Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Krönika

Naiviteten fortsätter

Uttalanden från jurister och företrädare för Frivården visar på en djupt rotad naivitet bland såväl de som beslutar om, som de som är ansvariga för, verkställandet av våra straffpåföljder, skriver Paulina Brandberg.

Den naiva synen på straffpåföljder syns både hos politiker och jurister. Foto: Henrik Montgomery/TT kod 10060.

”Jag har undersökt detta närmare nu. Samhällstjänsten på kampsportsklubben innebar att städa i lokalen. Utanför träningstid.”

Den chef som är ansvarig för det aktuella verksamhetsområdet inom Frivården kände ett behov av att bemöta min förra krönika i Smedjan. I den berättade jag den uppseendeväckande historien om Viktor, som fick utföra samhällstjänst på Västerås fight club som straff för en grov misshandel. Uttalandet från frivårdschefen, som publicerades på Twitter som svar på den ledartext Expressen skrivit om krönikan, spreds sedan av bland annat flertalet domare och advokater. Dessa tycktes mena att den kritik jag framfört mot naiviteten i vårt påföljdssystem helt saknade grund.

Jag menar istället att reaktionerna från jurister och företrädare för Frivården snarare förstärker min tes om en djupt rotad naivitet bland såväl de som beslutar om, som de som är ansvariga för, verkställigheten av våra straffpåföljder. Det krävs inte mer än en snabb googling för att upptäcka att Viktor har varit medlem i den aktuella kampsportsklubben sedan 2015. Följande år publicerades en tidningsartikel i vilken det avslöjades att två nazister som i närtid dömts för vålds- och vapenbrott tävlade för klubben, något som klubbens företrädare inte såg som något större problem. 

Ser Frivården verkligen inget problem med denna klubbs öppna tolerans gentemot våldsamma nazister?

Ovanstående sakomständigheter väcker flera följdfrågor. Även om man är av uppfattningen att en kampsportsklubb utgör en lämplig plats för en dömd våldsbrottsling att verkställa sin samhällstjänst – ser Frivården verkligen inget problem med denna klubbs öppna tolerans gentemot att våldsamma nazister tillåts använda klubben för att ytterligare förstärka sitt våldskapital? Om inte detta diskvalificerar en förening som olämplig för en plats för samhällstjänst – vad krävs då för att Frivården ska dra öronen åt sig? För visst måste väl Frivården noggrant kolla upp de verksamheter som används för verkställande av samhällstjänst?

En person som inte sköter sin samhällstjänst riskerar att få denna påföljd undanröjd och istället dömas till fängelse. För Viktors del är det alltså hans fleråriga klubbkompisar som har varit ansvariga för att sköta rapporteringen till Frivården om hur han skött samhällstjänsten. Är det inte omåttligt naivt att tro att dessa skulle avslöja om han på något sätt hade brustit i sina åtaganden, och därmed riskera att skicka honom i fängelse?

Läs också:

Enligt Kriminalvårdens föreskrifter finns en möjlighet för personer dömda till samhällstjänst att själva komma med förslag på plats för verkställighet, den får dock inte bestå av arbetsuppgifter som den dömde ändå skulle ha utfört som medlem i en förening eller annan organisation. Att den dömde ges inflytande vid val av placering behöver inte nödvändigtvis vara dåligt, men givetvis måste det råda höga krav på kontroll och uppföljning även på dessa platser. Lika självklart som det är att det inte får finnas något jävsförhållande mellan den dömde och domaren som utdömt påföljden, lika självklart måste det också vara att det inte heller finns något jävsförhållande mellan den dömde och den som är ansvarig för att rapportera skötsamheten av verkställigheten till Frivården.

För att återknyta till temat för min förra krönika – vilka syften vill vi egentligen att påföljderna i vårt straffsystem ska fylla och hur väl uppnår vi önskad effekt med dagens system? Och var går egentligen gränsen mellan barmhärtighet och naivitet?