När staten tog över nationen

Frivilliga gemenskaper och påtvingade

Gemenskaper finns i många former och storlekar. Från den lilla familjen, via den stora släkten, till klanen, föreningen, församlingen, byalaget, arbetsplatsen. Vissa gemenskaper föds vi in i och förblir en del av hela livet, andra söker vi oss till aktivt, åter andra väljer vi bort och drar oss ur.

Nationen, den föreställda ödesgemenskapen baserad på ett gemensamt språk, en gemensam historia och en gemensam kultur, har visat sig vara en av de mer seglivade gemenskaperna och en gemensamhetsform som många helt naturligt identifierar sig med.

Nationer är på intet vis detsamma som stater, emedan stater kan rymma flera nationer, och en nation kan vara utspridd över flera stater. Men det är inte förvånande att stater velat och vill använda den sammanhållning som finns i nationen för politiska syften.

Nationer är på intet vis detsamma som stater, då stater kan rymma flera nationer, och en nation kan vara utspridd över flera stater.

När den nationella gemenskapen inte sammanfaller med de politiska målen kan staten i stället försöka splittra och söndra, skapa andra gemenskaper som går på tvärs med de gamla. De tafatta försöken att från ovan skapa ett slags ”nationalism” för det europeiska samarbetet är ett av de tydligare exemplen.

På kontinenten är man vanligtvis betydligt mer medveten om distinktionen mellan nation och stat än vad vi är i Sverige, en av världens äldsta nationalstater, där vi länge tagit nationens och statens någorlunda sammanfallande gränser för givna. I stora delar av Europa har statsbildningarnas gränser skiftat över århundradena och Europas folk har befunnit sig under än den ena, än den andra, politiska överheten. Inte sällan drogs gränserna med blodet från dem som hade oturen att bo och bruka jorden där herrarna trätte.

Den svenska staten och den svenska nationen

Men inte heller i Sverige skapades nationalstaten utan blodspillan. När de svenska landskapen, folklanden, dåtidens naturliga och spontant framvuxna gemenskaper, skulle inordnas under den svenska centralmakten var det som vanligt menigheten, den jordbrukande allmogen, som fick sätta livet till.

I dikten Tuna Ting II ur diktsamlingen Fridolins visor och Dalmålningar på rim från 1901 skildrar Erik Axel Karlfeldt Dalkarlarnas vrede över Gustav Vasas svek och maktfullkomlighet, efter att de hjälpt honom till makten:

Än ligger Norby stark i sjön och stänger köpenskapen,
men landet fylls av onda män som smakat våra vapen.
Oss tryter sill, oss tryter salt,
oss tryter korn och oxar,
men tyske junkern överallt
går gödd och dryg och koxar.
Mång utländsk skälm och horkarl,
som borde satts i bann,
den har du gjort till storkarl
och svenskens överman.
Men dina egna drängar,
som tjänat dig till blods,
dem ger du hugg och slängar
och griper deras gods,
ja, reser hjul och stegel, att intet värre hände
i Kristian den tyrannens tid, som vi av landet sände.

Du svor oss, konung Gustav, med många dyra eder
att skydda våra fäders tro och våra gamla seder.
Nu höra vi om lutheri
och nygjord gudadyrkan
och se ditt stora rofferi
från klostren och från kyrkan.
Du tager ur förvaren
monstranserna och karen
och helga kvinnors skrin.
Nu dricka arga skalkar
ur helgedomens kalkar
de fromma munkars vin;
och hovmän gå i oblyg prakt
med sönderskurna kläder
och blåsa ut sitt gudsförakt
och nya lärdomsväder.
Nu, frukta vi, för sådant allt skall Herrens vrede falla
förhärjande och straffande på landet och oss alla.

Den svenska historien är sedan den förlorar sig i det förflutnas dunkel en kamp mellan centralmaktens enhetssträvanden och den vanliga befolkningens motstånd, utifrån en önskan att få leva sina liv utan pålagor från överheten. Om denna kamp mellan frihet och centralisering kan man läsa i Alfred Kämpes Svenska allmogens frihetsstrider, från äldsta tider till våra dagar, som utkom i tre band åren 1918–20 och som tillgängliggjorts på nytt för den läsande allmänheten genom det lovvärda initiativet projekt allmogen.

