Idéer Essä
Matchen som blottade Sovjets svaghet
I Sovjetunionen använde de kommunistiska ideologerna schack som ett propagandaverktyg. Men på schackbrädet återfanns även sprickorna i det sovjetiska samhällsbygget, skriver Henrik Dalgard.
Den 11 juli 1972 spelade den dåvarande världsmästaren Boris Spasskij draget d4 och öppnade vad som har kommit att beskrivas som århundradets match. Det var final i världsmästerskapen i schack och på den andra sidan av brädet satt amerikanen Bobby Fischer. Schack är något som sällan kopplas ihop med den politiska sfären men matchen mellan Fischer och Spasskij blev en symbol för kampen mellan USA och Sovjetunionen och sågs livsviktig att vinna – framförallt för sovjeterna.
Ända sedan 1948 hade världsmästaren kommit från Sovjetunionen. Dominansen var ingen tillfällighet. Redan en kort tid efter den ryska revolutionen inrättade Vladimir Lenin ett omfattande statligt schackprogram. Offentligt finansierade schackskolor öppnades, turneringar anordnas och stora mängder resurser lades ned för att odla fram de bästa spelarna i världen. Det var dock inte Lenins kärlek till schackbrädet som låg bakom de stora satsningarna – han såg det som ett ideologiskt verktyg.
Schack har länge varit den sport som främst kopplats samman med intellektuellt tänkande, intelligens och kultivering. Ur sovjeternas synvinkel var det perfekt för att markera gränsen mot det dekadenta väst. I Sovjetunionen var folket intellektuellt överlägset, kultiverade och såg flera drag före alla andra. De tryckte inte i sig varmkorv på en basebollarena. Spelets strategiska drag och långsiktiga natur kom med andra ord att perfekt motsvara de sovjetiska ideologernas självbild.
Allt detta symboliserade Spasskij när han satte sig ned för att spela mot Fischer i Reykjavik. Under kvalet till världsmästerskapen hade Fischer varit helt överlägsen och slagit en av Spasskijs sovjetiska kollegor med 6–0 i matcher, något som saknade motstycke på den nivån. Han gick således in i finalen som favorit. En amerikan hade med andra ord chansen att slå sovjeterna i deras egen nationalsport.
Bobby Fischer, representerade även allt det som Spasskij och Sovjet inte var. Hans sovjetiska kollega var lugn och kalkylerande medan Fischer var excentrisk och oberäknelig, känd för att helt lämna walk over i matcher som han inte tyckte uppfyllde alla hans detaljerade villkor. Man kan se varför han kom att användas som inspiration till karraktären Beth Harmon i den populära Netflixserien The Queen’s Gambit.
Det var just denna oberäknelighet som, när den överfördes till schackbrädet, kom att få Spasskij på fall.
I de två matcherna som i efterhand beskrivits som avgörande kom Fischer att snabbt ta Spasskij ut på djupt vatten. Han spelade öppningar han aldrig spelat tidigare under sin karriär, och gjorde drag som snabbt tog dem båda utanför den etablerade teorin in i okända positioner där Fischer hade övertaget.
Någon som noterade de politiska dimensionerna i matchen mellan Spasskij och Fischer var den liberala författaren Ayn Rand. Hon kom att bli fascinerad av den intellektuella maktkampen mellan de två spelarna och skrev ned sina tankar i An open letter to Boris Spassky. I texten anklagade hon Spasskij för att fly det planekonomiska sovjetiska samhället han företrädde genom att dyka ned i schakets förenklade och tydliga värld. Schack, hävdade Rand, var ett spel som präglades av metafysisk absolutism. En bonde är en bonde, en löpare en löpare och en drottning är en drottning. A är A. Deras agerande på schackbrädet präglades av orubbliga regler och deras mål var förutbestämt.
Genom dessa orubbliga förutbestämda regler var schack ett spel där två motståndare kunde mäta sin intellektuella kapacitet mot varandra, och den som konstruerade de bästa strategierna vann spelet. Men i samhället där Spasskij levde vann inte den mest rationella spelaren.
Om schack skulle konstrueras efter Sovjetunionens principer skulle en spelare kunna spela i timmar för att sedan upptäcka att spelets regler hade ändrats av en abstrakt makt. Spelare skulle tvingas spela kollektivt och rösta om varje drag med hotet av en pistolmynning i ryggen för den som inte vek sig för kollektivets vilja. Och framförallt skulle spelets vinnare inte var den som genom sitt intellekt utmanövrerade sin motståndare utan den som spelat sämst och var i behov av en vinst. Från var och en efter förmåga till var och en efter behov.
