När polisen inte kan försvara utsatta grupper måste de få försvara sig själva

”Bråka med någon av din egen kaliber.” Det är inte den typiska HBTQ-sloganen, men Pink Pistols är inte den typiska HBTQ-föreningen. Den uppmanar amerikanska sexuella minoriteter att beväpna sig för att skydda sig från attacker. ”Beväpnade queerpersoner får inte stryk”, som det står längre ned på den rosa hemsidan.

Rörelsen började år 2000 med en artikel av journalisten och författaren Jonathan Raunch. Lagarna mot hatbrott räcker uppenbarligen inte, skrev han, och påminde om den 21-årige Matthew Shepard som misshandlats till döds för sin sexuella läggning två år tidigare. Lösningen: Vi beväpnar oss. Därav Pink Pistols.

I Sverige prioriterar polisen inte längre bort inbrott för att hinna med våldsbrott, den prioriterar ned våldtäkter för att hinna med mord.

Någon hotar mig, så jag ser till att skydda mig. Det är i grunden en sund inställning, inte minst i en tid då rättsväsendet blir allt mer ansträngt. I Sverige prioriterar polisen inte längre bort inbrott för att hinna med våldsbrott, den prioriterar ned våldtäkter för att hinna med mord.

Och många grupper har skäl att känna sig otrygga – exempelvis den grupp som utgör Pink Pistols, HBTQ-personer. Förra sommaren beskrev Expressen i ett långt reportage hur hot och våld gör att HBTQ-personer i många förorter inte vågar vara öppna med sin sexuella läggning. Journalister och politiker är två andra grupper som mottar många hot. I Politikernas trygghetsundersökning uppgav 28 procent av de förtroendevalda politikerna att de under förra valåret utsattes för hot, trakasserier eller fysiska angrepp. Var fjärde av dem undvek efter hoten att engagera sig i vissa frågor.

Ju mer riskfyllt det blir att angripa någon, desto mindre benägen blir man att göra det.

Att bära vapen handlar inte primärt om att skjuta någon som attackerar en. Som Jonathan Raunch skrev 2000: ”Om det blev allmänt känt att homosexuella bär vapen och vet hur man använder dem, skulle inte många kulor behöva avfyras.” Detsamma gäller förstås för andra grupper. Ju mer riskfyllt det blir att angripa någon, desto mindre benägen blir man att göra det.

I Sverige finns få exempel på människor som har fredat sig med vapen. De mest kända är Rödebyfallet i Blekinge, där en pappa försvarade sin son mot ett beväpnat ungdomsgäng, och skotten i Vallåkra, där en pensionär sköt ihjäl två bröder som höll på att slå sönder hans ytterdörr och tränga in i bostaden. I båda fallen hade den som avfyrat skotten under en längre tid varit föremål för hot och trakasserier. Men ingendera hade vapenlicens för att skydda sig själv. Polisen delar nämligen aldrig ut licenser för självförsvar.

Det är därför lätt att tro att man inte får bära vapen för att skydda sig själv i Sverige. I själva verket står skydd med som en legitim anledning att bära vapen, tillsammans med jakt, målskytte, samling och udda ändamål, i vapenförordningen från 1996. Det enda hindret är praxis.

Att ha en vapenlicens är ett kvitto på att man är en laglydig medborgare.

Här finns en skarp kontrast mellan praxis och rättsmedvetande. Att den som blir angripen ska få försvara sig är en vedertagen uppfattning. Minns exempelvis upprördheten när en man som blev attackerad av en biltjuv försvarade sig med en mopedhjälm, och dömdes till fem års fängelse och 1,5 miljoner kronor i skadestånd. Han utdelade visserligen det sista slaget med hjälmen när biltjuven redan låg ned, och tjuven i fråga blev allvarligt skadad, men faktum kvarstår: De allra flesta tycker man ska ha rätt att försvara sig när man blir angripen, och att den som attackerar någon i ganska hög grad får skylla sig själv.

Att ha en vapenlicens är ett kvitto på att man är en laglydig medborgare. Annars får man helt enkelt inte licensen. Och en laglydig medborgare bör, framför allt när polisen är så underfinansierad och överansträngd som den här, få bära vapen i självförsvarssyfte om den känner sig hotad.

I Sverige ska varje medborgare ha resurser att överleva i 72 timmar utan el, värme och möjlighet att köpa mat och vatten. Det är för att polis, räddningstjänst och sjukvård i en krissituation ska kunna lägga sin energi på dem som verkligen behöver det, såsom gamla och sjuka. På samma sätt skulle polisen få mer resurser över åt dem som inte kan skydda sig själva, om de som faktiskt skulle kunna skydda sig själva tillåts göra det.