Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Nationen bär vi inom oss – inte nationalstaten

Moderaterna använder i sitt idéprogram för första gången på länge begreppet ”nationalstat”, men menar kanske nation. I idéerna finns en motsättning mellan synen på frihet och krav på anpassning som kommer av att olikheten i en tidigare enhetlig nation blev för stor, skriver det tidigare statsrådet Sten Tolgfors.

Medborgarskapsceremoni i Stockholms stadshus 2011.

Synen på staten – vad den är, vad den bör vara och för vem den är till – är grundläggande för varje politiskt parti.

Moderata programtexter har de senaste decennierna inriktats på att resonera om förhållandet mellan stat och medborgare, inte minst för att mejsla ut ett större utrymme för individens frihet relativt staten.

Moderata program har, åtminstone under hela 2000-talet, uteslutande använt begreppet ”demokratisk rättsstat” (eller ibland bara ”rättsstat”) för att beskriva vad Sverige är och ska vara. I handlingsprogrammet från 2013 går till exempel att läsa: ”Sverige är och ska förbli en demokratisk rättsstat.” I idéprogrammet 2001 ”På tröskeln till mänsklighetens bästa tid” står det: ”Demokratin och rättsstaten är nödvändiga delar av ett fritt samhälle.” Detta var, är och förblir en självklarhet.

Diskussionen om staten har under de senaste 25 åren varit funktionell och tagit sikte på hur delar av samhället och människors liv kunde frigöras från statlig kontroll och monopol. Det har i program och praktisk politik gällt områden som avmonopoliserad radio och TV, avreglering av post- och apoteksmarknaderna, valfrihet i välfärdssystemen genom friskolor, privata husläkare och äldreboenden. Det har också rört privat ägande och marknad, skatter och människors kontroll över den egna ekonomin.

Staten skulle fokusera, göra färre saker – men göra dem bra. Det ena förutsatte det andra, var statens åtaganden för stora så tunnades den ut på de områden bara staten kunde svara för.

Kanske har för lite kraft genom åren lagts på resonemang om partiets syn på staten i sig själv

Kanske, tänker jag när jag läser våra tidigare moderata programtexter, har för lite kraft genom åren lagts på resonemang om partiets syn på staten i sig själv, inte bara på statens funktion eller staten i relation till medborgarnas frihet.

I sin praktiska tillämpning har resonemanget om staten periodvis varit ekonomistiskt. Det var då finanspolitiken och budgetbalans som var partiets synbart överordnade mål för staten, inte nödvändigtvis styrka i statens kärnuppgifter.

Denna ekonomistiska syn kom också att prägla synen på människan och när hon var integrerad i samhället, liksom medborgare i staten Sverige. Svaret kom att bli vid egenförsörjning. Det var en instrumentell syn, som var alltför begränsad.

Denna syn är stadd i förändring. I det nya moderata idéprogramsförslaget finns en ny, delvis annorlunda, syn på staten, liksom på delaktighet i samhället.

Relationen människa och stat

I 2001 års idéprogram skrev vi: ”Politikens uppgifter rör två relationer. Den mellan den enskilde individens frihet och kravet att underordna sig samhällets helhet, och den mellan samhällets självstyre och statens tvångsmakt.”

Diskussionen kunde då och under ett par föregående decennier sammanfattas med: Staten – ut ur våra liv! Vi kan, vill och har rätt att välja och utforma våra liv själva.

I 2013 års idéprogram stod: ”I en demokratisk rättsstat är det viktigt att all makt utövas under lagarna. Grundlagen måste tillförsäkra varje människas alla grundläggande fri- och rättigheter. […] Samtidigt som demokratin ger makten och ansvaret till dem som är flest ska den också visa respekt och ödmjukhet mot dem som är färre. Den ska främja flertalets intressen utan att fåtalets förtrycks. Det är av detta skäl som grundläggande fri- och rättigheter måste anges, klart och tydligt.”

Detta tog inte bara sikte på att begränsa statens makt i relation till individens utrymme och frihet, utan också det politiska beslutsfattandets makt att forma livet för en minoritet. Det tog spjärn mot den stat som decennier av ett partis styre hade lett fram till och vi ville trycka tillbaka politiken från samhället. Den moderata utgångspunkten var att varje människas frihet var det givna. Idéprogrammet 2001:

”Friheten behöver inte motiveras. Det är inskränkningar som behöver acceptabla förklaringar. Ett sådant synsätt står i motsats till föreställningen att rättigheter är något som människor tilldelas, av nåd eller välvilja.”

Det nya moderata programförslaget understryker på samma sätt människors frihet och det skydd lagar och grundlagar ger för detta. Där finns en tydlig spårbarhet till tidigare idéprogram under 2000-talet. Betoningen av frihet i programmet är viktig i en tid då knappast något parti längre lyfter fram begreppet. Det anknyter till grundlagens fri- och rättigheter, med stöd av vilka människor fritt ska kunna forma sina liv. Det ger också i denna del ett rättsstatligt perspektiv på människors relation till staten.

