmängiltiga och inte alla som kallar sig konservativa skriver under på dem, men de ger en fingervisning om hur konservativt tänkande, framför allt i den anglosaxiska världen, gestaltar sig. Särskilt försiktighetsprincipen är en ledstjärna för konservativt politiskt tänkande, liksom medvetenheten om värdet av att slå vakt om de frivilliga gemenskaperna, de som brukar kallas för civilsamhället.

Samhällets olika sfärer

Någon motsättning mellan detta förhållningssätt och klassisk liberalism finns inte. Den svenske sociologen och tidigare Sifochefen Hans L Zetterberg förfäktade denna typ av liberal konservatism och underströk att samhället är något helt annat än staten, en viktig påminnelse i det socialdemokratiska Sverige där den offentliga sektorns makt utsträckts över nästan alla samhällssektorer.

Zetterberg identifierade sex olika sfärer av samhället som var och en måste tillåtas att fungera utifrån sin egen inneboende logik för att blomstra. Dessa sfärer var politiken, ekonomin, moralen, vetenskapen, religionen och konsten. Så snart man försökte implementera logiken från en sfär på en annan skulle både sfären och samhället fungera sämre. Utifrån Zetterbergs analys skulle man kunna säga att många av de problem som Sverige har att brottas med i dag härrör från en politisk vänster som vill tillämpa politikens logik på samhällets alla sfärer och en politisk höger som vill tillämpa ekonomins logik på resten av samhället.

Konservatismens motpol är radikalismen; är då liberalismen en radikal ideologi? Det beror på vem du frågar och i vilket sammanhang. När liberalismen först uppstod var det som radikal kritik av den äldre samhällsordningen. I takt med att privilegierna avskaffades och liberalismens principer kom att införas på område efter område blev det emellertid svårare att beskriva liberalismen som radikal. När radikala socialister angrep privategendomen och ville kasta det liberala samhället över ända låg det snarast i konservativas intresse att försvara den liberala ordningen.

Liberalism eller liberalismer

I dag tycks det finns lika många olika typer av liberala uppfattningar som det finns liberaler. Några huvudlinjer går emellertid att urskilja. De två dominerande inriktningarna skulle schematiskt kunna beskrivas som socialliberalism och klassisk liberalism. De grundläggande skillnaderna mellan dessa inriktningar utgörs dels av synen på positiva och negativa rättigheter, dels av synen på politiken som ett ramverk respektive ett progressivt projekt.  

Hårdraget skulle man kunna säga att de klassiska liberalerna vill begränsa politikens makt till att utgöra ett ramverk kring samhället i syfte att upprätthålla människors negativa frihet, det vill säga frihet från tvång, medan socialliberalerna vill använda politikens tvångsmakt för att genomdriva förändringar i det civila samhället och i människors privatliv för att säkerställa positiva rättigheter som de anser att alla ska ha och som andra ska betala för.

I såväl politiken som i den privata sfären balanserar liberalismen och konservatismen upp varandra.

Någon motsättning mellan klassisk liberalism och den typ av konservatism som Kirk och Zetterberg förfäktade föreligger inte. Däremot är det av lätt insedda skäl svårt att förena en progressiv socialliberalism som vill använda staten för att ”befria” människor från deras frivilliga gemenskaper med någon form av konservatism. Det är också därför det blir så absurt när socialliberala ledarsidor stämplas som konservativa för att de hyser en restriktiv uppfattning i migrationsfrågor.

Den stundtals hätska inomliberala debatt som förts på ledar- och kultursidor på senare år har dels handlat om synen på migrationsfrågorna, dels om konflikten mellan klassisk liberalism och socialliberalism. Konservatismbegreppet har i båda dessa konflikter använts som ett slagträ för att stämpla motståndare. Socialliberalernas försök att framställa Moderaternas ideologi, liberalkonservatismen, som en omöjlighet, kan i detta sammanhang förstås som ett socialliberalt försök att rättfärdiga närmanden till det socialdemokratiska lägret.

Konservatism i privatlivet och i politiken

Är då all form av konservatism förenlig med klassisk liberalism? Naturligtvis inte. Som Maria Ludvigsson påpekar på Svenska Dagbladets ledarsida finns en konservatism som vill använda politikens institutioner för att styra människors privatliv, i förekommande fall statlig tvångsmakt för att upprätthålla en viss typ av livsstil. Ludvigsson gör det emellertid enkelt för sig när hon försöker göra gällande att konservatism för den liberalkonservativa skulle vara enbart en angelägenhet för privatlivets sfär, medan politiken bör domineras av liberalism.

Många av konservatismens principer, inte minst försiktighetsprincipen, bör vara tilltalande även för liberaler i politiken. Precis som politiken stundtals skulle må bra av mer konservatism skulle den privata sfären även i många liberalkonservativas ögon må bättre av mer liberalism. I såväl politiken som i den privata sfären balanserar liberalismen och konservatismen upp varandra: liberalismen värnar den enskildes rätt gentemot kollektivet och konservatismen slår vakt om de frivilliga gemenskaperna gentemot politiken.

Det finns således ingen grundläggande motsättning mellan liberalism och konservatism, däremot finns det liberalismer och konservatismer som är svåra eller omöjliga att förena med varandra. Konservatism som tar sig uttryck i en protektionistisk ekonomisk politik är naturligtvis svår att jämka med frihandelsförespråkande marknadsliberalism.

Den grundläggande konflikten i synen på privat egendom och positiv respektive negativ frihet är alltjämt högaktuell.

Liberalkonservatism är inte en märkligare idékonstruktion än socialliberalism. De som försöker hävda annorlunda har så gott som alltid ett eget intresse av att liberala rörelser och partier närmar sig socialistiska dito, eftersom de anser att den progressiva agendan är överordnad idén om privategendomen och individens negativa frihet. Den utskällda höger/vänster-skalan är användbar i det här sammanhanget.

Den grundläggande konflikten i synen på privat egendom och positiv respektive negativ frihet är alltjämt högaktuell och placerar socialliberaler och socialkonservativa i det ena, interventionistiska lägret och klassiska liberaler och konservativa av Kirks och Zetterbergs slag i det andra.

Den allmänborgerlighet som bland annat tog sig uttryck i det numera insomnade allianssamarbetet var ett uttryck för den idégemenskap mellan liberaler och konservativa som grundade sig på respekten för individens frihet, politikens gränser och de frivilliga gemenskapernas betydelse.

Överhuvudtaget skulle debatten tjäna på att debattörer från samtliga läger tillstod att det inte existerar en enda sann och äkta liberalism, och en enda sann och äkta konservatism. Gränserna är flytande, precis som de var under det 1800-tal vars konfliktlinjer ofta åberopas i den samtida debatten.