Samhälle Åsikt
Läktarvåldet har minskat men moralpaniken är konstant
Svensk fotboll står inför ett paradigmskifte. En ny repressiv linje riskerar att omintetgöra decennier av positiv utveckling på svenska läktare. Regeringens utredning pekar i den riktningen, men det finns alternativ, skriver Lars Anders Johansson.
Upplopp med hundratals, ibland tusentals deltagare. Springslagsmål längs Råsundastadions östra läktare, stenkastning mot motståndarsupportrar och polis. Det var innebörden av en “högriskmatch” i allsvenskan åren kring millennieskiftet. För den som följt någon av Allsvenskans större klubbar i tjugo år eller mer är skillnaden påtaglig: våldet är nästan helt borta från arenorna och områdena däromkring. Visst förekommer fortfarande enskilda incidenter, särskilt mellan supportrar och polisen, men den övergripande skillnaden är verkligen som natt och dag.
Därför är det en smula udda att följa debatten om ordningsstörningar på svenska fotbollsläktare, eftersom den förs i ett affekterat tonläge som om nästan ingenting hade hänt, eller rentav som om allt hade blivit mycket värre. Det verkar inte finnas något samband mellan ordningsstörningarnas och våldets omfattning och indignationen hos dem som tycker saker.
I centrum för diskussionen om ordningsstörningar på idrottsevenemang står frågan om pyroteknikens vara eller inte vara i läktarsammanhang. Pyroteknik, framförallt så kallade bengaliska eldar, var ett ickeproblem fram till 2009. Tvärtom betraktade de flesta, inklusive sportkommentatorerna, dem som en del av den positiva inramningen kring fotbollsmatcherna.
Efter förbudet ändrades dock attityden, och de som brände av bengaliska eldar på läktarna beskrevs plötsligt som läskiga förbrytare. Trots att det endast handlade om en ringa ordningsstörning började polisen lägga oproportionerligt mycket kraft och resurser på att stävja bengalbrännandet. Dessa ansträngningar visade sig snart vara kontraproduktiva: åren efter att förbudet infördes ökade förekomsten av pyroteknik på läktarna kraftigt.
Samtidigt fortsatte dock våldet och övriga ordningsstörningar i samband med fotbollsmatcherna att minska. För den genomsnittliga åskådaren har allsvensk fotboll blivit en allt tryggare upplevelse, och den som inte var med för tjugo år sedan kan svårligen föreställa sig hur bråkigt det kunde vara på den tiden.
En positiv utveckling från våld till läktararrangemang är något att bejaka.
Kampen mot pyrotekniken kom dock att anta allt orimligare proportioner och utvecklades till en slags katt och råtta-lek mellan Polismyndigheten och de ultrasgrupperingar som organiserar bengalbrännandet.
Här kan det vara på sin plats med en liten utvikning om supporterkulturen och dess olika grupperingar. Huliganism, det vill säga organiserat våld mellan grupperingar knutna till olika fotbollsklubbar, emanerar från den brittiska fotbollssupporterkulturen och var som mest utbredd under 1980- och 1990-talen. Ultraskulturen är ett uttryck hämtat från den sydeuropeiska supporterkulturen, framförallt i Italien, och lägger tyngdpunkten av engagemanget på läktararrangemang i form av så kallade tifon (italienska Tifosi). Det är i denna kontext bengalbrännandet ska förstås.
För den som vill se en tryggare och mer positiv läktarkultur borde förskjutningen från den brittiska supporterkulturen till den italienska vara något att bejaka. Kanske är då pyrotekniken ett pris värt att betala – ordningsstörningar i stället för våld och upplopp. Nolltolerans mot ordningsstörningar är en orealistisk vision. En positiv utveckling från våld till läktararrangemang är något att bejaka.
Ordningsmakten verkar emellertid inte se det på det viset utan vill till varje pris få bort pyrotekniken från läktarna. Tyvärr verkar regeringen och dess utredare ha lyssnat lite väl ensidigt på det perspektivet. 2023 fick Anders Hübinette i uppdrag att undersöka bland annat hur straffskalorna för ordningsstörningar skulle kunna ändras och hur tillträdesförbud skulle kunna användas för att minska ordningsstörningar. Häromdagen offentliggjordes resultatet.
