Ekonomi Essä
Lär av Borg och Reinfeldt i den ekonomiska politiken
För ett decennium sedan lyftes svensk ekonomisk politik fram som ett föredöme för resten av Europa. Går det att efter coronakrisen hitta tillbaka till kombinationen av hög tillväxt, arbetslinje och stabila statsfinanser som utmärkte alliansregeringarna, frågar sig Edward Hamilton.
Budgetsäsongen inleds snart med finansministerns klassiska genomgång om det ekonomiska läget på Harpsund. I år väntas presentationen följas av osedvanligt stort intresse. Det handlar förstås om att finansminister Magdalena Andersson pekas ut som favorit att efterträda statsminister Stefan Löfven, men också om hur Socialdemokraterna ska blidka Nooshi Dadgostars (V) krav på saftiga bidragsökningar i storleksordningen 24 miljarder kronor?
Det moderatledda regeringsalternativet tycks samtidigt ha en chans att återigen baxa igenom sin ekonomiska politik när saken väl ställs på sin spets.
Bortom det politiska spelet återfinns centrala grundfrågor om vilken inriktning som behövs för att rivstarta Sverige efter pandemin. Lite förenklat: ska vi satsa på keynesiansk investeringspolitik, eller skattestimulanser i Milton Friedmans anda? Eller ska politiken välja en medelväg?
Svar på komplexa frågor kan ofta sökas i historien, och ibland är det faktiskt bra om historien återupprepar sig. Ett sådant exempel är den framgångsrika stimulanspolitik som fördes under och direkt efter finanskrisen.
Strategin lovordades i världspressen.
Åren 2009 till 2011 var den politiska eran när den dåvarande alliansregeringen drev igenom en mer eller mindre marknadsinriktad arbetslinje. Efter ett antal av utskällningar från inhemska vänsterskribenter om det ”Nya kalla Sverige” lovordades strategin i världspressen och på sommaren för tio år sedan krönte exempelvis tidskriften The Economist Sverige till ”North Star”.
***
De senaste åren har ett antal vittnesmål skildrat tankarna bakom den ekonomiska strategin som låg på bordet. Ett stycke nutidshistoria finns i Anders Borgs Finansministern (2019). Den tidigare Scaniachefen och ordföranden för Svenskt Näringsliv Leif Östling beskriver perioden i boken I backspegeln (2019). Sven-Otto Littorin skriver om tiden som arbetsmarknadsminister i den första alliansregeringen i boken Uppdrag Arbete (2010). Litteraturen ger en bredare förståelse för de problem som beslutsfattarna stod inför när finanskrisen slog till.
Jag slås av att jag själv reagerar på radikaliteten i vissa förslag som genomdrevs under finanskrisen. Sju år av i huvudsak socialdemokratisk ekonomisk politik har sänkt förväntningarna även för den mest marknadsvänlige för vad som går att uppnå.
Alliansregeringarnas ekonomiska politik var verkligen marknadsliberal.
Alliansregeringarnas ekonomiska politik var verkligen marknadsliberal. Bolagsskatten sänktes från 28 till 22 procent i flera steg under alliansåren och särskilt under krisåren. Inkomstgränsen för statlig inkomstskatt höjdes med 18 100 kronor 2009, vilket gav 20 procentenheter lägre marginalskatt för 180 000 personer. Arbetsgivaravgiften sänktes på ett bräde med 10 miljarder kronor generellt för alla. Tillfälligt, undrar Bull? Nej, permanent.
Arbetslinjen var det bärande temat rakt igenom krisen. Tydliga jobbskatteavdrag drevs igenom, enbart inför statsbudgeten 2010 med 10 miljarder kronor. Under det mest kritiska året 2009 sjösattes även den nödvändiga men ack så kontroversiella reformeringen av sjukförsäkringen. Det var ett politiskt dyrt projekt, men sannolikt avgörande för framtida reformutrymmen.
Omfattande utbyggnader av RUT- och ROT-avdragen genomfördes. Kraftig utbyggnad av efterfrågeinriktad yrkesutbildning likaså. Privata aktörer i arbetsmarknadspolitiken infördes och anslagsnivån för dessa var i paritet med vad som är fallet idag. Dessutom genomförde alliansregeringarna valfrihet för privat arbetsförmedling i lag.
Läs också:
Åren innan infördes dessutom anställningsformen ”allmän visstid”, som luckrade upp anställningsskyddet betänkligt. Har nuvarande regeringskoalition ens kommit i närheten av ovanstående reformlista? Nej.
Det är också viktigt att peka på vad som inte prioriterades. Höjt tak- och grundbelopp i arbetslöshetsförsäkringen låg inte på bordet under finanskrisåren.
***
Under nuvarande rödgröna regeringen har höjd A-kassa istället varit centralt. När allt strålkastarljus låg på Anders Tegnells pressträffar våren 2020 höjde regeringen bidragsnivåerna med cirka 40 procent över en natt. Samtidigt förlängdes tiden med högt tak från 100 dagar till 200 dagar.
Annars så tydliga statsråd som finansminister Magdalena Andersson mumlade som svar på kritiska journalistfrågor om prioriteringen: ”Så har man gjort tidigare… det är inte första gången man gör så under en kristid. Det handlar om makro-effekter”. Det må vara sant sett till tidigare mönster, men inte kopplat till erfarenheterna från finanskrisen 2009.
Aktivitetskrav för arbetssökanden togs dessutom bort under de kritiska pandemimånaderna våren 2020. Alliansregeringen inriktade tvärtom till stor del energin på det motsatta under krisåren 2009 till 2011. Stärkta krav för arbetssökanden sjösattes genom införande av en sanktionstrappa. Det innebar att arbetslösa fick fler men mildare sanktioner att söka och ta de jobb som finns.
Mer ledighet genom ”Familjevecka” – vilket nu ligger på bordet inför statsbudgeten 2022 – fanns inte på kartan under eller efter finanskrisen. Inte heller 100 procent fullt subventionerade anställningsformer som ”Extratjänster”, men däremot otaliga lönestöd med varierande framgång.
Både Sven-Otto Littorin och Anders Borg resonerar i sina respektive böcker om kritiken som kom om för lite resurser till exempelvis arbetsmarknadsutbildning. Självkritik? Absolut, man kunde sannolikt ha satsat något mer på aktiva insatser.
Och ja, regeringen fick ta stryk när differentieringen av arbetslöshetsavgiften implementerades i stor skala. IF Metalls dåvarande ordförande Stefan Löfvén titulerade den för ”Reinfeldtavgiften” på bästa sändningstid. Den förhandlades senare bort i en oklar trepartslösning med LO 2013, resultatet av den är något som Borg än idag grämer sig över.
Leif Östling å sin sida beskriver de turbulenta dagarna hösten 2008 när Scanias ledning upplevde ett sällan skådat efterfrågefall. 60 procent av produktionen skalades ned.
I samarbete med industrifacket utformades det krisavtal som i mångt och mycket stått som föregångare för det avtal som sedermera lanserades för hela arbetsmarknaden under pandemin.
Var vill vi vara som land om två år och vad kan vi lära av krisbekämpningen under finanskrisen och efterföljande år?
Krisen banade väg för tillfällig arbetstidsförkortning kombinerat med kompetensutveckling. Flexibla regler för visstidsanställningar möjliggjorde en snabb anpassning av personalstyrkan.
En noggrann genomgång av de centrala komponenterna i alliansregeringens stimulanspolitik byggde absolut på något som liknar en pro-market-strategi, vilket sedermera lyftes fram av The Economist.
***
Varje kris är unik i sin natur, men det finns alltid likheter. Då liksom nu var arbetsmarknaden steril och arbetslösheten hög i efterskälvningarna av den ekonomiska chocken. Det var en tid då Sverige inte, som i dag, toppade EU:s arbetslöshetsliga, utan lyftes fram i ovanligt god dager.
Åter till Sverige och vårt inrikespolitiska gungfly. Var vill vi vara som land om två år och vad kan vi lära av krisbekämpningen under finanskrisen och efterföljande år?
Väldigt mycket, visar det sig. Låt arbetslinjen och goda förutsättningar för ett utvecklingskraftigt näringsliv ligga till grund för den statsbudget som ska klubbas i höst. Det skulle alla tjäna på.