Mitt cyklande visar poängen med gig-jobben

Under fyra dagar har jag på cykel levererat både luncher och middagar till hungriga stockholmare. För mig, och förhoppningsvis också för dem som följt mig under tiden, har det givit flera insikter om hur jobbet som matbud är. I den här texten kommer jag att ge en sammanfattning av projektet och hur det har mottagits.

Varför ville jag jobba som matbud?

Det finns flera skäl till att jag valde att jobba några dagar som matbud. Det första och enklaste är att jag personligen ville veta hur jobbet är, och jag ville visa upp det för andra. I den pågående debatten finns en föreställning, från både vänster och höger, om att jobben som matbud är ovärdiga. Fredrik Gertten ställde sig frågan: ”Vilket människovärde ser vi hos ett cykelbud som cyklar genom hela stan för att vi vill få hem en påse chips?” och Johan Wennström kallar jobben för ”djupt ovärdiga”, för att ta två exempel. Min övertygelse står dock fast: det finns inget ovärdigt i att arbeta. Och inget från min erfarenhet under veckan som matbud har jag upplevt som ovärdigt.  

Det finns förstås många sätt att visa upp hur det är att jobba som matbud. Man skulle, som DN:s Lisa Magnusson föreslår, kunna prata med någon som jobbar som matbud. Jag ser fram emot hennes text på det temat. Själv tycker jag att det är intressant att ge olika infallsvinklar. Flera matbud har kommit till tals i media, deras åsikter och tankar kring jobbet varierar. Det visar också Linda Weidenstedt, Andrea Geissinger och Monia Lougui i sin intervjustudie ”Varför gigga som matkurir?”. Två böcker har skrivits av personer som jobbat som matbud, Anders Teglunds Cykelbudet och Qaisar Mahmoods En av dem. Ingen annan har tidigare givit en helt ocensurerad bild av jobbet, som en direktsändning gör.

Cykelbudet Aman från Pakistan uttalar sig i Sveriges Radios Studio Ett: ”This is like delivering happiness”. Aman lyfter också det som jag menar är så viktigt med enkla jobb. De ger arbetsmarknadens outsiders en möjlighet att komma in. Aman konstaterar att det inte är enkelt att få ”white collar job” i Sverige, och det stämmer. Alla kan inte börja som kultursidesskribenter eller chefsekonomer.

I det här sammanhanget har flera skribenter lyft en studie från IFAU av nationalekonomerna Adrian Adermon och Lena Hensvik. Studien visar att gig-jobb värderas högre än inget jobb alls när man söker andra jobb, men de värderas lägre än traditionella jobb. Men den som läser studien på det sättet missar också en mycket viktig poäng. De jobb som skapats av app-baserade tjänster, som Foodora, Wolt, eller olika elsparkcykelföretag är i sig en ny väg in på arbetsmarknaden. Och de här jobben kan räknas i tusental. Bara Foodora anställer 5 000 matbud.

Utan de här jobben kommer vi inte att klara de samhällsproblem som vi ställs inför.

Den svenska arbetsmarknaden behöver fler enkla jobb. Det är också det viktigaste skälet till att jag valde att cykla. Det har länge pågått ett opinionskrig mot just den här marknaden, vilket också syns i det nästan ensidigt negativa bemötandet från kultur- och ledarskribenter som mitt projekt fått. Jobben målas upp som ovärdiga, med så dåliga villkor att de egentligen borde förbjudas. Men utan de här jobben kommer vi inte att klara de samhällsproblem som vi ställs inför.  

En av Sveriges just nu största och allvarligaste samhällsutmaningar är det stora utanförskapet. 1,3 miljoner svenskar i åldrarna 20 till 64 klarar inte av att försörja sig själva. Kostnaden för det offentliga uppgår till svindlande 270 miljarder kronor varje år.

Gruppen individer som inte kan försörja sig själva är naturligtvis blandad. Här finns människor med sjukdomar som hindrar dem från att arbeta, eller människor som endast under kort tid står utan arbete och därför måste försörja sig på bidrag. Men här finns också många människor som sannolikt är dömda till ett liv i utanförskap och bidragsberoende. En studie från Svenskt Näringsliv har visat att 700 000 personer inte varit självförsörjande de senaste fem åren.

Över 300 000 människor står utanför arbetsmarknaden trots att de är friska och borde kunna arbeta. En majoritet av de här människorna är födda utanför Sverige, och utanför västvärlden. Självförsörjningsgraden bland svenskfödda är 73 procent, men bland människor födda utanför västvärlden är den endast 37 procent. Med 70 företag som Foodora hade alla de här människorna fått ett jobb.

