När liberalen Heidenstam trendar på Twitter

Inramningen till partiledarnas tal under politikerveckan på Gotland är nästan lika viktig för förmedlandet av budskapet som innehållet i själva talen. Till inramningen hör vilken musik som spelas när partiledaren gör entré på scenen. Jan Björklund väckte uppseende i år när han äntrade scenen till tonerna av Kartellens ”Mina områden”.

Låtvalet kritiserades eftersom rapparen Dani M, som medverkar i låten spridit antisemitiska konspirationsteorier. Att en sådan spelas av riksdagens förmodligen Israelvänligaste parti fick somliga att reagera. Valet av sång skedde dock antagligen i god tro, i ett desperat försök från partiledningen att verka ”nere med kidsen”, något som sällan är en god idé.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson valde bort musiken helt och hållet och intog i stället scenen till ljudet av en gammal inläsning av Verner von Heidenstams dikt Medborgarsång. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Under fredagskvällen trendade namnet Heidenstam på Twitter.

I Sveriges Televisions studio passade Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg sin vana trogen på att brunstämpla Heidenstam, som påstods ha hyllat högerextrema diktatorer. Lindbergs nedsvärtning av Heidenstam hade givetvis primärt udden riktad mot Sverigedemokraterna, men är olycklig eftersom den befäster en nidbild av den store diktaren, som återupprepats under mer än ett sekel.

I sin ungdom drogs Heidenstam till mer radikala ståndpunkter, men var under merparten av sin författargärning glödande liberal. Han var aktiv i kampen för allmän och lika rösträtt och han stod upp för Norges självständighet 1905 och argumenterade med emfas mot de storsvenska chauvinister som ville förklara krig motbrödrafolket efter unionsupplösningen. Heidenstam grundade tidningen Svenska Dagbladet och var även medgrundare till Frisinnade Klubben i Stockholm, ur vilken senare Liberala Samlingspartiet uppstod, föregångare till dagens Liberalerna. Dikten Medborgarsåg, som Jimmie Åkesson gjorde entré till, ingick i diktsviten Ett folk, och var ett liberalt inlägg i rösträttsdebatten.

Det var inte bara i liberala kretsar som Heidenstams dikter lästes och uppskattades. Också inom arbetarrörelsen var Heidenstam mycket populär. I samband med den första politiska arbetsnedläggelsen i Sverige 1902 höll Hjalmar Branting ett glödande tal i riksdagens andra kammare.

Talet avslutades med att arbetarhövdingen reciterade Verner von Heidenstams dikt ”Medborgarsång”, som inleds med orden ”Så sant som vi ärvde ett fädernesland, vi ärvde det alla lika, med samma rätt och med samma band, för både arma och rika.” Det fosterländska anslaget i Heidenstams diktning var inte ett uttryck för reaktionär chauvinism, utan var vanligt bland såväl liberaler som socialister.

Bilden av Heidenstam som något slags reaktionär kuf har två upprinnelser. Den första var den smutskastningskampanj på rent personliga grunder som igångsattes av Heidenstams tidigare vän och sedermera konkurrent August Strindberg 1909 och orsakade en av de mest uppslitande kulturdebatterna i svensk historia. Strindberg, som på sin ålders höst blivit allt mer perifer i svenskt kulturliv, avundades Heidenstam dennes framskjutna position och avsåg att peta ned honom från piedestalen.

Till sin hjälp tog Strindberg den växande arbetarrörelsen, och genom att återuppfinna sig själv som ett slags arbetarkämpe (några varma känslor för arbetarklassen går inte att spåra i hans tidigare produktion, tvärtom) fick han stöd av några framträdande socialdemokrater.

I den uppslitande kulturdebatt som följde på Strindbergs personangrepp skedde en polarisering av svenskt kulturliv, där Strindbergslägret tillämpade principen ”är man inte med oss är man emot oss”, och stämplade alla meningsmotståndare som reaktionära borgare. Det är en polarisering som ännu i dag präglar mångas bild av Heidenstam och Strindberg, men även flera av deras samtida författarkollegor.

Den andra orsaken till Heidenstams dåliga rykte hos eftervärlden hänger samman med hans vänskap till upptäcksresanden och nazistapologeten Sven Hedin. Heidenstam blev på sin ålders höst allt mer politiskt reaktionär, men då hade han sedan länge slutat med att skriva. I takt med hans tilltagande senilitet kom vännen Sven Hedin att utöva ett allt större inflytande över honom. Allt detta finns utförligt skildrat i Per I Gedins omfattande monografi över Heidenstam, Ett liv, som utkom 2008.

Den tyska nazistregimen försökte vinna sympatisörer i det svenska kulturlivet och partitoppar som Rudolf Hess uppvaktade såväl Heidenstams som hans goda vän Selma Lagerlöf, som båda avvisade inviterna.

Under efterkrigstiden fortsatte Strindbergs nidbild av Heidenstam att reproduceras av det modernistiska kulturetablissemanget, som i Heidenstams nationalromantik såg något gammaldags och bakåtsträvande.

I ljuset av detta är det ironiskt att Sverigedemokraternas partiledare i ena stunden väljer att citera Heidenstam, för att i nästa längta tillbaka till det modernistiska folkhem som var motsatsen till Heidenstams liberala nationalromantik.

En tolkning som ligger nära till hands är att Sverigedemokraternas användning av Heidenstam snarast är en blinkning till Branting och den socialdemokrati som hyllade diktaren i början av det förra seklet. Då är det inte så konstigt heller att Aftonbladets ledarskribenter känner panik.