Läs också:
Enligt Rand var schack för Spasskij en flykt till en kontext där förutbestämda regler gynnade rationellt tänkande – en flykt från kommunismen. Eller som hon själv uttryckte det: ”Skulle du vilja fly in i schack om du levde i ett samhälle som präglades av aristoteliska principer?”
Rands psykologiska analys av Spasskij var troligtvis inte så träffande, utan framförallt ett försök att tränga in hennes objektivistiska filosofi i ett schackbrädes 64 rutor. Hon kom dock att få rätt på en punkt: schack kunde fungera som en flykt från det sovjetiska systemet.
***
År 1985 kom Garri Kasparov att bli världsmästare vid rekordlåga 22 års ålder när han besegrade Anatoly Karpov. En titel han kom att behålla i 15 år – något som gjort att han av många anses vara den bästa schackspelaren i modern historia.
I en läsvärd intervju i Reason Magazines senaste nummer berättar Kasparov om sin uppväxt i Sovjetunionen och hur han kom att avsky det system som hjälpte honom att bli världens bästa schackspelare. Redan som ung fick Kasparov, som stjärnskott i en av landets många statligt statliga schackskolor, åka utomlands på internationella tävlingar.
När Kasparov landade i Frankrike eller Tyskland beskriver han det som att landa i samhällen som befann sig i ett annorlunda universum. Här fanns det faktiskt inte bara vänsterskor i klädbutiken och den som ville köpa sig en snabb lunch behövde inte slussas mellan olika stationer med flera kuponger i handen. Men framförallt kom Kasparov i utlandet i kontakt med en mängd litteratur som kritiserade det sovjetiska systemet.
Han fick tag på Alexander Solsjenitsyns Gulagarkipelagen, George Orwells Djurfarmen och 1984, böcker som gjorde stort intryck på den unga pojken från Sovjet. Schack gjorde med andra ord att Kasparov dels kunde upptäcka världen och dels skapa sig en uppfattning av landet han representerade utan påverkan.
Den sovjetiska apparaten var dock medveten om vilken effekt utlandsresor kunde få på dess invånare, så man vidtog långtgående åtgärder för att förhindra att landets idrottsmän från att fly. Under alla sina resor på turneringar runt om i Europa tvingades Kasparovs familj att stanna hemma med det uttalade hotet att saker skulle kunna hända dem om han fick för sig att inte återvända.
Schack blev dock inte bara en väg för Kasparov bort från det sovjetiska systemet, han kom också att använda spelet för att kritisera regimen. När Kasparov slog sin motståndare Anatolij Karpov och blev världsmästare kom han att åtnjuta den ställning och de privilegier den sovjetiska staten skänkte sina framgångsrika idrottsmän. Kasparov kom att använda sin nyvunna ställning till att kritisera den sovjetiska staten då partiet inte vågade röra en person med så stark ställning och hänseende. År 1989 kom han att gå med i Rysslands demokratiska parti och blev under 90-talet en stark förespråkare för mänskliga rättigheter och demokrati. Efter Sovjets fall blev han även en av Vladimir Putins huvudkritiker.
Det sovjetiska systemet kunde visserligen få fram många av världens bästa schackspelare, men inte Levi’s och Pepsi.
Schackets roll i Sovjetunionen symboliserade de sovjetiska ideologernas självbild, men Bobby Fischers seger över Spasskij och Garri Kasparovs livshistoria visar också på sprickorna i det sovjetiska samhällsbygget. När Fischer tog Spasskij utanför den etablerade schackteorin lyckades han inte bara slå den sovjetiska världsmästaren; strategin blottade också motsättningarna i den propagandabild sovjeterna ville att schack skulle representera.
I schack kan man studera näst intill oändlig teori och lägga upp intrikata matchplaner, men det är ett spel som är alltför komplext för att planeras från början till slut. Någon som väljer att spela King’s Indian defence som öppning vet troligtvis hur de första 10–20 dragen kan komma att se ut. Men när den mänskliga faktorn kommer in och spelare tar beslut som för dem bortom teorin blir det omöjligt att förutse alla tänkbara möjligheter. Om människor inte kan skapa heltäckande planer för ett spel som består av 32 pjäser och 64 rutor är det svårt att planera ett helt samhälle.
Det sovjetiska systemet kunde visserligen få fram många av världens bästa schackspelare, men inte Levi’s och Pepsi.