Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Blanche Jarn: Metoo och den skeva ansvarsfördelningen

Enligt kampanjer som #allamän är män ansvariga för inte bara sina egna utan även andras handlingar. Samtidigt ger delar av metoo-rörelsen, och regeringens förslag till samtyckeslagstiftning, intrycket att kvinnor inte ens har ett ansvar att säga nej i en trygg situation. Det är en obalans som måste ifrågasättas. Varför anses män vara mer kapabla att ta ansvar, för sig själva och andra, än kvinnor?

För ett par veckor sedan publicerades en överraskande nyhet. Aziz Ansari, skådespelare och komiker med en etablerat ”medveten” image – en sexualförbrytare?

Nu har inte kriterierna för att stämplas som sexualförbrytare varit särskilt krävande på sistone. Ofta har domen fallit innan åtal över huvud taget väckts. Programledaren Lasse Kronér, till exempel, förlorade uppdrag och fick sitt rykte befläckat av anklagelser om sexuellt utnyttjande som inte ens ledde till åtal. Andra har, mer eller mindre på eget initiativ, lämnat jobb och förtroendeuppdrag inom några dygn efter den första tidningsartikeln om det påstådda brottet.

Men i Ansaris fall var anklagelserna så svaga att till och med flera genuina #metoo-entusiaster höjde på ögonbrynen. Under den slående rubriken ”Jag gick på en dejt med Aziz Ansari. Det blev mitt livs värsta kväll” berättade en anonym kvinna att skådespelaren misslyckades med att uppfatta hennes ”icke-verbala signaler” att hon inte var intresserad. I stället för att övergå till en tydlig verbal signal (”nej” brukar vara ett bra ord i sådana sammanhang) deltog hon i ett antal sexuella aktiviteter hon egentligen inte ville delta i.

Man är inte alltid i en situation där man kan säga nej. Man kan vara för rädd, chockad eller påverkad. Det här var dock inte en sådan situation. Med största sannolikhet hade ett eller två ord räckt för att Ansaris dejt skulle ha sluppit göra något hon inte ville: ”Nej” och möjligen ”Hejdå”. Och har man inte då en form av skyldighet – både mot den andra parten, som förmodligen skulle vilja slippa umgås sexuellt med någon som inte deltar frivilligt, men kanske framför allt mot sig själv – att säga nej?

Själv beskrev kvinnan det inträffade som ett sexuellt övergrepp. Andra har valt att tolka det som exempel på våldtäktskultur och objektifiering eller ett spektrum av våldsamt (manligt) beteende. Uppfattningen speglar sig i det förslag till samtyckeslagstiftning som regeringen nyligen presenterade:

De fall som vi har identifierat som problematiska är sådana där en sexuell handling har genomförts med en person som inte vill delta i handlingen, men där det inte har förekommit något tvång och gärningsmannen inte heller har utnyttjat personens särskilt utsatta situation eller beroendeställning.

Med andra ord – situationer där en person inte velat delta i en sexuell handling, men har gjort det ändå, utan att vara tvungen, hotad, påverkad eller liknande. Precis den sortens situation som Ansaris numera beryktade dejt. Finns inget tvång, ingen särskilt utsatt situation och ingen beroendeställning räcker det att göra tydligt att man inte vill. I stället menar nu regeringen att det borde vara en fråga för rättsväsendet.

Den stora majoritet som inte ägnar sig åt sexuella övergrepp är i sin fulla rätt att försvara sig mot indirekta våldtäktsanklagelser.

Själva lagtexten är visserligen könsneutralt skrivet, men regeringen skriver att samtyckeslagen bland annat är tänkt att bidra till att den fjärde punkten i jämställdhetsmålet, att mäns våld mot kvinnor ska upphöra, uppnås. Det poängteras att den stora majoriteten av våldtäktsoffer är kvinnor och majoriteten av förövarna är män.

Kanske värnar regeringen om kvinnor. Kanske vill den säkra röster inför ett osäkert val till hösten. Oavsett vad, skickar lagförslaget – precis som berättelser i stil med den om Ansaris dejt – en tvivelaktig signal: Att kvinnor inte har något ansvar, varken mot en potentiell sexuell partner eller mot sig själva, att säga ifrån när de inte längre vill.

Signalerna som skickas ut till män är däremot av en annan kaliber. Ta till exempel #allamän, en kampanj som gör gällande att alla män bär ett ansvar för (eller är skyldiga till, beroende på hur tungt feministiskt perspektiv man valt att anlägga) sexuella övergrepp som begås mot kvinnor. Den välvilliga tolkningen är att det anses finnas en machokultur (eller våldtäktskultur, återigen beroende på graden av feministiskt perspektiv) som upprätthålls i det sociala umgänget män emellan, och som även ickevåldtäktsmän behöver engagera sig i att bryta ned.

I spåren av metoo var det många, både män och kvinnor, som var ivriga att blåsa nytt liv i konceptet. ”Det går inte att säga ’Inte alla män!’ – inte så länge alla kvinnor vittnar om samma sak”, skrev Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter. ”Nästa gång en kvinna skriver om vad män har gjort mot henne så kan du inte börja prata om dig själv och säga att du minsann inte är sådan”, skrev sociala medier-profilen Linnéa Claeson.

Nu bär inte alls alla män ett ansvar för vad några få har gjort, precis som jag tack och lov inte är ansvarig för allt planetens övriga kvinnor gör. Och den stora majoritet som inte ägnar sig åt sexuella övergrepp är i sin fulla rätt att försvara sig mot indirekta våldtäktsanklagelser.

Vill man trots det dumpa en kollektiv skuld i knät på alla med Y-kromosom, kan man dock inte samtidigt bestämma sig för att kvinnor inte ens har något ansvar att säga nej till en person de inte vill umgås sexuellt med. Vad man då gör är nämligen att säga att män inte bara är kapabla att ta ansvar för sitt eget beteende, utan även för andras, medan kvinnor inte är kapabla att göra något så självklart som att säga nej till det man inte vill.