Smedjans sommarresa
Missnöjet föder ett nytt daluppror
Samhälle Essä
Politikernas oförmåga att tala samma språk som medborgarna skapar ett tilltagande missnöje. På vissa håll är de upplevda klyftorna både bråddjupa och sekelgamla. I den andra artikeln i Smedjans sommarserie reser Frida Gommel hem till Dalarna för ett samtal om den politiska konsten att lyssna.
Köpmannen och brukspatronen Abraham Abrahamsson Hülphers gjorde inget ovanligt när han år 1757 gav sig i väg på en studieresa till Dalarna. Tvärtom gjorde han något som män i hans samhällsklass hade gjort i generationer: ända sedan 1600-talet har Dalarna utgjort ett populärt resmål för adelsmän, prinsar och ämbetsmän. Men ivern att kartlägga och kategorisera detta norra landskap skiljer honom från mängden. Fem år efter sin resa skulle Hülphers komma att bli det sena 1700-talets mest dominerande topografiska skriftställare, tack vare en över 600 sidor lång encyklopedisk inventering av Dalarna – en skildring vars omfattning och detaljrikedom till och med överträffar Carl von Linnés samtida beskrivning av Dalarna i reseskildringen Flora Dalecarlica.
Den obördiga jorden och det kalla klimatet har medfört att ingen riktig adel någonsin haft sitt säte i Dalarna.
Hülphers skildringar är underhållande. Här finns beskrivningar av alltifrån flora och fauna till människors seder och bruk. Särskilt underhållande är hans detaljerade redogörelser för teman som ”qwinfolkens klädedräkter” och ”Dal-Karlars språkbruk”. Och det är lätt att sympatisera med fascinationen för detta landskap. Dalarna beskrivs ofta, med rätta, som en historiskt särpräglad plats. Det var här Gustav Vasa talade till allmogen i Mora, bara för att tio år senare behöva återvända för att kväsa de otaliga och blodiga dalupproren. 1700- och 1800-talens skiftesreformer fick begränsad genomslagskraft här, vilket har resulterat i att Dalarna ännu i dag har en unik fastighetsstruktur med många små och smala skiften. Den obördiga jorden och det kalla klimatet har medfört att ingen riktig adel någonsin haft sitt säte i Dalarna.
Samtidigt väcker läsningen frågor om nutiden. Hur mycket distans har vi egentligen lagt mellan oss och brukspatronen Hülphers encyklopediska beskrivningar av, för honom, avlägsna delar av riket? Sannolikt är det utrymmet mindre än vi tror, och mindre än vi är bekväma med att erkänna.
I en tid då avståndet mellan stad och land – mätt i tid – är kortare än det någonsin varit tidigare, är den politiska och sociala klyftan mellan stad och land alltjämt närvarande. I Dalarna är denna klyfta på vissa platser påtaglig, och den manifesterar sig i en växande misstro gentemot de etablerade politiska partierna. I valet 2018 var andelen som röstade på Sverigedemokraterna högre än rikssnittet, och i vissa områden landade stödet på över 30 procent. Ett stöd som nu växer i en snabbare takt än i många andra delar av landet, enligt SCB:s senaste partisympatiundersökning. Det är väljare som har låg tilltro till såväl politiska partier som etablerade medier. Enligt en undersökning som Expressen tagit fram anser bara en fjärdedel av Sverigedemokraternas väljare att medierna beskriver deras livssituation på ett korrekt sätt, och endast 6 procent anser att politiker lyssnar på ett bra sätt.
I Dalarna är den politiska och sociala klyftan mellan stad och land på vissa platser påtaglig, och den manifesterar sig i en växande misstro gentemot de etablerade politiska partierna.
Så har 1700-talsmannens utifrånperspektiv på landsbygden bytts mot ett annat, mer subtilt men alltjämt lika påtagligt, utifrånperspektiv. Den klyfta mellan stad och land som för 250 år sedan manifesterade sig i en enfaldig, om än ganska oskyldig, entusiasm för att inventera, beskriva och kategorisera, har i dag antagit en annan skepnad – misstrons skepnad.