En positiv sak är att ansvaret läggs där det hör hemma – på individen som begår överträdelserna snarare änpå klubbarna eller på supporterkollektivet som helhet. Detta steg bort från de kollektiva bestraffningar som förekommit i det förflutna är välkommet och rimmar bättre med rättsstatens grundläggande principer. Denna positiva förändring riskerar emellertid att förtas av några av de övriga förslag som presenteras.
De hårdföra linjen med nolltolerans mot ordningsstörningar riskerar att komma med ett högt pris.
Bland annat föreslås en ny, drakonisk straffskala för förberedelse till eller användning av pyroteknik. Upp till två års fängelse ska den som eldar på läktaren kunna dömas till. Inte nog med det, alla ordningsstörningar ska enligt Hübinettes förslag leda till tillträdesförbud.
I ljuset av hur det gick 2019 finns skäl att misstänka att de föreslagna åtgärderna riskerar att bli kontraproduktiva. Då valde Polismyndigheten ensidigt att frångå många års konstruktivt samarbete med klubbar och supporterorganisationer och införde den så kallade villkorstrappan, som innebar en eskalering av kollektiva bestraffningar utifrån en idé om nolltolerans mot ordningsstörningar. Resultatet lät inte vänta på sig. Ultrasgrupperna upplevde sig vara under attack och svarade med trots. Brännandet av bengaliska eldar slog förmodligen rekord och konfrontationerna med polisen blev fler.
Allsvensk fotboll håller låg nivå jämfört med andra länders ligor. Den svenska läktarkulturen håller dock världsklass. Det finns rentav fotbollsturister som reser från England, Tyskland och Italien för att uppleva inramningen på allsvenska matcher. Jag vet det, för jag har träffat flera sådana. Allsvenskans höga publiksiffror beror inte primärt på prestationerna på planen. De hårdföra linjen med nolltolerans mot ordningsstörningar riskerar att komma med ett högt pris.
Några dagar innan Anders Hübinette presenterade sin utredning kom en annan rapport, från organisationen Enable Sverige, som verkar för en positiv utveckling kring svensk elitfotboll och supporterkultur rapporten ”En svensk modell? En väg framåt för arbetet med fotbollssäkerhet” där de identifierar flera utvecklingsområden och vägar framåt för arbetet med säkerhetsläget kring fotbollsmatcher. Anders Almgren som skrivit rapporten, menar att vi riskerar att stå inför ett paradigmskifte där många års arbete för tryggare matcher och bättre relationer mellan klubbar, polis och supportrar riskerar att kastas över ända:
Vi kan vara på väg att lämna ett svenskt arbete som stuckit ut i Europa genom en relativ balans mellan å ena sidan normativa, dialogbaserade arbetsmetoder och å den andra repressiva, gränssättande och lagförande. I stället kan vi vara på väg mot en logik som ofta förknippas mera med arbetet nere på kontinenten; en betydligt större betoning på repression och ”hårdare tag”. Regeringens utredare har trots allt uttryckligen i uppdrag att hämta inspiration från länder som Storbritannien och Nederländerna, vars arbete runt fotbollen är avsevärt mera repressivt än det svenska.
Det vore olyckligt om regeringen i ett försök att visa handlingskraft, inte minst i ljuset av oförmågan att stävja den organiserade brottsligheten, skulle satsa på att plocka populistiska poäng genom en ensidigt repressiv linje som riskerar att motverka sitt eget syfte. Riktad repression kan vara effektivt och nödvändigt, konstaterar Enable Sverige, om den används på rätt sätt, men urskillningslös repression riskerar att omintetgöra årtionden av positiv utveckling på svenska läktare. Det om något skulle skrämma bort publiken från arenorna. Huliganerna skulle vara de sista som övergav fotbollen.
Den svenska supporterkulturen är värd att slå vakt om och förhoppningsvis läser makthavarna rapporten från Enable Sverige med lika stort intresse som Hübinettes utredning.