Marknaden är vår viktigaste krisberedskap
I tider av kris efterfrågas ofta fler statliga ingrepp. Det vore ett stort misstag. Tvärtom är det marknaden vi har att tacka för att så mycket i samhället fungerar väl, även i en situation som denna.
Kanske finns det redan formulerat som någon slags politisk lag. I alla fall borde det efter Corona-krisen stå klart att den finns. Lika säkert som att Newtons lagar gäller, lika säker kan man vara på att när ett samhälle utsätts för en kris så växer stödet för planekonomiska system lavinartat. Om bara staten hade haft större slagkraft att koordinera samhället, så hade den här smittspridningen kunnat undvikas, tycks människor intala sig. Kina, kan man peka på, har ju kunnat agera i enorm skala. Detta är ett misstag. Av allt som kan göra oss relevanta, är nämligen marknaden den kanske viktigaste.
Över hela Sverige pågår nu ett febrilt arbete med att minska smittan av Covid-19 och minska sårbarheten. Miljontals människor släpper lös sin kunskap och kreativitet för att hitta lösningar på hur man kan minska riskerna. Olika företag ser över hygienregler, inventerar lager, ökar produktionen av alla möjliga varor och drar ned på möten i den utsträckning de kan. Privatpersoner utforskar digitala verktyg och ser till att resa mindre. Ett enormt kraftfullt krispaket har rullats igång på alla nivåer, helt spontant. Det, verkar det som, innan staten bestämt vem som ens har ansvaret för vad och vilken myndighet som egentligen ska fatta vilka beslut. Om det är samordning som behövs är marknaden överlägsen.
Att agera så snabbt och så flexibelt som Sverige har gjort utan att helt stänga av samhället hade varit omöjligt i ett centralstyrt system
Smittorisk är en kostnad. Att helt undgå den är omöjligt, men olika minskningar kostar olika mycket. På en välfungerande marknad kommer de funktioner som har störst värde i förhållande till smittorisken också vara de som prioriteras, bara människor, företag och föreningar får agera fritt utifrån sin stora kännedom om lokala förhållanden. Sådant som inte rör den dagliga verksamheten skjuts upp. De resurser som är bristvaror försöker man hitta sätt att klara sig utan.
Informationen om hur och till vilken kostnad varje aktör i samhället kan minska spridningen är enorm och helt decentraliserad. Att försöka samla den och fatta effektiva centrala beslut på kort tid hade varit omöjligt. Att agera så snabbt och så flexibelt som Sverige har gjort utan att helt stänga av samhällets alla delar hade varit omöjligt i ett centralstyrt system. Den samhällsekonomiska kostnaden hålls nere när många aktörer agerar självständigt.
De som vill se ett större statligt ingripande bör beakta de problem ett planekonomiskt system har. Vissa åtgärder görs i onödan, på andra ställen är det för lite. Hade staten varit ansvarig för fler saker hade vi med stor sannolikhet stått sämre rustade. Naturliga barriärer i form av lagar och regler begränsar handlingsfriheten och möjligheten att kommunicera. Så fungerar alla planekonomiska modeller. Att ha stora beredskapslager kontrollerade av trubbiga och långsamma byråkratier med begränsad information framstår inte särskilt tilltalande. Vissa lager behövs givetvis, som specialiserade artiklar till sjukvården, men pasta till 10 miljoner människor, koordinerat och transporterat till varje ort mellan Trelleborg till Abisko måste vi tacka enormt utbyggda marknader för.
I krisens efterdyningar när situationen ska utvärderas brukar statens oförmåga alltid bli uppenbar
Självklart kan vissa beslut, som förbjudande av stora sammankomster och reseförbud, bidra till att minska smittspridningen. Det är dock väldigt svårt att se vem dessa förbud riktar sig emot. Det ligger knappast i människors intresse, givet att de har information om läget, att anordna den där konferensen eller konserten just dessa veckor. Fram tills dess att akut fara råder, och staten måste nyttja sitt våldsmonopol, kan vi vara trygga med att de flesta incitament gör att vi redan anpassat oss.
Anledningen till att marknadsaktörer agerar är knappast ren altruism. Självklart finns en stor vilja att hjälpa till, vilket inte minst blivit tydligt på sociala medier och i civilsamhället. Huvudsakligen drivs dock denna samordning av marknadslogik och resursprioriteringar.
Det kostar för företag med sjukfrånvaro, personalbrist, större osäkerhet och oroliga anställda. Å andra sidan finns stora inkomster att nå om man kan öka produktionen av en bristvara. I denna balansgång fokuseras resurser mot det som behövs mest, samtidigt som man försöker minska smittorisken och ta höjd för högre sjukfrånvaro. Högre priser på många varor är effektiva sätt att redan innan fullständig brist brutit ut, signalera vilka resurser som bör sparas in på. Återigen en tydligare och tidigare signal än någonting staten skulle kunna sända ut.
Ett uppsving av tilltro till statens förmåga sker under alla kriser. I viss mån är det ett naturligt uttryck för oro. Vem är det som styr egentligen? Marknaden, vem är det och kan vi lita på honom? Det vore naturligtvis mer lugnande med en person som med stor kunskap kunde visa vägen. I krisens efterdyningar när situationen ska utvärderas brukar dock statens oförmåga alltid bli uppenbar. Då är det tur att stora delar av vårt samhälle kan agera spontant.
Det är inte av statlig välvilja som det finns pasta på hyllorna, bättre handrutiner på företaget eller ökad produktion av toapapper. Det är på grund av den spontana ordningen. Den är vår viktigaste krisberedskap.