Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Karin Svanborg Sjövall: Alliansen behöver hålla samman

Efter valet återstår bara dåliga alternativ, men bara Alliansen håller samman lär Sverige inte kollapsa än på ett tag. Svårigheten blir, för både M och S, att förhålla sig till Sverigedemokraterna och deras hot om att fälla budgetar till höger och vänster.

Foto: Centerpartiet

Att se Socialdemokrater och Moderater försöka förhålla sig till den nya treblockspolitiken under den här mandatperioden har varit lite som att betrakta någon med körkort försöka tillämpa sina kunskaper i ett flygplans förarkabin. En övning som frestat på nerverna, för både aktörer och åskådare.

Och ändå är det något av dessa två parter – sedan länge utmålade som valets stora förlorare – som måste bilda regering inom de närmsta veckorna.

Borde vi alla ha svindel nu?

Möjligen mindre än man kan tro. Rätt lite tyder nämligen på att den verkliga makten kommer att ligga i Rosenbad, hos en historiskt svag minoritetsregering. Snarare är det i Aron Johanssons riksdagshus de stora besluten kommer att fattas. Det är därför också här förhållandet till Sverigedemokraterna blir avgörande, och det mycket kort tid in på den nya mandatperioden.

Detta gäller förstås Socialdemokraterna i lika stor grad som Moderaterna. Mot den bakgrunden är det svårt att föreställa sig en fortsättning på den gångna fyra årens krumbukter om utskottsordförandeposter och samtal över de tre blockgränserna. Regeringsmakten kommer att vara och förbli bortom räckhåll för Sverigedemokraterna, men kontaktförbudet kommer successivt att hävas. Blir denna mandatperiod också så stökig som en del befarar, med lågkonjunktur, eventuell finanskris, och en briserad demografisk bomb – ja då kommer de etablerade partierna snabbt få bestämma sig för vad som är rimligast: försöka surra upp en rekordstor populistisk andel av riksdagsmandaten till höger och till vänster i blocköverskridande förhandlingar? Eller helt stänga ute?

Blir då nästa statsminister en moderat – och det tror jag – får detta ändå naturligtvis följder.

Sverigedemokraterna är inte, har aldrig varit, och kommer sannolikt aldrig att bli ett borgerligt parti. Det handlar inte bara om synen på invandring utan på synen på Sverige som en i grunden pluralistisk liberal demokrati. Att det finns en icke-socialistisk majoritet för ett antal marknadsliberala reformer betyder inte att Sverigedemokraternas populistiska syn på majoritetsvälde, deras nationalistiska syn på medborgarskap eller deras identitära idétradition hör hemma i ett block som vilar på frihetlig grund.

Sverigedemokraterna är inte, har aldrig varit, och kommer sannolikt aldrig att bli ett borgerligt parti.

Däremot kommer det att bli mycket svårt att motverka en fortsatt radikalisering av väljarkåren om politiken upphör att leverera lösningar, eller de reformer som olika kärnintressen förväntar sig. Det gäller båda blocken lika. Är det någon som på allvar tror att arbetarrörelsens radikaler stilla hade bidat sin tid om Decemberöverenskommelsen hade överlevt? Att Socialdemokraterna skulle avstå möjligheten till en mer radikal omfördelningspolitik om Sverigedemokraterna gör allvar av sina löften om att ”se till att en borgerlig regering inte går för långt till höger”?

På valnatten har samtliga fyra alliansledare krävt Löfvens avgång. Det är ett rimligt krav på ett parti vars hela regeringsunderlag bygger på ett samverkanslöfte som inte finns. Men i sak har inget förändrats från söndag till måndag: accepterar man att det rödgröna blocket har blivit större än det blå återstår bara tre möjligheter. En klyvning av det borgerliga blocket i en liberal och en konservativ falang på varsin sida av blockgränsen, en alliansregering som med aktivt eller passivt stöd släpps fram av SD eller en fortsättning på den nuvarande regeringen Löfven, som antingen kommer vara beroende av Alliansen eller SD.

Personligen skulle jag föredra en alliansregering. Men om C eller L bestämmer sig för att de inte är beredda att acceptera konsekvenserna ett sådant scenario måste den partipolitiska borgerligheten hitta nya samverkansformer. I det läget vore det bästa av en rad oaptitliga alternativ om Ulf Kristersson bildade regering själv och inledde ett budgetsamarbete med C, L och KD i riksdagen samt, eventuellt, MP.

Det är en slutsats som svider i ett liberalt hjärta, men alternativen är verkligen usla. Skulle M och KD bilda regering kommer de liberalerna partierna antingen att fösas in i vänsterlägret med en fortsatt socialdemokratisk statsminister, eller bilda ett fjärde, isolerat block i riksdagen. I inget fall skulle liberal politik bli särskilt tongivande. Den mittenregering som S drömmer om är en fullkomligt obegriplig konstruktion. Ska C samregera med ett parti som delar Moderaternas strama migrationspolitik men också på alla andra punkter står för motsatta uppfattningar om partiets kärnvärderingar?

Här skulle förvisso finnas en samsyn i politiskt laddade frågor rörande feminism, abort och antirasism. Men i budgettermer är detta marginella utgiftsposter: finansdepartementet kunde inte bry sig mindre om GAL/TAN. Och det är budgeten som en statsminister måste få igenom för kunna bilda ett godtagbart regeringsalternativ, helst inte en, utan åtta gånger under en mandatperiod.

Ser man längre än en månad framåt är det också större saker som står på spel. En formell klyvning i liberalt och konservativt skulle dels kraftigt underblåsa de redan aggressiva, revanschistiska vindar som viner i delar av borgerligheten, dels försvaga motkrafterna till den socialkonservativa falang som inte begriper att göra skillnad på Bannon och Burke. Storheten i den svenska liberalkonservativa idétraditionen ligger i att den i sina bästa stunder tar fram det mest frihetliga i båda sidor. En smutsig skilsmässa med ett kapat ideologiskt kraftfält riskerar i stället att leda till att båda grenarna utvecklas i mer auktoritär riktning.

Storheten i den svenska liberalkonservativa idétraditionen ligger i att den i sina bästa stunder tar fram det mest frihetliga i båda sidor.

För Moderaterna, som redan har att hantera ett sämre valresultat än vad man hoppats på, vore förstås en sådan regering ett farligt vågspel. Ulf Kristersson skulle behöva visa prov på en stor politisk fingerfärdighet, lyhördhet och strategisk skärpa för att kunna navigera i den mest polariserade riksdagen på decennier. Men det sista det här landet behöver är ytterligare fyra år med Stefan Löfven och ett ännu starkare Vänsterparti. Och har någon förutsättningar att lära sig att hantera den här bångstyriga farkosten utan en mer färdig manual än den väljarna serverade i går, så är det Ulf Kristersson.

Så, buckle up, Sweden. Det kommer bli rejält skumpigt, vem som än styr. Men krascha, det gör vi inte. Inte än på ett tag.