Marknadsekonomi för moderater
Manliga fotbollsspelare tjänar mer än kvinnliga eftersom fler bryr sig om deras matcher. I samband med VM i damfotboll har många, däribland en moderat EU-parlamentariker, visat att denna marknadsekonomiska självklarhet gått dem förbi. Smedjan rycker in och förklarar grunderna.
Sverige vann nyligen brons i damfotbolls-VM. En av de svenska politiker som utnyttjat detta guldläge för feministiska ryggdunkar är den nyblivna ledamoten av Europaparlamentet Arba Kokalari (M). Samtidigt passade hon på att sprida myten att kvinnor diskrimineras lönemässigt på arbetsmarknaden, trots att lönegapet i själva verket är resultatet av individers fria val. Inför damlandslagets bronsmatch i lördags twittrade hon:
Vi har ett damlandslag i absolut världsklass, som tjänar en bråkdel av herrspelarna. Nu får det vara nog med hyckleriet. Dags för lika lön för lika arbete!
Det kan förstås se ut som att manliga och kvinnliga fotbollsspelare utför samma arbete. Båda sparkar en boll fram och tillbaka till sina lagkamrater i syfte att göra mål. Det finns dock två problem med föreställningen att detta per automatik borde garantera damerna och herrarna samma inkomst.
För det första: Ska man ha lika lön för lika arbete, ska man utföra arbetet lika bra. Inget ont om damfotboll, men när det svenska damlandslaget för några år sedan mötte AIK:s pojklag blev damerna utklassade. Det är dock egentligen inte en relevant jämförelse eftersom, för det andra: Fotboll är underhållning, och den som underhåller flest bäst får mest pengar. Det som drar in pengar till fotbollen är biljettförsäljning och tittarsiffror. Alltså är det spelare som bidrar till mest biljettförsäljning och tittarsiffror som får bäst betalt. Enkel marknadsekonomi.
För att män och kvinnor ska tävla på lika villkor måste endera damernas ersättning minska rejält, eller herrarnas öka ordentligt.
Årets VM har skapat ett plötsligt intresse för damfotboll. Statsminister Löfven hävdar att damfotbollen länge legat honom varmt om hjärtat, och hoppas att bronsmedaljen leder till en snabbare utveckling mot ”lika villkor”. Det kommer utan tvekan att glädja statsministern att upptäcka att damlaget redan tävlar om fotbollsentusiasternas intresse på samma villkor som herrlandslaget.
Däremot lär denne socialdemokratiske förkämpe för lika villkor bli djupt upprörd av insikten att herrarna i själva verket missgynnas ekonomiskt av Fifa jämfört med damerna. Medan lagen i fotbolls-VM 2018 fick dela på prispengar som motsvarade mindre än sju procent av Fifas intäkter från världsmästerskapet, omfattar damlandslagens sammanlagda prispengar 23 procent av de beräknade intäkterna från VM 2019. För att män och kvinnor ska tävla på lika villkor måste endera damernas ersättning minska rejält, eller herrarnas öka ordentligt.
Även Moderatledaren Ulf Kristersson passade på att slänga in lite feministisk godhetssignalering i sitt Almedalstal förra veckan, ett par dagar efter att Sverige hade vunnit över Tyskland. Efter att ha jublat lite över att media ”äntligen” har slutat informera sina läsare om att det är damlandslaget som spelar utan helt enkelt skriver ”fotbolls-VM”, blickade han förhoppningsfullt in i framtiden: ”Och när jag någon dag frågar [mina döttrar] om vi ska se matchen i kväll, då kommer de att säga ’ja, det ska vi, trots att det bara är herrfotboll.”
Applåderna var rätt tveksamma, förmodligen eftersom överlappningen är liten mellan moderata väljare och personer som tycker att män i allmänhet bör nedvärderas. Däremot är det inte konstigt, när storheter som Kristersson och Löfven har använt sig av damfotbollslagets framgångar för att plocka politiska poäng, att även Arba Kokalari såg sin chans.
Det är dock konstigt att en moderat på en sådan topposition inte förstår grundläggande marknadsekonomiska principer som de flesta medlemmar i Moderata ungdomsförbundet skulle kunna förklara i sömnen.
Om Moderaterna fokuserade mer på just marknadsekonomi, och lite mindre på slentrianfeminism, skulle väljarkåren kanske anse att de förtjänade lite fler röster.
Förra gången den påstådda ojämlikheten mellan herr- och damlandslaget i fotboll var på tapeten var när fotbollsspelaren Anders Svensson 2013 fick en bil av Svenska fotbollsförbundet som belöning för att han slagit rekord i antal landskamper. Upprördheten blev stor, eftersom damlandslagets Therese Sjögran minsann hade spelat ännu fler landskamper utan att få någon bil. Zlatan Ibrahimovic lyckades sedan stjäla showen genom att erbjuda Sjögran en cykel med hans autograf som plåster på såren.
Zlatan är förvisso bättre som fotbollsspelare än diplomat, men faktum kvarstår att han visade på större förståelse för marknadsekonomi för sex år sedan än vad Kokalari gör i dag. Det är inte rimligt att jämföra herr- och damfotboll, eftersom herrfotbollen helt enkelt är populärare. Oavsett om det beror på att herrfotboll är bättre eller att tittarna är sexister, så är det enda rätta att den som lockar fler tittare också får mer pengar.
Av var och en efter egen fri vilja, åt var och en efter förtjänst.
Denna princip är inte bara användbar för den som vill förstå marknadsekonomi. Den kan även vara nyttig inom politiken. Till exempel: om Moderaterna fokuserade mer på just marknadsekonomi, och lite mindre på slentrianfeminism, skulle väljarkåren kanske anse att de förtjänade lite fler röster.