Utblick Åsikt
Libanon vid ett vägskäl
De direkta samtalen mellan Israel och Libanon är historiska i sig. Men också en indikation på att dynamiken i Mellanöstern kan vara på väg att förändras, till Irans och Hizbollahs nackdel. Det skriver Gabriella Mait, säkerhetspolitisk expert.
Under tisdagen den 14 april hölls ett historiskt möte mellan diplomatiska representanter från Libanon, Israel och USA i Washington. Det var de första direkta, högnivåsamtalen mellan Israel och Libanon på över 30 år. Länderna saknar i dag helt diplomatiska relationer och har formellt varit i krig sedan 1948.
För att förstå betydelsen av detta samtal och vad det kan komma att innebära krävs att vi backar bandet och sätter in det i ett historiskt sammanhang, genom att kartlägga den komplexa relationen – eller snarare avsaknaden av en sådan – mellan Libanon och Israel. När den israeliska staten bildades 1948 valde Libanon att ansluta sig till de arabiska staterna i motståndet till Israels existens. Även om strider mellan Libanon och Israel var begränsade, så lades grunden för en icke-relation mellan länderna.
I decennierna därefter förblev Libanon i motstånd mot Israel, inte nödvändigtvis som aktör, utan snarare som arena. Libanon som stat bedrev inte något krig mot Israel per se, men gav som de facto grannland utrymme för andra aktörer att göra det. Inte för att man själv valde det, utan för att Libanon som stat var mycket försvagad av inbördeskriget (1975–1990) och invaderades av flera aktörer som i sin tur förde sina konflikter mot Israel från Libanon. De verkande aktörerna mot Israel i Libanon var först palestinska grupper, Syrien och på 80-talet uppkom Iran-proxyn Hizbollah. Libanon som stat stöttade aldrig dessa aktörer i deras krigföring mot Israel, men agerade arena för dessa mot sin vilja.
Libanon som stat stöttade aldrig dessa aktörer i deras krigföring mot Israel, men agerade arena för dessa mot sin vilja.
Alla dessa aktörer bidrog till att dra in Libanon i konflikten mot Israel. Trots detta var länderna mycket nära fredsavtal 1982 med dåvarande libanesiska presidenten Bashir Gemayel, något som abrupt fick ett slut efter mordet på Gemayel i september samma år. Efter inbördeskriget försökte man åter skapa fred med Israel, år 1991. Libanon–Israel‑samtal fördes inom ramen för Madridfredsprocessen. Samtalen bröt dock samman 1993, främst på grund av Syriens avgörande inflytande över Libanon vid den tiden, pågående våld mellan Israel och Hizbollah och brist på politiskt utrymme för ett bilateralt avtal.
Genom historien har den enskilt viktigaste orsaken till att relationen mellan Libanon och Israel aldrig har normaliserats varit den Iranstödda proxyaktören Hizbollah. Det är en väpnad aktör som samtidigt fungerar som ett politiskt parti och en självständig milis, verksam i praktiken utanför den libanesiska statens fulla kontroll. Den libanesiska staten har vid upprepade tillfällen erkänt problemet och diskuterat frågan om Hizbollahs avväpning. I praktiken har detta dock visat sig omöjligt. Kombinationen av att den libanesiska armén saknar militär kapacitet att framtvinga en avväpning, att staten vilar på en sekteristisk maktdelningsmodell där Hizbollah utgör en politisk aktör, samt att varje försök till tvång riskerar att utlösa inbördeskrig, har lett till att staten saknar förmåga att på egen hand avväpna Hizbollah.
Således har ett fredssamtal mellan Libanon och Israel varit svårt att föra. Med utvecklingen i regionen – försvagandet av Iran till följd av USA och Israels attacker under senaste månader – har även Hizbollah försvagats. Något som i sin tur öppnat upp för libanesiska staten att våga ta ett steg som tidigare varit politiskt omöjligt. Att Libanon över huvud taget deltar i direkta högnivåsamtal med Israel markerar därför ett tydligt avsteg från decennier av försiktighet och indirekt kommunikation med Israel.
Detta innebär att Hizbollahs politiska handlingsutrymme är mycket mer begränsat än tidigare.
Mötet i Washington, där Libanons och Israels ambassadörer i USA deltog tillsammans med USA:s utrikesminister Marco Rubio och andra diplomatiska företrädare, resulterade i ett strategiskt betydelsefullt utfall. Parterna enades om att gå vidare mot direkta mellanstatliga förhandlingar, vilket bröt med över trettio års diplomatiskt dödläge. Att ett sådant steg nu tagits är historiskt i sig, inte minst eftersom Libanon aldrig formellt har erkänt Israel och tekniskt sett befunnit sig i ett krigstillstånd med landet sedan 1948.
För Libanon innebär samtalen i första hand ett försök att återta statlig handlingskraft i en konflikt där landet under lång tid reducerats till arena snarare än aktör. Genom att delta i direkta stat–stat-samtal signalerar den libanesiska staten ambitionen att tala och förhandla i egen rätt, samt att successivt minska Hizbollahs grepp över landets utrikes- och säkerhetspolitik. Att Hizbollah öppet motsatt sig processen, samtidigt som staten ändå valt att gå vidare, pekar på en förändrad intern maktbalans där Hizbollahs veto inte längre gäller. Detta innebär att Hizbollahs politiska handlingsutrymme är mycket mer begränsat än tidigare. För Israel innebär förhandlingarna potentiellt ett första steg mot att marginalisera en aktör som under årtionden utgjort ett av landets mest destabiliserande säkerhetshot.
Regionalt bör samtalen förstås som ett deeskalerande initiativ i ett mycket instabilt läge, präglat av konfrontationen mellan Iran och USA/Israel och av parallella konflikter i Gaza, Röda havet och Irak. Att Libanon och Israel nu för dialog indikerar att Iran har ett försvagat inflytande över regionen och dess proxy är i stort sett förhandlingsförlamade. Samtalen innebär inte att Irans nätverk av allierade upplöses, men de pekar på en dessa aktörers minskade förmåga att styra i regionen och därmed en ökad chans för stabilitet inte bara i Libanon, men även Mellanöstern i stort.
Sammanfattningsvis signalerar samtalen den 14 april inte fred, men en möjlig väg mot det. I bästa fall kan processen skapa förutsättningar för en mer hållbar ordning i Mellanöstern, men i värsta fall riskerar samtalen att bli ytterligare ett av många misslyckade försök att hantera en konflikt där makt, miliser och statlig suveränitet förblir i olöst spänning.