Kungastatyer – om folket självt får välja

Karl XII är en omdebatterad gestalt i svensk politik och historieskrivning. Hans minne har under olika epoker laddats med skiftande innebörd och använts som slagträ i diverse politiska stridsfrågor. Radikaler och konservativa, liberaler, socialister och nationalister, alla har de på ett eller annat sätt försökt göra den tragiske krigarkungen till sin, eller demoniserat honom och utmålat honom som en fiende. Historikers uppfattning om Karl XII har skiftat mellan ömsom hjälte och ömsom den som störtade landet i krig och armod.

Lund var länge centrum för det svenska firandet av Karl XII, där studenterna 1853 började högtidlighålla minnet av den stupade kungens dödsdag med kransnedläggningar och fackeltåg. På 1930-talet gjorde den nazistiska Lindholmrörelsen Karl XII:s dödsdag till sin högtidsdag och därmed inleddes den mångåriga traditionen av bråk mellan nazister och motdemonstranter den 30 november. Under 1980 och -90-talen utspelade sig tumultartade scener kring statyn i Kungsträdgården, när nazister drabbades samman med motdemonstranter i samband med kransnedläggningarna den 30-november.

1988 greps 187 personer i samband med firandet i Stockholm. Historikern Helene Lööw har beskrivit händelserna som ”en nordisk kravallafton” som lockade demonstranter från andra länder till båda sidor i upploppen. Under 90-talets lopp skulle 30-novemberfirandet successivt förlora sin attraktionskraft och tyna bort som manifestation och anledning till oroligheter.

Men även om kopplingen till nazism och främlingsfientlighet har försvunnit finns fortfarande de som retar sig på kungastatyn i Kungsträdgården. 2012 motionerade de miljöpartistiska riksdagsledamöterna Valter Mutt och Annika Lillemets om att Karl XII-statyn i Kungsträdgården och Gustav II Adolf-statyn framför Kungliga Operan skulle flyttas ”till någon mer undanskymd plats”.

2012 motionerade  riksdagsledamöterna Valter Mutt och Annika Lillemets om att Karl XII-statyn skulle flyttas ”till någon mer undanskymd plats”.

Argumentet som de bägge miljöpartisterna framförde som motivering till denna åtgärd var att ”de två envåldshärskarna ledde landet under olika perioder av Sveriges stormaktstid. Krig, misär och ett skoningslöst förtryck präglade denna epok. Sveriges stormaktstid var en mörk tid, i vårt land såväl som i andra länder som drabbades av svensk aggression.”

Mutt och Lillemets har givetvis rätt i att 1600- och 1700-talen skilde sig åt från vår egen på avgörande punkter, däribland synen på krig och på statens styrning. Att de två kungarna knappast var besjälade av demokratiska värderingar torde även vara ställt bortom allt tvivel. Det är dock svårt att se att detta skulle vara ett argument för att flytta dem från deras platser i det offentliga rummet. Tål vi bara att se sådant som överensstämmer med dagens värderingar? Skall spåren av historien ständigt utplånas för att tillmötesgå de senaste trenderna?

Här kan en jämförelse göras med hur polackerna hanterar spåren av kommunismen som plågade landet under ett halvt sekel. Kulturpalatset i Warszawa, som staden fick som en ”gåva” från Josef Stalin 1955 är stadens mest kända landmärke och älskad av befolkningen, som i övrigt inte har något till övers för Stalin eller kommunismen. Byggnaden är en del av staden och dess historia. Att uppskatta den betyder inte att man ansluter sig till den ideologi som en gång gav upphov till den.

På motsvarande sätt kan man uppskatta symboler för stormaktstidens krigarkungar utan att själv önska 1600-talets kungliga envälde tillbaka. Krigarkungarna är en del av den svenska historien, och kungastatyerna är en del av en delvis annan svensk historia. Karl XII-statyn i Kungsträdgården tillkom nämligen inte som något slags överhetsprojekt från statsmaktens sida, eller på initiativ av auktoritära chauvinister som drömde om kungligt envälde.

Johan Petter Molins bronsstaty finansierades med insamlade medel från allmänheten i samband med 150-årsminnet av kungens död. Initiativ till insamlingen togs av författaren August Blanche, som ingalunda var någon reaktionär utan tvärtom engagerad i nyliberala partiet och anhängare av representationsreformen som var ett viktigt steg på vägen mot demokratisering

Förfäktarna av dagens omfattande kulturpolitiska system framhåller ibland kungastatyerna som något slags symboler för en förlegad, auktoritär kultursyn. Men medan dagens kulturpolitiska system finansieras av staten och följer politiska riktlinjer, utgör Karl XII-statyn i Kungsträdgården ett exempel på privatfinansierad kultur, ett folkligt underifråninitiativ.

Lyssnar man till dagens kulturpolitiska debatt är det lätt att få intrycket att kulturen står och faller med det statliga stödet.

Lyssnar man till dagens kulturpolitiska debatt är det lätt att få intrycket att kulturen står och faller med det statliga stödet. Som om det inte fanns något kulturliv i Sverige innan socialdemokraterna under Arthur Engberg drog upp riktlinjerna för den statliga konstnärspolitiken på 1930-talet (ironiskt nog kalkerad av den samtida kulturpolitiken i det nazistiska Tyskland), eller före den stora expansionen av den offentliga kulturfinansieringen från och med 1974.

I själva verket utgjorde perioden fram till den socialdemokratiska valsegern 1932 en sannskyldig kulturell guldålder i Sverige. Många av de kulturinstitutioner och offentliga konstverk som vi i dag tar för givna tillkom under denna period genom enskilda initiativ och frivillig finansiering, antingen från rika donatorer som Ernest Thiel eller genom insamlingar från allmänheten, som Skansen, Nordiska museet, eller Karl XII-statyn  i Kungsträdgården.

Statyn invigdes på 150-årsdagen av Karl XII:s död, den 30 november 1868, under stor dramatik. Myndigheterna hade till invigningen låtit uppföra läktare runt statyn för prominenta stockholmare, men läktarna var så höga att de skymde sikten för den församlade allmänheten varvid kalabalik utbröt. På detta svarade myndigheterna med en kavallerichock in i folkmassan med omfattande personskador som följd. En tydligare illustration av kontrasten mellan folkliga initiativ och myndigheters inkompetens kunde knappast fås.

August Blanche själv, som tagit initiativ till insamlingen, fick aldrig se statyn på sin plats. På väg till invigningsceremonin började han må illa, gick in på ett apotek för att söka hjälp och avled på platsen.