Medborgarskap ska vara ett mål, inte ett medel
Sverige ställer exceptionellt låga krav på den som vill bli medborgare. Vi använder medborgarskapet som ett medel för integration, inte som integrationens slutmål – trots att forskning visar att det senare är bättre. Medborgarskapet behöver vara mer än bara ett politiskt instrument.
Nästan alla europeiska länder ställer krav på språk- och samhällskunskaper för medborgarskap. I Sverige har liknande krav avfärdats som exkluderande mot nya medborgare, vilket också förklarar varför Sverige i jämförelse med andra länder har en säregen position i frågan. När statsvetaren Sara Wallace Goodman granskade 15 EU-länders krav, var Sverige det enda landet som inte hade några krav alls för medborgarskap utöver det mest basala, som vistelsetid och ett skötsamt liv bortom brottslighet och skulder.
Det håller på att ändras. Förra hösten dammade Liberalerna av förslaget om språktest i samband med att ett nytt integrationspolitiskt program presenterades. Häromveckan var det Moderaternas tur att presentera förslag som språk- och samhällsprov, försörjningskrav och förlängd vistelsetid för medborgarskap (DN Debatt 7/9). Moderaterna föreslår också en ”integrationsbonus” med sänkt krav på vistelsetid för den som tidigare i processen kan visa på tillräckliga språkkunskaper.
Då är risken att det inte längre blir medborgarskapet som definierar vem som är svensk och inte, utan informella kriterier, som etnicitet.
I stort är det en välkommen utveckling. Medborgarskapet har en outnyttjad potential som länge försummats i den svenska debatten. Ofta tenderar krav att uppfattas som exkluderande, men det som är verkligt exkluderande är ett medborgarskap med låg status. Då är risken att det inte längre blir medborgarskapet som definierar vem som är svensk och inte, utan informella kriterier, som etnicitet. Om vi vill undvika den sortens exkluderande nationalism bör vi således eftersträva en samhällsgemenskap som bygger på medborgarskapet. För till skillnad från den svenskhet som har etniska förtecken, ger medborgarskapet svensk identitet en civil innebörd som är möjlig att uppnå oavsett bakgrund.
Delvis beror Sveriges särställning i frågan på att andra länder har höjt sina krav. Bland de länder som Goodman jämför var det, vid sidan av Sverige, bara Irland som inte höjde sina krav för medborgarskap mellan 1997 och 2014. Medborgarskapet är något att samlas kring när nationalstater blir invandrarländer. Behovet av samhörighet och gemenskapskänsla blir större i samhällen som präglas av etnisk och kulturell pluralism, där gemenskapen inte lika lätt kan tas för givet.
Medborgarskapet ses snarare som ett medel för integration, än ett mål.
Om medborgarskapet ska bli något att samlas kring måste det fyllas med innehåll som motsvarar förväntningarna. För att fullt ut dra nytta av de rättigheter som kommer med medborgarskapet är förståelse för det svenska samhället och kunskaper i det svenska språket en nödvändighet. Kognitiva krav, som tester i språk- och samhällskunskaper är också inkluderande eftersom de är möjliga att tillgodogöra sig oavsett om man är infödd eller invandrad.
I studier som gjorts utifrån intervjuer med nya medborgare verkar sådana krav bidra till en känsla av prestation och ger i förlängningen medborgarskapet ett större värde för den enskilda medborgaren (INTEC Project, 2011). Det fungerar också åt det andra hållet: medborgarskapet uppvärderas i infödda medborgares ögon när det visar på en tydlig vilja att bli en integrerad och delaktig samhällsmedborgare (Goodman & Wright, 2015).
I många länder ses medborgarskapet just som en bekräftelse på att man lyckats integrera sig väl. I Tyskland brukar det beskrivas som ”kronan” på en framgångsrik integrationsprocess. Den svenska inställningen kan närmast beskrivas som den omvända. Medborgarskapet ses snarare som ett medel för integration, än ett mål.
Medborgarskapet ska inte vara ett steg på vägen till att bli svensk, det ska vara den slutgiltiga bekräftelsen.
Under decennier har kraven slipats ner för att det ska vara möjligt att bli medborgare tidigt under integrationsprocessen. Medborgarskapet blir då en tillgång till rättigheter, och förväntas först senare fyllas med känslomässigt innehåll.
Det är olyckligt. Medborgarskapet ska inte vara ett steg på vägen till att bli svensk, det ska vara den slutgiltiga bekräftelsen, där den som blivit medborgare aldrig ska bedömas som något annat.
Flera krav som nu föreslås, och som i teorin skulle kunna vara tecken på ett annat synsätt, visar sig dock i praktiken handla om medborgarskapet som ett instrument för integration. När Folkpartiet inför valet 2002 lanserade språkkrav, var integration ledordet. Centerpartiet har tidigare föreslagit att den som har arbete i Sverige ska kunna få medborgarskap redan efter två år. När Globaliseringsrådet lät utreda medborgarskapet 2008 blev förslaget inte några generella krav, utan förkortad vistelsetid för den som klarade ett språktest. Moderaternas integrationsbonus och försörjningskrav bottnar i samma instrumentella synsätt.
Gärna försörjningskrav för uppehållstillstånd, men medborgarskapet ska inte definieras i ekonomiska termer.
Ett uppvärderande av medborgarskapet kan ha positiv inverkan på integrationen, men det bör ses som en positiv externalitet snarare än den övergripande målsättningen. Medborgarskapet har ett värde i sig självt. Det utgör det politiska ramverket för samhällskontraktet, synliggör vad som förväntas av den som vill vara en del av det svenska samhället och bidrar till en inkluderande nationell tillhörighet.
Att koppla försörjningskravet till medborgarskapet är olyckligt av samma skäl. Gärna försörjningskrav för uppehållstillstånd, men medborgarskapet ska inte definieras i ekonomiska termer. Det är kopplat till politiska – inte ekonomiska – rättigheter. Kraven borde ställas därefter.
Som riktning är dock det nyfunna intresset för medborgarskapet välkommet. Vid ett eventuellt regeringsskifte öppnar det för en politisk riktning där medborgarskapet uppvärderas från en urvattnad formalitet till något som kan bidra till en gemensam svensk tillhörighet.