Många ord har skrivits om de extrema partiernas framväxt i Sverige. Men betydligt färre har skrivits om vad denna framväxt är ett kvitto på: ett kvitto på en oförmåga hos de etablerade partierna att tala ett språk som människor här känner igen sig i. Ett kvitto på att det saknas en gemensam problembeskrivning. Därför är det olyckligt att – vilket allt för ofta tycks ske – landsbygdens missnöje med de etablerade partierna förpassas till att vara ett uttryck för oavkortad och enfaldig etablissemangskritik. En mer rättvisande analys är att flykten från de etablerade partierna ger uttryck för behovet av lyhördhet i det svenska politiska samtalet – en lyhördhet som i dag lyser med sin frånvaro.
Den som mer än någon annan har blivit en symbol för denna klyfta i det politiska samtalet är slaktaren och Fredriksbergssonen Karl Gustav ”Nordeaslaktaren” Nilsson. Nilsson fick sitt stora politiska genombrott när han år 2018 höll ett socialistiskt brandtal på Nordeas bolagsstämma. Efter genombrottet gav sig Nilsson in i kommunpolitiken i Ludvika, där han tack vare röster från kommunens kringliggande avfolkningsorter lyckades kryssa in sig i fullmäktige för Kommunistiska partiet, något som Smedjan tidigare har rapporterat om.
I dag har Karl Gustav Nilsson lagt kommunpolitiken och Kommunistiska partiet åt sidan – nu satsar han i stället på rikspolitiken. Den 6 juni i år valdes Nilsson till ordförande för det nybildade partiet Socialisterna Välfärdspartiet. Ett parti som enligt sitt partiprogram utlovar ”de utsugna och förtryckta samhällsklassernas sociala frigörelse” och redan har blivit uppmärksammat i riksmedia för sitt restriktiva migrationspolitiska program. Bland annat förespråkar partiet ett utträde ur EU för att förhindra den fria rörligheten för arbetare inom unionen – detta för att stärka ”arbetarna i förhållande till kapitalisterna genom konkurrensbegränsning”. Nilssons ambition, som han uppgav för Expressen tidigare i år, är att locka väljare från Sverigedemokraterna.
Jag reser till Söderbärke, en by utanför Ludvika, för att tala med Nilsson om landsbygd och missnöje, och om hans kometkarriär som politiker. Han har varit mycket bestämd med att vi ska mötas just här – på pizzerian i Söderbärke, enligt Nilsson ”för att du ska få kontakt med vanliga människor”. Och det är just det folkliga och det vanliga som slaktaren och politikern Karl Gustav Nilsson vill lyfta fram som framgångsfaktor i sin politiska gärning.
– Det är därför jag har varit framgångsrik i det jag har gjort, om man nu tycker att det är framgångar, det jag har hållit på med. För att jag är en helt vanlig arbetare, och jag säger saker precis på det sättet som vanligt folk säger. Det är inget konstigt. Det finns inget konstlat. Jag har inga dolda agendor och jag har inte räknat ut allting på förhand. Jag behöver inga PR-strateger – till skillnad från alla andra som har suttit på Lundsberg och filosoferat över livet.
Och Nilssons retorik har onekligen nått framgång. I dag har Nilsson över 12 000 följare på sin Facebooksida ”En Vanlig Hederlig Svensk Arbetare”. I ett uppmärksammat videoklipp adresserar Nilsson den så kallade löneskandalen i Falun, då en enhetschefs son fick lön i 14 år utan att jobba – ett stort korruptionsfall som avgjordes i Svea hovrätt i maj i år. För många i Dalarna kom denna skandal att bli symbolen för det politiska etablissemangets ohederlighet. Klippet har i skrivande stund över 61 000 visningar, fler visningar än antalet invånare i Dalarnas befolkningstätaste kommun, Borlänge.
