När Försvarsmakten kampanjar åt identitetsvänstern
Försvarsmaktens senaste kampanj sprider föreställningen att försvaret har i uppdrag att spegla samhället. Det är en djupt problematisk utgångspunkt för myndigheten som egentligen borde fokusera på att försvara samhället.
”Samhället består inte av 80 % män. Därav ska inte myndigheten som skyddar Sverige göra det heller.”
Citatet kommer inte ur Feministiskt initiativs gamla kampanjmaterial. Identitetsvänsterns ytterkantspartier behöver inte längre sprida idéer som att kön är en relevant grund för rekrytering och i förlängningen kan prioriteras högre än kompetens. Nu för tiden sköter statliga myndigheter jobbet åt dem.
Ovanstående citat kommer inte från vilken myndighet som helst, heller. Det är Försvarsmakten, myndigheten som ansvarar för rikets skydd och medborgarnas säkerhet, som bestämt sig för att detta är ett lämpligt budskap att sprida. En så viktig samhällsfunktion har inte råd att göra avsteg från meritokratiska principer till förmån för ideologiska resonemang om ”representation”. De anställda i armén är inte där för att representera andra utan för att försvara dem – även om det tyvärr inte verkar vara en utgångspunkt som delas av Försvarsmaktens PR-avdelning.
Enligt den pågående reklamkampanjen är det försvarets uppgift att spegla samhällets könssammansättning. En av utgångspunkterna för den sortens identitetspolitik är villfarelsen att en ojämn könsbalans, eller andra typer av ”underrepresentation”, med självklarhet är resultatet av diskriminering och exkludering. Att somliga grupper i genomsnitt är mindre intresserade än andra av en viss sorts jobb kommer inte på fråga.
Denna föreställning brukar i sin tur ta sig uttryck i riktade rekryteringskampanjer. Ett av de mer pinsamma exemplen är den jobbannons Centerpartiet publicerade 2015, där partiet betonade att den sökande ”väldigt gärna” fick ha en ”annan etnisk bakgrund än svensk”.
Vad Centerpartiet inte förstod, och vad Försvarsmakten inte heller verkar förstå, är att den som riktar sig mot specifika grupper i samma utsträckning riktar sig bort från övriga grupper. Den som lägger krut på att inkludera kvinnor exkluderar samtidigt män, precis som den som kvoterar in medlemmar av en grupp diskriminerar alla andra.
Är det någon som ska vara elitistisk så är det armén.
Försvarsmakten försöker inte bara inkludera kvinnor, alltså exkludera män, utan även ”utmana bilden av vem som passar i Försvarsmakten” i allmänhet. ”Nu söker vi dig som knappast skulle söka sig till oss”, står det i en annan annons. Det låter som en dålig rekryteringsgrund; att inte vara intresserad av militärtjänstgöring borde rimligtvis inte ses som ett plus i sammanhanget. Ändå är det tydligen de ointresserade försvaret vill locka. Enligt den identitetspolitiska mentaliteten är det nämligen arbetsgivarens fel om inte tillräckligt många personer ur ”underrepresenterade” grupper söker sig dit.
Som pricken över i syns föreställer en av Försvarsmaktens bilder en skyttesoldat med ett örhänge i form av den kvinnosymbol som feministrörelsen brukar använda sig av.
Mycket av den här marknadsföringen verkar vara kopierad från den brittiska armén, som har lagt stora summor på att porträttera sig som mjukare och mer inkluderande. Förra året lanserades en kampanj som bland annat svarade på frågor som ”Vad händer om jag blir emotionell i armén?” och ”Kommer man att lyssna på mig i armén?”, ett tema som snabbt plockades upp i den svenska Försvarsmaktens kampanj ”Många har många frågor”. Även den nuvarande svenska kampanjen har en brittisk förebild, som bland annat innehåller affischer med texten ”Snöflingor – er armé behöver er och er medkänsla”. Tvärt emot vad den brittiska armén tror kännetecknas så kallade snöflingor av en extrem intolerans, som bottnar i en lika utpräglad lättkränkthet. Det framstår som en mindre bra idé att fylla leden i armén med personer som blir förskräckta vid tanken på att behöva konfronteras med bilder av lättklädda modeller eller skämt om Metoo.
Talande nog har den brittiska armén även varit nära att överge sitt gamla slagord ”Be the best”, eftersom det ansågs vara elitistiskt. Det är om möjligt ännu mer feltänkt. Är det någon som ska vara elitistisk så är det armén. Den ska söka efter de allra bästa för rollen utan skuggan av en tanke på vilket kön eller etnicitet de råkar ha.
Att den svenska försvarsmakten nu ser ut att ha tagit över stafettpinnen från den nyligen nedlagda Rättviseförmedlingen, visar vilken framgång identitetspolitiken har haft – och vilken skada den har gjort.