Kämpes historieskrivning går på tvärs mot vad som är och varit det officiella narrativet i framställningen av den svenska historien, där centralmaktens ständiga framflyttande av sina positioner över lag skildrats som någonting positivt, eller åtminstone som något oundvikligt.

Den svenska historien är sedan den förlorar sig i det förflutnas dunkel en kamp mellan centralmaktens enhetssträvanden och den vanliga befolkningens motstånd, utifrån en önskan att få leva sina liv utan pålagor från överheten.

De tidigare folkgemenskaperna utplånades eller inlemmades i den nya enhetskulturen. Av de flesta finns i dag inga spår, som kvänerna som en gång befolkade området norr om Bottenviken. Andra lever kvar som spillror i periferin, som tornedalingar och älvdalingar. I modern tid är den svenska nationalstatens behandling av samerna en skamfläck på centraliseringsivrarnas banér.

Naturliga gemenskaper, baserade på gemensamt språk, kultur och historia, växer fram över lång tid och genom spontan ordning. Trögheten och frivilligheten gör att de tenderar att bestå över tid. Människor som känner samhörighet och gemenskap utifrån dessa parametrar tenderar att att bli livskraftiga och förmögna att utstå de svåraste vedermödor.

I förordet till Min svenska historia skriver Vilhelm Moberg, apropå den svenska allmogens seghet:

”Hur har detta folk, som jag söker följa genom tiderna, kunnat överleva allt det onda som har drabbat det, alla krig som det har genomlevat, alla katastrofer som inträffat, de pest- och hungertider som nästan regelbundet har återkommit, all nöd, allt betryck, alla umbäranden – hur har det förmått överleva allt detta?”

Onaturliga gemenskaper, som pådyvlas ovanifrån genom politiska beslut, tenderar däremot att bli svaga och kortvariga. Människor känner helt enkelt inte samma gemenskap med politiska dokument och byråkratiska blanketter som de gör med dem de delar språk, kultur och historia med.

Amerikas förenta stater och den amerikanska nationen

Statskramare brukar ibland hänvisa till den amerikanska nationen som ett exempel på att det visst kan gå att bygga gemenskaper utifrån politiska dokument, i det fallet konstitutionen. De bortser då från att den amerikanska gemenskapen i hög grad vilar på ett gemensamt språk, en gemensam kultur och en känsla av ödesgemenskap betingad av historiska orsaker.

Den amerikanska ödesgemenskapen springer ur den gemensamma historien om nybyggarlandet, en historia som för övrigt inte delas av den marginaliserade ursprungsbefolkningen. I den mån konstitutionen spelar in är det som en kodifiering av den anda som präglade nationsbygget. Frågan är hur många av dem som upplever sig som en del av den amerikanska gemenskapen som ens har läst konstitutionen.

Medan statsmaktens anhängare vill förvandla nationen till något som enbart utgår från myndighetsbeslut och byråkratiska dokument vill anhängare av frivilliga gemenskaper lämna sådant bortom myndigheternas kontroll.

Konflikten mellan centralisering och självständighet, eller mellan spontant framtvingade gemenskaper och påtvingade gemenskaper, alltjämt levande i dag. Medan statsmaktens anhängare vill förvandla nationen till något som enbart utgår från myndighetsbeslut och byråkratiska dokument vill anhängare av frivilliga gemenskaper och spontan ordning lämna sådant bortom myndigheternas kontroll.

Debatten om svenskheten

Debatten om vad som är svenskhet belyser skiljelinjen: skall svenskhet vara något som definieras av staten eller av den enskilde? Längst av alla gick kanske Miljöpartiets tidigare språkrör Åsa Romson som menade att alla som åkte tunnelbana i Sverige var att betrakta som svenska. Det är dock ett synsätt som troligtvis delas av ytterst få.

Att svenskhet inte avgörs av vare sig val av kollektivtrafik eller vad det står i passet är uppenbart eftersom det finns svenskar som vare sig åker tunnelbana i Stockholm eller har ett svenskt pass. Finlandssvenskar, estlandssvenskar och ålänningar är exempel på svenskar utan svenskt medborgarskap. Samtidigt finns det människor med svenskt medborgarskap som inte definierar sig själva som svenskar, som inte talar språket eller betraktar sig som en del i den svenska kulturen.