Kanske är det så att Karl Gustav Nilsson har lyckats med det som de etablerade partierna så konsekvent har misslyckats med: att beskriva den verklighet som många här upplever. En verklighet där den närmaste vårdcentralen ligger fyra mil bort, där redan svaga arbetsmarknader har förstärkt problem med en misslyckad integration och ett cementerat utanförskap, och där rättsstatens närvaro blir mer och mer sällsynt när allt färre poliser ska patrullera allt större områden. Kanske har Karl Gustav Nilsson – precis som Avestasonen Erik Axel Karlfeldts poetiska alter ego – bemästrat konsten att tala med bönder på bönders vis.
”Till och med människor som inte har varit socialdemokrater har röstat på Socialdemokraterna. För att Socialdemokraterna har kunnat leverera.”
För Nilsson är det enkelt att peka ut de som är skyldiga till de problem som han och hans följare ser på Dalarnas landsbygd: Socialdemokraterna.
– Socialdemokraterna har kastat ut barnet med badvattnet när man privatiserade, avreglerade och förberedde för inträdet i EU. Hela systemskiftet som skedde 1990 har Socialdemokraterna i högsta grad varit drivande i. Och vanliga människor har inte velat ha det här systemskiftet. Det systemskiftet innebar att välfärden blev sämre. Att jobben försvann. Att ersättningarna sjönk. Vanliga människor fick det sämre.
– Till och med människor som inte har varit socialdemokrater har röstat på Socialdemokraterna. För att Socialdemokraterna har kunnat leverera. Och Socialdemokraterna kan inte leverera länge, för de är inte beredda att gå i strid med storfinansen, storföretagen och alla privata vinstintressen. Men vad händer med folk i Fredriksberg när de inte längre har en vårdcentral. Varför ska de rösta på någon som tar bort deras vårdcentral?
Läs också:
Populismens lockande drag är just detta: att syndabocken är så lätt att peka ut. För egen del har jag dock svårt att tro att någon, inte ens Nilssons följare, egentligen går med på den här typen av enkla förklaringar som svar på de samhällsproblem som landsbygden står inför. Ingen – möjligen med undantag för Karl Gustav Nilsson själv – tror förhoppningsvis att det är på grund av EU-inträdet som vårdcentraler läggs ner i avfolkningsbygder. Den beskrivning av ett (som Nilsson betecknar det) ”dekadent senkapitalistiskt samhälle” som roten till allt det onda är, precis som med all populism i alla länder och i alla former, just detta: populism.
Men Karl Gustav Nilsson är inte bekymrad över att uppfattas som populistisk. Han menar att ”alla människor som har lite lyskraft, som är karaktärer” förr eller senare kommer att beskyllas för att vara populister. Och kanske är det till och med en uttänkt strategi, även om det framstår som omedvetet, som han i framemot slutet av vår intervju uttalar ett i det närmaste ordagrant citat av Ian Wachtmeister:
– Politiker är som krokodiler: stora i käften, men saknar öron.
Samtalet med Karl Gustav Nilsson lämnar mig med kluvna känslor. Trots att jag är både född och uppvuxen i Dalarna, inte långt från byn Fredriksberg som i valet 2018 möjliggjorde för Nilssons inträde i kommunfullmäktige, kan jag inte låta bli att känna mig som en utomstående betraktare. En slags 2000-talsreplika av Abraham Abrahamsson Hülphers, som än en gång gjort en underhållande redogörelse för ”Dal-Karlars språkbruk”.
