LO lyfter fel klyftor
I morgon presenterar LO sin årliga rapport "Makteliten". Fackförbundet fokuserar som vanligt på inkomstklyftorna mellan höga chefer och industriarbetare, men bortser från klyftan mellan dem som har jobb och den stora gruppen lågutbildade utrikes födda som står utanför arbetsmarknaden. Vad är det egentligen LO vill bekämpa: Rikedom eller fattigdom?
I morgon presenteras LO:s ”Makteliten”, en årlig rapport som granskar inkomstutvecklingen för knappt 200 personer inom näringslivet, politiken, offentlig förvaltning och andra höga positioner i samhället. Rapporten är dock inte ett seriöst försök att kartlägga ekonomiska klyftor i det svenska samhället. LO använder nämligen både tveksamma mätmetoder och ett missvisande urval för sin studie av ”makteliten”. Dessutom förbiser rapporten den snabbast växande klyftan i Sverige: den mellan dem som redan är inne på arbetsmarknaden och dem som fortfarande hålls utanför.
För det första jämför LO äpplen och päron när de tittar på ”elitens” och en genomsnittlig industriarbetares inkomster. Medan måttstocken för toppchefer är den sammanräknade årsinkomsten, som består av såväl löneinkomster som inkomster från kapital och näringsverksamhet, så är måttstocken för industriarbetare endast inkomsten från arbete. Dessutom redovisas inkomsterna före skatt, vilket snedvrider bilden av hur stora klyftorna är.
Sticker det mer i ögonen att ett fåtal individer tjänar stora summor, eller att ett stort antal människor står utanför den svenska arbetsmarknaden?
För det andra bygger LO:s statistik på ett urval som är allt annat än representativt. För den ”ekonomiska eliten” har LO tidigare år exempelvis undersökt de sammanräknade inkomsterna för ett 50-tal direktörer i svenska storföretag med en genomsnittlig ersättning på 19 miljoner kronor, vilket förra året motsvarade 54,3 industriarbetarlöner enligt LO:s sätt att mäta. Men är dessa siffror kännetecknande för vad en vanlig VD tjänar? Enligt Svenskt Näringslivs statistik från 2017 är medianlönen för en VD i ett företag med fler än 10 anställda, oberoende av bransch, 76 000 kronor i månaden. Detta motsvarar mindre än tre genomsnittliga industriarbetarlöner, vilket är långt från de svindlande löneskillnader som LO målar upp i ”Makteliten”.
Slutligen är det värt att reflektera kring vilka klyftor som är mest problematiska. Sticker det mer i ögonen att ett fåtal individer tjänar stora summor, eller att ett stort antal människor står utanför den svenska arbetsmarknaden? Vill LO först och främst bekämpa rikedom eller fattigdom? Även om inkomstklyftorna i Sverige har ökat om man ser till mått som Gini-koefficienten har inkomsterna och levnadsstandarden för den fattigaste tiondelen ökat de senaste årtiondena.
Samtidigt har relativt få svenska hushåll sett sina reala inkomster falla, en utveckling som gör att Sverige sticker ut bland jämförbara länder. För att den positiva trenden ska fortsätta behövs framför allt åtgärder för att hjälpa de många lågutbildade utrikes födda som i dag står utanför arbetsmarknaden att ta steget in. Det bör vara högre prioriterat än att spä på bilden av att den avgörande klyftan i det svenska samhället är den mellan ett fåtal toppchefer och LO-arbetare.