Att människor inte arbetar beror inte på att de inte vill, utan på att de inte får en chans att komma in på arbetsmarknaden. Det finns för få enkla jobb. Sverige är det EU-land med lägst andel enkla jobb, det vill säga jobb som inte kräver utbildning. Svensk arbetsmarknad är alltså inte utformad på ett sätt som möjliggör för många av de som kommit hit de senaste 10 åren att få ett jobb. Utan förändring kommer stora grupper att vara dömda till utanförskap i hela sina liv.

Hur har mottagandet varit?

Jag ska erkänna att jag är relativt ny i opinionsbildning. Jag har knappt varit utanför universitetsvärlden sedan jag började som student för 20 år sedan. Kontrasten från akademin till kultursidestexterna är stor. I akademin är det enda som betyder något ett arguments styrka. Det tycks inte gälla på kultursidor. I stället har vi fått läsa texter som insinuerar att Timbro genomför en betald reklamkampanj för Foodora, att jag minsann inte visar hur det är att leva på låg lön, och en mängd psykologiserande hypoteser om varför jag egentligen gör det här. Ingen har gjort en ansats till att presentera ett alternativ till hur utanförskapet ska lösas.

Var inte det här en betald reklamkampanj av Foodora? Nej. Det är ingen hemlighet att Timbro helt och hållet finansieras av Stiftelsen Fritt Näringsliv. Vi tar inte emot pengar från några företag, och vi genomför inte kampanjer på beställning av någon. Sanningen är betydligt enklare och mindre konspiratorisk. Veckan innan jag cyklade träffade jag Foodoras ledning. Vid mötet frågade jag om jag fick testa jobbet som matbud under några dagar, något jag skrev om redan 2019. Jag var inte särskilt tydlig med att jag tänkte livesända. Projektet var alltså helt och hållet vår idé.  

Jag visar inte hur det är att leva i utanförskap. Daria Bogdanska skriver i Göteborgs-Posten att mitt projekt skulle gå ut på att ”förstå sig på cykelbudens villkor och utanförskap”. Den här invändningen har varit återkommande. På Facebook skriver opinionsskribenten Susanna Birgersson exempelvis:

För välbetalda medelklassmän är cyklandet bara lite extra träning, och content till böcker och debattinlägg, eftersom de aldrig kommer lajva själva otryggheten. Ett par månader inom äldreomsorgen skulle däremot ge lite verklig insikt i hur arbetsvillkoren för en annan samhällsklass ser ut.

Jag vet inte hur många som påpekat att jag minsann har en hög lön som chefsekonom, och att jag aldrig kan förstå hur det är att leva med mindre marginaler. Men syftet har aldrig varit att visa hur det är att leva på en låg lön. Det är inte särskilt svårt att föreställa sig. Med lägre inkomst kan man konsumera mindre och bo sämre, och man oroar sig mer för hur ekonomin ska gå ihop varje månad. Jag, precis som många andra, har en gång haft låg lön. Och jag, precis som många andra, är uppvuxen med en ensamstående mamma som arbetade inom hemtjänsten.  

Susanne Sjöstedt skriver i Folkbladet Västerbotten att ”det är för kort tid för att dra slutsatser om den fysiska hållbarheten i jobbet, om arbetsvillkoren, stressen eller om lönen är värd ansträngningen”.

De gör bedömningen att jobbet som matbud är bättre än alternativet, att förvägra dem det alternativet skulle inte göra deras liv bättre.

Vi måste kunna lita på att de som väljer att jobba som matbud gör det för att de bedömer att deras livsvillkor förbättras. Bara den som tar ett jobb kan bedöma om lönen är tillräcklig kompensation för att ge upp fritid. Det går inte att bestämma på central nivå. De gör bedömningen att jobbet som matbud är bättre än alternativet, att förvägra dem det alternativet skulle inte göra deras liv bättre.

Men varför gör jag det här, egentligen? De för mig konstigaste invändningarna är ändå de psykologiserande. Jag har varit tydlig med varför jag gör det här. Vi behöver hitta lösningar på utanförskapet. Jag är därför helt oförstående inför de som försöker hitta andra förklaringar.

Kristofer Ahlström skriver i DN att det handlar om att ”(män) vill visa för sig själva att de klarar av det, ett slags tuffhetsversion av upplevelsepaketen som säljs i snabbköpskassan”. Expressens Anna Gullberg skriver att jag som ”frisk 40-årig man med god inkomst, anställning och semester, fast adress för nattvilan, hög utbildningsnivå för alternativa karriärvägar” ägnar mig åt ett ”vanligt humble brag för medelålders medelklassmän”.

Att försöka hitta alternativa förklaringar, trots att jag är tydlig med mitt syfte, är ett förminskande av de problem vi står inför. I stället för att belysa självklarheter, som att jag är en medelålders man med hög lön, behöver vi diskutera lösningar på utanförskapet. Jag har presenterat sådana. Det vore klädsamt om någon ville presentera ett alternativ.

Vill du ha Fredrik Kopschs texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!