Moderaternas fall och uppgång

Måndagen efter valdagen handlade om att positionera sig som vinnare. De två stora förlorarna, Moderaterna och Socialdemokraterna, kunde åtminstone glädjas över att de tapp de råkade ut för inte var värre än befarat. Socialdemokraterna är fortfarande största parti i riksdagen, med respektavstånd till 25 procentsnivån. Och Moderaterna är fortfarande näst största parti med ett röstetal som ligger en bit över det historiska snittet under de tre senaste decennierna.

Å andra sidan: Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1908 och är i princip halverat jämfört med glansdagarna. Men denna halvering inte gynnat Moderaterna – rösterna har helt enkelt hamnat någon annanstans.

I hälften av landets kommuner gick Moderaterna framåt och ökade sitt väljarstöd samtidigt som Socialdemokraterna backade i 250 kommuner och samtliga landsting. Å andra sidan tappade Moderaterna kraftigt i storstäderna, inte minst i de tunga kranskommunerna kring Stockholm som alltid varit en stark bas för Moderaterna. Valresultatet i Göteborg blev katastrofalt och det blev inte mycket bättre i Malmö, trots alla de problem som Sveriges tredje största stad brottas med.

Varför gick det inte bättre?

Efter katastrofvalet 2002 gjorde Moderaterna ett helrenoveringsarbete som resulterade i Nya Moderaterna. Vi som tillträdde 2002/03 företrädde en ny generation, den första som inte själv hade politiska minnen av 68-konflikterna. Vår grundanalys var alltså lite annorlunda än tidigare generationers; den stenhårda konflikten från 70-talet och in i 80-talet hade ebbat ut. Vi hade redan vunnit några av de mest avgörande slagen: löntagarfonderna blev om intet, friskolereformen var genomförd, skattereformer hade tagit bort de värsta excesserna, EU-medlemskap och avregleringar gjort Sverige mera normalt.

Bakgrunden till det som kom att bli Nya Moderaterna var alltså en känsla av att vi behövde kalibrera om en smula; inte överge det gamla, inte kasta ut barnet med badvattnet, men i stycken återvända till en del av Gösta Bohmans skärgårdskonservatism eller för den delen Jarl Hjalmarssons ägardemokrati och egenmakt.

I grunden fanns förstås det stora samhällsproblem vi definierade, att 90-talskrisens lösning visserligen skapat tillväxt, men en jobblös sådan. Medan det i våra grannländer skapades massor av jobb stod Sverige och stampade. Våra bidrags- och skattesystem hade konstruerats så att de effektivt skapade barriärer för människor att såväl ta sig in som ta sig tillbaka till arbete om man väl förlorat det.

Vår politik kom alltmer att uppfattas som kunnig men lite själlös: det var Excelark förenklade och förklarade genom klatschiga affischer, och bara det.

Det slår mig så här i efterhand att vi var riktigt dåliga på att förklara att det var denna idémässiga grund vi byggde på: inte ett övergivande av den liberalkonservativa grunden utan en nödvändig och rimlig anpassning till en ny politisk och ekonomisk verklighet.

Därtill pratade Moderaterna, fullt korrekt, om nödvändigheten av att alltid vara i förändring – men alldeles för lite om riktningen. Det vi uppfattade som goda kontraster i början av processen, som att vi inte gick till sängs med Svenskt Näringsliv på samma sätt som Socialdemokraterna gjorde med LO, gjorde att vi tappade en stor del av förtroendet för en näringspolitik byggd på marknadsekonomi och fritt företagande. Kvar stod vi med manualer för hur goda nymoderater skulle klä sig och vilka ord de skulle använda. Det blev torftigt och inte sällan väldigt fel.

Vår politik kom alltmer att uppfattas som kunnig men lite själlös: det var Excelark förenklade och förklarade genom klatschiga affischer, och bara det. Sanningen är att vi vann valet 2010 mest på hanteringen av den finansiella krisen och för att alternativet var så mycket sämre, inte på att vi var bäst förberedda på och genomtänkta inför framtiden.

Två dödsdömda överenskommelser

Efter valet 2010 gjordes en del ordentliga misstag. Migrationsöverenskommelsen 2011 var en intressant tankefigur, framför allt partitaktiskt, men verkligheten borde ha varnat dess förespråkare om inte 2011 så åtminstone något år senare under mandatperioden. Det fanns gott om analyser från olika myndigheter, svenska och internationella, som talade emot överenskommelsen redan 2013 och ordentliga konsekvensanalyser lyser med sin frånvaro. Det tog många år och ett par hundratusen nyanlända flyktingar innan tvärvändningen kom. Det var en alldeles nödvändig återgång till en mer balanserad syn på denna besvärliga frågeställning.

