Litteraturens syndaflod
Böcker tappar mark och tv-tjänster som Netflix knappar in. Kanske är det inte så konstigt. I floden av böcker som publiceras döljer sig allt färre guldkorn, och under tiden har den litterära intelligentian nött ut sin status som politisk och moralisk auktoritet.
Nu börjar det. Bokhösten och medföljande bokflod. Den antar nu proportioner av syndaflod som hotar att svepa bort både onda och goda.
Den franska dagstidningen Le Figaro meddelar att 581 nya skönlitterära böcker kommer att ges ut under det som kallas la rentrée littéraire – perioden från augusti fram till november då några få utvalda får fina priser som garanterar stora upplagor.
Också svenska försäljningsställen för böcker översvämmas av nya produkter som alla hoppas på en plats i solen åtminstone under en kort stund. Alltså en recension som hyllar dagens mästerverk även om det är bortglömt i morgon då det är dags att hylla nästa. Det verkar som om en ordinär roman eller diktsamling har ungefär samma livslängd som ett mjölkpaket.
Om Dickens hade varit vår samtida hade han skrivit tv-serier.
Det finns antagligen guldkorn i de flesta länders litterära produktion men de hotar att försvinna i den massa som ges ut. Jag missar säkert ett och annat värdefullt. Men då det finns så många gamla bra böcker att läsa eller läsa om har det blivit ett chansartat slöseri med tid att ägna uppmärksamhet åt det som kommer ut just i år.
I mitt umgänge finns det några hyfsat belästa människor, men ingen av dem tycks ha det allra minst lilla intresse för nyutkomna svenska eller franska romaner – med ett undantag, Michel Houellebecq, som likt ingen annan bland dagens författare lyckas sätta en ny roman på kartan.
Så vad är det som har hänt eller åtminstone håller på att hända? Jag tror att man kan iaktta en förändring av litteraturens ställning. Den har fått en ofta övermäktig konkurrent i tv. Med de vänner och bekanta med vilka man en gång för länge sedan diskuterade romaner och kanske till och med dikter, talar man nu om HBO:s och Netflix senaste utbud av tv-serier. Och nog tycks det som om begåvningar i dag hellre går till tv:n än till skrivbordet. Om Dickens hade varit vår samtida hade han skrivit tv-serier.
Räkna inte med någon sympati från min sida när besvikelsen infinner sig.
För inte så länge sedan kunde romanförfattare och diktare träda fram som politiska och moraliska auktoriteter – författare som Sartre satte så att säga tidens moraliska agenda. Nu kan man väl säga att den litterära intelligentian också kom att förstöra för sig själv. När så många av dessa påstått intelligenta eller i alla fall intellektuella människor med liv och lust en gång hade omfamnat tyranner av olika kulörer, varför skulle man då lyssna till dem eller fästa avseende vid de kultursidor som gav och i viss mån fortfarande ger liknande röster utrymme?
Litteraturen var då en central angelägenhet på ett sätt som få längre vill påstå att den är. Den tid då det hörde till god ton att ha åtminstone några av årets romaner hemma på väl synbar plats är för länge sedan svunnen. Men bokfloden fortsätter. Kritiker är – eller låtsas vara – entusiastiska en gång i veckan. De måste vara det, annars framstår de som sura och förgrämda. I stället lägger de ribban så lågt att den börjar se ut som en snubbeltråd.
De påstådda mästerverken står som spön i backen för att snabbt glömmas. De som vill får naturligtvis lägga ett par hundra beskattade kronor på en av dessa visor tryckta i år. Men räkna inte med någon sympati från min sida när besvikelsen infinner sig.