Nationen är större än staten
Att svenskar inte tenderar att vara överdrivet entusiastiska över nationaldagen 6 juni beror inte nödvändigtvis på att de inte skulle älska sitt land, utan att nationaldagen är ett överhetspåfund utan folklig förankring, lika omotiverad som den så kallade ”Europadagen”. Svenskarnas verkliga högtidsdag firas om några veckor på midsommarafton.
De senaste åren har nationalstaten återigen blivit föremål för politisk och filosofisk debatt, från att under lång tid ha varit så självklar för de flesta i västvärlden och för de flesta svenskar i synnerhet, att ett poserande ställningstagande mot densamma varit en given åsiktsaccessoar för personer som annars aldrig intar en kontroversiell ståndpunkt.
På sistone har alternativen till nationalstaten börjat framstå i tydligare dager. Konsekvensen har blivit att fler sett fördelarna med en ordning där nation i språklig och kulturell bemärkelse sammanfaller med den administrativa och geografiska indelningen – men också att det verkliga motståndet mot nationalstaten blivit tydligare och mer välformulerat.
Motståndarna mot nationalstaten kan delas in i två huvudgrupper, som egentligen har väldigt lite gemensamt. Den första gruppen är de som avskyr nationalstaten för att de avskyr nationen, men inte har några problem med staten. Tvärtom tycks denna grupp älska staten i dess skepnad av byråkratisk överbyggnad och tvångsmedel. Det märks på hur samma personer som med emfas beklagar sig över nationalstaten med stor entusiasm omfamnar tvång och byråkrati på den överstatliga nivån. Dessa människor betraktar ofta den Europeiska Unionen och den omvandling till en federation som de önskar sig, som ett vapen just mot nationen. De verkligt utopistiska drömmer rentav om en världsregering, till synes obekymrade över hur litet inflytande de enskilda medborgarna skulle ha i ett sådant världsomspännande system.
Den andra kategorin utgörs av dem som inte har några problem med nationen, men desto mer med staten och dess tvångsapparat. Eller snarare, de har inga problem med nationen så länge den inte förknippas med tvång och översitteri. Till skillnad från den första kategorin vill dessa inte se nationalstaten upplösas genom maktöverföring till en överstatlig koloss, utan i stället att den nationella statens makt upplöstes i mindre enheter och flyttade närmare medborgarna. I möjligaste mån vill de att makten flyttas över till de enskilda individerna.
De upplevda ödesgemenskaperna kan inte framtvingas av överheten på samma sätt som gränser dras på en karta eller bevis på medborgarskap utfärdas av myndigheterna.
Sverige är en av världens äldsta nationalstater och den svenska flaggan en av världens äldsta nationsflaggor. När det tidigast går att tala om en svensk nation är omtvistat, men en definierbar kulturell och språklig svenskhet går att spåra sedan medeltiden. Denna nationella gemenskap sammanfaller inte alltid med överhetens pennstreck på kartan, inte ens i dag. I dessa tider då begrepp som ”svenskhet” och ”svenska värderingar” diskuteras kan det vara värt att erinra sig att den svenska nationen inte konstitueras av de dokument som myndigheter utfärdar. Stora grupper svenskar lever sedan århundraden utanför den svenska statens territorium: i Finland, Estland och inte minst på Åland.
Vad som konstituerar en nation är inte lätt att avgöra, men en upplevd känsla av ödesgemenskap tycks vara gemensamt för de flesta nationer. Hur denna känsla av ödesgemenskap uppstår skiftar, men språk och kultur tycks vara avgörande, särskilt i gamla nationer som Sverige. I vissa unga nationer, som USA, tycks en gemensam historisk erfarenhet vara central, som den av att ha emigrerat från den gamla världen och brutit ny mark. Den amerikanska gemenskapen knakar dock i fogarna eftersom en stor grupp ännu plågas av minnet från en helt annan erfarenhet: den transatlantiska slavhandeln.
Medan stater uppstår och upplöses, ibland hastigt under dramatiska historiska skeden, växer nationer och kulturella gemenskaper fram över lång tid. De upplevda ödesgemenskaperna kan inte framtvingas av överheten på samma sätt som gränser dras på en karta eller bevis på medborgarskap utfärdas av myndigheterna.
Att frihetligt sinnade svenskar inte är överdrivet entusiastiska inför överhetspåfundet Nationaldagen är inte ägnat att förvåna. Den upplevs av de flesta som lika omotiverad som den så kallade ”Europadagen”.
Den upplevda gemenskapen, hur konstruerad den än må vara, har dock en stark politisk sprängkraft. Det är därför nationalismen, i dag på frammarsch på många håll i världen, tenderar att väcka så starka känslor. Nationalismen kan vara en frihetsrörelse, när känslan av ödesgemenskap används för att motivera uppror mot orättfärdigt styre, såsom den koloniala frigörelsen för hundra år sedan, men den kan också vara ett fasansfullt redskap när auktoritära rörelser begagnar sig av den för att öka sin makt över människor.
En lärdom från det förra seklet är att större maktkoncentration är ett dåligt motmedel mot auktoritära nationalistiska tendenser. Auktoritära tendenser är illa nog på nationell nivå; att flytta dem ännu längre bort från medborgarna kommer antagligen inte att göra dessa mindre nationalistiska.
Den svenska historien är, sedan den förlorar sig i hedendomens dimmor, en historia av successiv centralisering och ökade tvångsmedel från statens sida. Men den är också historien om folkligt motstånd mot centralmakten och statligt tvång. För den som vill ta del av denna sida av den svenska historien rekommenderas webbportalen Projekt Moberg, där frihetlig litteratur från den svenska historien tillgängliggörs för en nutida läsekrets.
Att frihetligt sinnade svenskar inte är överdrivet entusiastiska inför överhetspåfundet Nationaldagen är inte ägnat att förvåna. Den upplevs av de flesta som lika omotiverad som den så kallade ”Europadagen”. Sådana ickeorganiska traditioner genomskådas av de skeptiska svenskarna, som hellre firar sin riktiga högtidsdag om några veckor, på midsommarafton.