Decemberöverenskommelsen 2014 var om möjligt än mer förödande. Att kortsluta det demokratiska systemet bara för att man är emot valresultatet var konstitutionellt, parlamentariskt, strategiskt och partitaktiskt ogenomtänkt.

Med bara veckor kvar till valet kunde ”öppna era hjärtan” aldrig följas upp av någon ordentlig politik utan lämnades hängande i luften.

Ytterligare orsaker finns att nämna bakom valnederlaget 2014 och de efterföljande årens ökenvandring. Fredrik Reinfeldts sommartal, bara veckor före valet, där han pratade om att ”öppna era hjärtan” kom att bli symbolen för oförmågan att se vad som hände. Med bara veckor kvar till valet kunde ”öppna era hjärtan” aldrig följas upp av någon ordentlig politik utan lämnades hängande i luften som ett monument över regeringens oförmåga att se de problem som många andra mötte dagligen. Och så försvann Reinfeldt och Borg på valnatten och lämnade partiet utan några förberedelser för att hantera det svåra parlamentariska läget.

Det var med dessa missgrepp Moderaterna levde under större delen av den gångna mandatperioden och det fanns en uppenbar misstro mot Moderaterna. Går de att lita på? Kommer de att vilja ha makt att förändra eller blir det en ny Decemberöverenskommelse? Och slutligen: Vad vill de egentligen?

Lägg därtill problem inom Alliansen, med gymnasieamnestin som flaggexempel. Fanns Alliansen över huvud taget längre? Och i det sammanhanget: Vad skulle en röst på Moderaterna egentligen betyda?

Att bygga vidare

Ulf Kristersson och partisekreteraren Gunnar Strömmer har inte haft ens ett år på sig för att rätta till de problem som Moderaterna levt med åtminstone sedan 2010. Det säger sig självt att det är omöjligt. Jag vill bara påminna om att det tog Reinfeldt närmare tre och ett halvt år att göra det. Det dröjde till våren 2006 innan opinionssiffrorna tog fart för Moderaterna.

Förändringar tar tid och det tar tid att vinna förtroende för en ny politik, ett nytt ledarskap. Men det finns, trots det blandade valresultatet 2018, en del viktiga parametrar att bygga vidare på.

För det första: den liberalkonservativa syntesen lever vidare och mår förhållandevis bra. Det var tämligen många som helt dömde ut Moderaterna för ett drygt år sedan och menade partiet skulle slitas itu mellan Sverigedemokraterna och Centern. Det har inte hänt. Visst har partiet tappat en del åt bägge håll, men tappen har bromsats och det är i dag ingen som på allvar tror på sotdöden för partiet inom en snar framtid. Den nya partiledningen har på ganska kort tid visat att liberalkonservatismen lever och fungerar. Konservatism är inte samma sak som nationalism och protektionism, liksom liberalism inte behöver vara samma sak som principlöshet och flummeri.

För det andra: liberalkonservatismens främsta livsluft är sunt förnuft, balans och leveransförmåga. Här har Moderaterna påbörjat en politisk omprövning i rätt riktning. Partiets ursprungliga position när det gäller Yttrandefrihetsgrundlagen var till exempel svårsmält och ändrades som väl var till slut. Dess position när det gäller ramverk och finansiering för public service är likaledes extremt svår att förstå. Bör man inte börja i att beskriva uppdragets omfattning och inriktning innan man fastställer budget och finansiering för decennier framöver?

En förklaring till att det gått snett i några av dessa frågor är att det krävs en stark partiledning med en tydlig inriktning för att hålla samman politikutvecklingen. Och kanske en viktigare: det behövs ett ramverk, en tankeram.

Konservatism är inte samma sak som nationalism och protektionism, liksom liberalism inte behöver vara samma sak som principlöshet och flummeri.

2002–06 var arbetslinjen vår tankeram inom vilken i princip all annan politikproduktion mättes och analyserades. En fördel var att det blev uppenbart för väljarna vad Moderaterna ville, vad vår riktning var. Ett problem med 2018 års valrörelse är i mitt tycke att jag inte minns så mycket av den, inte vad partierna var för och ville med makten utan mest vad det var de var emot.

Förslagen som presenterades har kommit att beskrivas som en popcornmaskin: ett evigt ploppande av små och osammanhängande förslag utan annan inriktning än att vinna röster. Den kritiken faller inte hårdast på Moderaterna utan gäller sannerligen hela det politiska spektrumet. I detta tycker jag gott man kan ge Sverigedemokraterna rätt: i valrörelsen tävlade ganska många partier om vem som skulle vara mest populistisk.