När Carl von Linné år 1734 besökte Falun beskrev han med fasa den smuts och misär som enligt honom utmärkte denna stad, uppbyggd kring den stora koppargruva som kom att namnge Kopparbergs län. Han beskrev hur ”helvetets hela uppenbarelse fanns här för ens ögon”, och hur ”ingen präst skulle det faseligare kunna beskriva”. Den plats som Linné beskrev var samma koppargruva som under 1600- och 1700-talen stod för en tredjedel av världens kopparproduktion och i praktiken utgjorde en av rikets största inkomstkällor. Jag kan inte låta bli att tänka på de små, men likväl skönjbara, likheterna mellan denna Uppsalautbildade botanikers enfaldiga beskrivning den smutsiga gruvstaden Falun, och våra moderna beskrivningar av de bruksorter på Dalarnas landsbygd som en gång utgjorde navet i den svenska industrin.
Men det finns en viktig skillnad. Den klyfta mellan stad och land, som för 250 år sedan manifesterade sig i 1700-talsmännens enfaldiga beskrivningar av Dalarna, är i dag långt mer överbryggbar. Ett första steg i rätt riktning är att föra ett samtal som är mer tillåtande – ett samtal som bygger på en gemensam problembeskrivning.
Ett första steg i rätt riktning är att föra ett samtal som är mer tillåtande – ett samtal som bygger på en gemensam problembeskrivning.
Det finns förmodligen få – om ens några – gemensamma politiska nämnare mellan den politik som slaktaren Karl Gustav Nilsson förespråkar, och den liberala värdegrund som jag tror på. Men vi delar ett gemensamt och brinnande politiskt engagemang för de bortglömda och avbefolkade bruksorterna på Dalarnas landsbygd, ett ämne som jag tidigare har skrivit om för Smedjan. Det var därför, erkänner Nilsson, som han gick med på att träffa mig för en intervju i Smedjan – en tidning som han utan tvekan betraktar som den värsta sortens uttryck för ett ”dekadent senkapitalistiskt samhälle”.
– Jag har läst din artikel om Fredriksberg. Jag gillar den. Men jag håller inte med dig. Du skriver att du vill riva hyreshusen i Fredriksberg. Jag vill inte riva landsbygden – jag vill bygga upp den. Där skiljer vi oss åt, du och jag.
Så har de första stegen tagits – bort från polarisering och mot ett konstruktivt politiskt samtal. Och en gemensam plattform – om än i det närmaste papperstunn – har i och med detta tagit vid under våra fötter. En plattform som antar formen av ett första trevande samtal om vad som krävs för att få avbefolkade bruksorter som Fredriksberg på fötterna igen. I grund och botten skiljer sig våra ambitioner inte så mycket åt på just denna punkt, ska det visa sig. Vi vill båda bygga en framtid för Dalarnas glesbygd. Och våra olikheter till trots finns den ändå där – en känsla av ömsesidig respekt. Under lång tid var Karl Gustav Nilsson den enda lokalpolitikern som bemödade sig att varje vecka köra den 40 minuter långa bilsträckan mellan Ludvika och Fredriksberg, för att lyssna på Fredriksbergsbornas åsikter – och för att dela ut Proletären utanför den lokala Coopbutiken. Jag kan bara, å Fredriksbergsbornas vägnar, beklaga att en radikal kommunist är den enda politiska kraften som har satt deras problem på politiska agendan.
Min kluvenhet övergår sakta till något annat. En övertygelse om att vi i detta möte har gjort något som, i alla fall i någon utsträckning, har fört det politiska samtalsklimatet i rätt riktning. För är det något som borgerligheten bör ha lärt sig efter över ett decennium av isolering som politiskt förhållningssätt så är det väl detta: att våga samtala med alla – även de vi inte håller med.
Och två dagar efter besöket i Söderbärke kommer det. Ett litet, men inte obetydligt, bevis på att distansen mellan oss och 1700-talsmannen ändå är större än jag hade vågat hoppas på. Slaktaren och Fredriksbergssonen Karl Gustav Nilsson har flyttat till Uppsala. Så nog går det att vara en vanlig hederlig arbetare och en man av folket på flera sätt och platser. Man kan till och med bo i Uppsala.