En stat med bredare ambitioner

Men i programförslaget finns en spänning mellan frihet och anpassning, mellan öppenhet och kontroll och mellan internationalisering och gränser. Det är denna spänning som präglar den tid förslaget skrivs i.

”Öppenhet är inte det samma som gränslöshet”, står det i programförslaget. Men jo, det kan det ju vara. Man undrar hur vi annars ska förhålla oss till EU:s yttre gränskontroll och fria rörlighet inom EU för varor, tjänster, människor och kapital tillsammans med en gemensam yttre handelspolitik, liksom till den fria rörligheten inom Norden.

Det är för att vi kan kontrollera våra gränser som vi kan vara en del av EU:s fria rörlighet, argumenterar då programmet. Men inte har de inre gränserna mellan medlemsstater i den meningen kontrollerats, mer än i särfall som under flyktingkriser eller coronapandemin? I stället kontrollerar vi EU:s yttre gräns och har fri rörlighet inom EU.

Programförslaget använder förutom ”rättsstaten” också ”nationalstaten” som begrepp. Jag har inte hittat något tillfälle då begreppet nationalstat använts i ett moderat partiprogram under 2000-talet. Att programförslaget använder begreppet nationalstat om Sverige är alltså inte ett fullföljande av en tidigare gällande linje, i alla fall om man inte går tillbaka längre än ett par decennier i tiden. Det är därför en förändring som behöver diskuteras.

Användningen av begreppet nationalstat har potentiellt långtgående politiska konsekvenser.

Användningen av begreppet nationalstat, det vill säga en enda nation i en enda statsbildning – en stat för en nation – eller om man så vill – en nation per statsbildning – har potentiellt långtgående politiska konsekvenser.

Särskilt en fråga blir viktig: Används begreppet nationalstat deskriptivt, för att det är så det anses vara, eller används begreppet normativt, för att det är så det anses behöva bli? Och hur ska det då åstadkommas? Bägge dessa möjliga svar är problematiska, men på olika sätt.

Programförslaget lyder: ”Nationalstaten Sverige utgör också grunden för vårt styrelseskick. Den svenska staten är inte och ska inte vara baserad på etnicitet.” Men nationen och begreppet nationalstat är ju baserade bland annat på just etnicitet. Det är idén om stat och ett folk med en gemensam kultur, språk och historia. Enligt en vanlig definition betyder det ”en geografiskt avgränsad stat vars befolkning i stort sett har samma härstamning, språk och kultur”.

Christofer Fjellner, Ulf Kristersson och Alice Teodorescu presenterar Moderaternas nya idéprogram. Foto: Henrik Montgomery/TT

I Sverige bor i dag 2,5 miljoner människor, var fjärde invånare, med utländsk bakgrund. Enligt nu gällande definition betyder det svenskar som själva är födda utomlands eller har två föräldrar som är födda utomlands. Med den tidigare gällande och bredare definitionen av utländsk bakgrund hade det varit ännu fler. (Då räckte det med att en förälder var född utomlands.) När idéprogrammet 2001 skrevs var andelen med utländsk bakgrund ungefär hälften så stor som i dag.

Att då åter introducera begreppet nationalstat, som vanligen anses betyda en etniskt och kulturellt homogen stat, är inte okomplicerat. Staten som organism är dock utan etnicitet. I en rättsstat bestäms relationen till staten av medborgarskap. I en nationalstat påverkas den potentiellt också av just tillhörighet till en nation.

Man kan förvisso diskutera om den svenska staten historiskt var en spegling av nationen, eller om staten genom bland annat repressiva insatser skapade nationen och därmed nationalstaten. Den som ställt frågan till skåningar under det sena 1600-talets försvenskningsprocesser hade troligen fått det senare svaret. Men oavsett detta, går man tillbaka låt säga femtio eller hundra år, kunde begreppet nationalstat sannolikt ha använts deskriptivt, dock givet att det alltid funnits minoritetsgrupper i Sverige.

I ”Land för hoppfulla” var vi liksom i idéprogrammen 2001 och 2012 upptagna med statens storlek, dominans, uppgift och roll kontra samhället och individens frihet. Det var beroendet av staten som var det centrala och som begränsade friheten. Det var klientförhållandet mellan den stora staten och den lilla människan som fokuserades.

”Välfärdsstaten” och ”folkhemmet” diskuterades. Men inte ”nationalstaten”. Det var statens funktion, inte landets invånare, som det handlade om. Nationalstaten nämndes en gång i avsnittet om Europa.

”Nationalstaten grundläggs på 1500-talet. Men det är först på 1800-talet som nationalismen växer fram som nationalstatens ideologi. Denna nya, centraliserade, industrialiserade och så småningom militariserade stat blir en projektionsskärm för många slags känslor: självhävdelse, revanschlystnad, tron på den egna överlägsenheten som den uttrycks i Rudyard Kiplings The White Man’s Burden. En närmast patologisk misstänksamhet mot grannarna utgjorde den andra sidan av myntet.” ”Det katastrofala europeiska 1900-talet vore inte möjligt utan industrialiseringen, de vetenskapliga framstegen, nationalstaten eller nationalismen.”.