När det gäller utfallet i valet 2018 kommer det att innebära en maktförskjutning internt i Moderaterna. De tunga kommunalråden i Stockholms stad och län är stukade och i stället kliver kommunalråd ute i landet fram som viktiga inspiratörer. Tony Ring i Karlskoga, Christian Sonesson i Staffanstorp och Johan Abrahamsson i Mariestad är några sådana, som gjort fantastiska valframgångar i sina respektive kommuner.

Moderaterna gick som sagt fram i hälften av landets kommuner och kommer att ha säkrat majoriteten i flera landsting och regioner. Givet utgångspunkten är det fenomenalt bra. Jag utgår ifrån att en stor del av det interna valanalysarbetet kommer handla om att förstå vad som hände på lokal/regional nivå och dra korrekta slutsatser av det.

Detta utfall kommer ändra den interna maktbalansen – de tidigare tunga Stockholmskommunerna blir mindre tunga i förhållande till några av de extremt framgångsrika kommunpolitikerna ute i landet. Det kommer att ge Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer än mer utrymme att göra en politisk omprövning under kommande mandatperiod.

Nytt samhällskontrakt

Det absolut mest centrala, det är min övertygelse, är att Moderaterna måste ta ledningen i att börja formulera ett nytt samhällskontrakt. Som jag skrivit i en krönika här i Smedjan för någon vecka sedan är det samhällskontrakt som började definieras 1928 under stark omprövning. Stora revor i kontraktet har lagt en grund för både Vänsterns och Sverigedemokraternas tillväxt. De medverkade säkert också till nedgången för den breda mitten i svensk politik, den som mest hade förknippats med det tidigare samhällskontraktets utveckling och bevarande.

– Vad fan får jag för pengarna? utropade som bekant Leif Östling, och jag tror många höll med honom.

Detta samhällskontrakt måste ta hänsyn till en lång rad yttre faktorer som påverkar vårt samhälle mer än vi tror: digitalisering, automatisering och migrationsströmmar är bara några sådana faktorer som söker svar. Min övertygelse är att väljarna har förstått det, men i stället för att söka svar på besvärliga framtidsfrågor har partierna svarat med popcornmaskin och valfläsk.

Socialdemokraternas familjevecka är kanske det tydligaste exemplet. Ett sådant förslag kan måhända ha hjälpt dem att få ytterligare några promillen på marginalen men kommer inte att vända Socialdemokraternas nedåtgående trend över tid. Till det krävs betydligt större idéer om vad Sverige är och ska vara om tjugo, trettio, fyrtio år.

Här har Moderaterna sin främsta uppgift men också sin stora utmaning. Alldeles oavsett hur regeringsbildningen nu går kommer Moderaterna att behöva gjuta politisk betong för framtiden. Det behövs en idémässig grund för ett antal stora tankeramar som visar väljarna att Moderaterna har förstått samtiden och dess utmaningar.

Det krävs också att man har rätt bemanning för att ta ner dessa tankeramar i praktisk politik. Därför kommer en av de mest centrala åtgärderna för Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson behöva vara att återupprätta ett ekonomiskt-politiskt kansli med ordentlig tyngd. Ett sådant kansli blir partiets interna tankesmedja, som inte bara utvecklar ideologiska svar utan också praktiskt genomförbara reformer som delar i ett nytt samhällskontrakt.

Ett partis främsta uppgift är att i alla lägen göra allt man kan för att företräda sina väljare och få maximalt inflytande.

Min slutsats av allt detta är att Moderaterna har anledning att vara tämligen nöjda med valresultatet. Det är ett kvitto på att den liberalkonservativa syntesen inte är död. Resultatet ger kraft åt partiledningen att fortsätta det viktiga politiska omprövningsarbetet och återfå mer av det förtroende som förlorades i samband med Migrationsöverenskommelsen och Decemberöverenskommelsen. Det ger en grund att stå på för att nu ta nästa steg och formulera en tydlig vision för Sverige med nya samhällskontrakt.

Men först ska Alliansen ta över Rosenbad och därmed slutligen visa att Decemberöverenskommelsen är död. Ett partis främsta uppgift är att i alla lägen göra allt man kan för att företräda sina väljare och få maximalt inflytande. Det är en läxa som Moderaterna lärde sig under förra mandatperioden.

Den stora uppgiften blir att både styra landet och förnya politiken och samhällskontraktet – samtidigt. Erfarenheterna från 2010–14 avskräcker, men om Kristersson, Strömmer med flera klarar av att göra allt detta. Samtidigt har de stora möjligheter att gå till historieböckerna.

Inga mer frikort för vänsterkartellen och ett gediget arbete för att formulera ett nytt samhällskontrakt. Där har vi en god grund för valseger 2022.

---

Sven Otto Littorin var Moderaternas partisekreterare 2002–2006.