Låt inte EU bli fackets förlängda arm
EU var ett verktyg för dem som ville se fria människor på fria marknader. I dag är det i stället fackförbunden som talar om EU som ett redskap för att uppnå sina mål. Att fackrörelsen blickar mot unionen när dess eget inflytande sjunker borde få alla varningsklockor att ringa.
Kvoterad föräldraförsäkring. Minimilön. Minimiinkomst. Sociala försäkringar. Det går inte att komma mycket längre än så från fri företagsamhet, fria människor och fria marknader.
Dessa fyra punkter ingår alla i den sociala pelare som EU-kommissionen har som mål att pracka på medlemsländerna. Folkpartister i alla partier försöker ännu övertyga oss andra (och varandra?) om att unionen fortfarande är ett frihetsprojekt, trots tobaksdirektivet, vapendirektivet och nu den sociala pelaren. Dessa i sig borde räcka som bevis på motsatsen, men icke: Liberalerna stödjer till och med den sociala pelaren.
Vad som däremot borde få den mest förtröstansfulla EU-nostalgikern att höja på ögonbrynen är detta: fackrörelsen har börjat tala om EU som en bonde om sin favoritplog. Framför allt just den sociala pelaren, vars syfte i princip är att ta den nordiska välfärdsstaten och göra den paneuropeisk. Denna möjlighet att uppnå ”jämlikhet” var i går föremål för ett LO-seminarium i Almedalen.
– I den här debatten, vet ni vilka som säger nej? Det är inte facket. Det är arbetsgivarsidan, sade Katja Lehto Komulainen, vice generalsekreterare för Europafacket ETUC.
Facket tenderar att göra det enkelt för sig: De tycker folk borde ha mer pengar, så de tar mer pengar från företagen. Problemet är bara att det skadar de anställda också när deras arbetsgivare tvingas skära ned, flytta utomlands eller gå i konkurs. Det borde vara väldigt uppenbart att företagen måste må bra om arbetsmarknaden ska må bra.
När EU tilläts växa sig så stort och mäktigt som det har gjort, skapades ett verktyg som inte bara frihetsvänner kan använda.
Den fackliga rörelsen tappar alltmer i relevans. Medlemsantalet sjunker sakta men säkert, men framför allt har Socialdemokraterna, LO:s politiska parhäst, tappat mark. Fackförbunden överlag har inte en lika självklar tillgång till makten som tidigare. De behöver ett nytt sätt att nå ut med sin agenda – och där står EU, som i sin tur ifrågasätts av allt större grupper och måste kämpa för att behålla sin legitimitet.
Unionen, som en gång var föremål för vänsterns ilska och demonstrationer, riskerar nu att bli en startmotor för ett paneuropeiskt socialistiskt projekt. När EU tilläts växa sig så stort och mäktigt som det har gjort, skapades ett verktyg som inte bara frihetsvänner kan använda. I stället riskerar det att bli LO:s redskap. Den tanken borde få även den mest dedikerade folkpartisten att höra varningsklockor.