Det stod också: ”Den instängda nationen tillhör historien”. ”Sverige förblir ändå just Sverige.”

Nationen bär vi inom oss.

I det liggande programförslagets tillhörande idéskrift används inte ”nationalstat”. Det ges därför inga fördjupade resonemang kring eller någon definition av användningen av begreppet. I idéskriften finns i stället den mer funktionella diskussionen om staten, som känns igen från andra moderata program.

Nationen som institution?

Men om begreppet nationalstat svårligen kan användas om Sverige av i dag, kan det användas normativt, för att beskriva Sverige av i morgon, ett Sverige man strävar efter? Om avsikten vore normativ, att det är så det ska bli, hur skulle nationalstaten kunna åstadkommas? Jag tror inte det är syftet.

Men i dag söker politiken – inte bara Moderaterna, utan hela det politiska systemet – efter nya förslag, begrepp och budskap som signalerar viljan till ett enhetligare Sverige.

Vi sökte under 1980- och 90-talen frihet från den monolitiska staten som dominerade samhället och trängde djupt in i våra liv. Valfrihetslösningar och lägre skatter skulle ge människor mer frihet att göra egna val. Resultatet skulle bli ett mer diversifierat Sverige, där allas vägval inte såg likadana ut. Men blev resultatet alltför olika och Sverige alltför diversifierat? Och berodde det i så fall på politiska beslut om statens roll eller på befolkningsökning genom invandring, när människor kom till Sverige och tog med sig den egna kulturen?

Eftersträvade partierna i sin frihetssträvan verkligen människors möjlighet att göra egna fria val, eller menade man egentligen människors frihet att göra de val som politiken tyckte var bra? Länge var moderaterna kritiska till politisk överprövning. Politiker visste inte bättre än människor själva, sa vi då, i ett enhetligare Sverige.

Vad säger man i dag och bär det mot en ny syn på staten? Vi ville en gång bort från en styrande stat i ett enhetligt samhälle, men efterfrågar nu en mer styrande stat i ett alltför diversifierat samhälle? Vore det konstigt om det var så?

I debatten har programkommitténs i mina ögon eminente ordförande, Christofer Fjellner, sagt att begreppet nationalstat används ”framför allt deskriptivt för att beskriva nationen Sverige som institution. Vi använder framförallt begreppet när vi velat beskriva Sverige som nation i vidare bemärkelse än endast statens offentlig maktutövning”.

Det ger en ledtråd om syftet och vad man vill säga. Men en nation är inte en institution. Det är, förenklat, en gemenskap. Staten är däremot en institution. Nationalstat är heller inte en synonym till nation. Jag uppfattar det som att programmet egentligen menar just nation, då begreppet nationalstat inte används i historiskt deskriptiv mening.

Det är kanske så man ska förstå att begreppet nationalstat börjar användas, som en signal om, för att tala med Fjellner, ”nationen som institution”, det vill säga – och för att uttrycka det med mina ord – en i sina fundament beständig kultur som format staten Sverige och som konstituerar det svenska samhället.

Nationalstat är då helt enkelt ett begrepp i brist på bättre.

Därmed inte sagt att en sådan syn vore problem- eller invändningsfri. Tvärtom kan en diskussion om begreppet nationalstat visa precis hur svårt det är att använda som politisk signal.

Svenska värderingar?

Politiska rop på ”svenska värderingar” upptog under ett par år svensk debatt, utan att någon på allvar lyckades förklara vilka dessa värderingar var. Men det skapade bilden av att det fanns en ruta, som var möjlig att politiskt definiera och som gick utöver det i lag givna, som utgjorde svenska värderingar och att andra värderingar tydligt föll utanför.

Hur rutan definierades och vad som gjorde den svensk (och inte västerländsk eller skandinavisk eller europeisk) preciserades aldrig. Inte heller klargjordes om denna ruta var beständig, utvecklades över tid eller vilka åtgärder som skulle vidtas om personer eller grupper i Sverige hade andra eller avvikande värderingar. ”Här i Sverige tar vi i hand!” Jaha?

Politiken hade, liksom många människor, blivit obekväm inför vissa av de kulturella och sociala uttryck diversiteten i samhället förde med sig. I och med detta hade politiken redan svängt 180 grader från ett perspektiv där staten inte skulle vara moraliserande eller styrande, utan sätta upp ramar inom vilka alla hade frihet att forma sina liv.

Generationer av borgerliga aktörer har strävat efter att bryta konformismen i Sverige, påtvingad genom monolitiska välfärdssystem och en allstyrande politik. Det tog spjärn mot en stat, en nation, en välfärdspolitisk enhetlighet i ett land där alla institutioner skrevs i bestämd form singularis och vars namn slutade på -an, -en, eller -et. Låt oss bestämma själva! Frihet så länge du inte skadar någon annan! Människor vet bäst själva vilka skolor eller läkare de vill komma till.

Och visst blev Sverige mindre konformt, både när människor använde valfriheten till att leva sina liv olika och genom en betydande inflyttning av nya medborgare. Nu har vi blivit så olika att strävan är att göra oss mer lika varandra igen. