Metoo-miljonerna är plakatpolitik

En av demokratins tråkigaste biverkningar är den ständiga plakatpolitiken. Politikers högsta prioritet är att bli omvalda, och där är det tyvärr ett säkrare kort att se ut som att man ”tar krafttag” mot problem än att faktiskt åtgärda dem.

Ett vanligt sätt att ta sådana krafttag mot de problem som för närvarande har väljarnas uppmärksamhet är att spendera skattepengar på dem. Visserligen verkar somliga i politiken, åtminstone bland de rödgröna, faktiskt tro att ökade skattemedel är en universallösning på samhällsproblem. Det förklarar exempelvis hur Arbetsförmedlingens kan ösa miljoner över arbetsmarknadsutbildningar som minskar (!) de sökandes chanser att få jobb, och ändå tvingas betala tillbaka miljarder den inte hunnit göra av med, medan stora grupper i Sverige fortfarande bara kan drömma om ett fast arbete.

Det är även en bidragande förklaring till att regeringen Löfven tillsammans med Vänsterpartiet valde att i vårbudgeten 2018 spendera 120 miljoner kronor på så kallade Metoo-satsningar. Av dessa gick hälften, 60 miljoner, till myndigheter som själva fick förfoga över dem. Nu rapporterar SVT att hälften av pengarna inte ens har använts, vilket är anmärkningsvärt – just att spendera pengar brukar annars vara ett av myndigheters främsta kompetensområden.

Diskrimineringsombudsmannen spenderade till exempel 2,5 miljoner på en informationsbroschyr till arbetsgivare, som även Arbetsmiljöverket bidrog till. Broschyren är tolv sidor lång, och att förstå hur den kan ha kostat miljonbelopp att producera kräver en del fantasi.

Brottsoffermyndigheten lyckades faktiskt göra av med hela sin budget genom att bland annat göra reklam i sociala medier och åka på datorspelsmässan Dreamhack, och Socialstyrelsen och Domstolsverket fick ihop varsin personalkonferens för Metoo-pengarna. Givetvis är det bra om exempelvis domare känner till hur samtyckeslagen fungerar, men att ha koll på rådande lagstiftning borde rimligtvis räknas till deras ordinarie arbetsuppgifter, och inte kräva särskilda skattemedel.

Problemet när en person våldtar eller trakasserar någon annan är sällan en avsaknad av informationskampanjer.

Den del av Metoo-rörelsen som inte handlade om klumpiga raggningsförsök och missuppfattade signaler, utan om verkliga problem, kretsade kring frågor som våldtäkter och sexuella trakasserier. Problemet när en person våldtar eller trakasserar någon annan är sällan en avsaknad av informationskampanjer, utan att personen i fråga saknar moral, impulskontroll och respekt för andra människor. Det är en aning naivt att tro att om bara fler statliga utbildningsinsatser når dessa personer, eller deras arbetsgivare, eller rättsväsendet, så kommer våldtäkter och trakasserier att upphöra.

Men så är inte heller resultatet huvudsyftet med plakatpolitik. Huvudsyftet är att ge intryck av att bry sig om samma saker väljarna bryr sig om, vilket våren 2018 var Metoo-rörelsen. Regeringen ville visa att den tog Metoo-rörelsens frågor på så stort allvar att den var beredd att lägga 120 miljoner – om än av någon annans pengar – på dem.

Hade regeringen i stället velat göra verklig skillnad i frågor om sexuella trakasserier och våldtäkter hade den exempelvis kunnat finansiera längre fängelsevistelser för våldtäktsmän, eller genomföra fler utvisningar av dömda våldtäktsmän som inte är svenska medborgare. Det skulle förmodligen göra mer nytta än tusen informationshäften och personalkonferenser.

I stället har 120 miljoner kronor tagits från människor som utan tvekan haft betydligt lättare än statliga myndigheter att hitta vettiga användningsområden för dem – och sedan (primärt) spenderats på att regeringen och Vänsterpartiet ska se trendigt hashtagfeministiska ut.