En urskiljbar svensk kultur, med ett gemensamt språk och gemensam identifikation, har funnits runt Östersjön åtminstone sedan medeltiden. Att den inte alltid sammanfallit (och fortfarande inte sammanfaller) med de politiska enheterna är en annan sak. Överintendenten för Forum för levande historia Ingrid Lomfors hade således fel när hon påstod att det inte fanns någon uråldrig, inhemsk svensk kultur, under regeringens propagandajippo på Münchenbryggeriet 2015. Det finns en uråldrig svensk kultur, men den har givetvis förändrats över tid, i likhet med alla andra kulturella gemenskaper världen över.

En urskiljbar svensk kultur, med ett gemensamt språk och gemensam identifikation, har funnits runt Östersjön åtminstone sedan medeltiden.

Det svenska nationaldagsfirandet är ett praktexempel på att kulturella gemenskaper inte kan dikteras uppifrån. Nationaldagen är centralmaktens och överhetens dag, då stat och kommuner pliktskyldigt arrangerar festligheter till minne av Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523 och antagandet av regeringsformen 1809. Trots att 6 juni i olika former har uppmärksammats sedan sent 1800-tal, först som Gustafs-dagen, sedan som svenska flaggans dag och sist som nationaldag, har den aldrig vunnit något folkligt gensvar.

Särskilt tydligt blir detta vid en jämförelse med midsommarafton, svenskarnas egentliga nationaldag. Midsommarfirandet ordnas spontant och frivilligt, av hembygdsföreningar och byalag. Vem som helst är välkommen. Firandets former har utvecklats över tid, och skiljer sig mellan olika delar av landet, utan att dikteras ovanifrån.

Den kulturella svenskheten är öppen och inkluderande, till skillnad från den som avkräver lydnad mot staten och dess institutioner. Därför har den auktoritära formen av nationalism alltid haft svårt att få fäste i Sverige. Det avspeglas också i den svenska nationalromantikens kulturella uttryck: det är naturen och allmogens kultur som dominerar den svenska nationalromantiken, inte krigen och kungarna.

Nationalromantiken

De svenska nationalromantikerna var inte heller främmande för intryck från andra kulturer. Tvärtom var författare som Verner von Heidenstam och konstnärer som Anders Zorn mycket intresserade av och positivt inställda till andra kulturer. Heidenstam var särskilt förtjust i den islamiska världen där han tillbringat ett antal år i ungdomen, och brukade ofta framhålla denna som en positiv kontrast till det dystra västerlandet. Nationalromantikens företrädare var påfallande ofta likt Heidenstam politiskt liberala och främmande för nationalistisk chauvinism. Därför var det självklart för Heidenstam att ta ställning för norrmännens självständighet i samband med unionsupplösningen 1907.

Nationalromantikens företrädare var påfallande ofta likt Heidenstam politiskt liberala och främmande för nationalistisk chauvinism.

Det är också denna historia av befrielse från utländsk överhöghet som gör att norrmännen med sådant engagemang firar sin nationaldag den 17 maj. I Sverige har förtrycket varit inhemskt och nationaldagen därför mindre lockande. I stället firas vår gemenskap på midsommar, en högtid som är äldre än den svenska staten, och som antagligen kommer att bestå långt efter den.

Finns det då ingenting att fira den 6 juni? Som Projekt Allmogen uppmärksammar är det enligt Moberg den svenska naturen, hans ursprung, hans växtplats och barndomens jord som format honom. ”Men det är också något annat och mer” säger han i ett tal på Svenska flaggans dag i Gävle den 6 juni 1944:

”Det är frid och trygghet till liv och lem i ett fredligt land, där barnen födes fria av fria föräldrar. Det är ett land, där också de minsta backstugornas barn kan skaffa sig möjlighet att pröva sina krafter att få pröva dem så långt de nu kan räcka till. Det är ett land där var och en kan få växa och utvecklas efter sin egenart, där var och en kan vara olik alla andra och hysa meningar olika alla andra – och dock får behålla både sin frihet och sitt liv. Detta är för mig det svenska. Det omistliga. Det är detta jag nu tänker på i dag – på vår flaggas dag.”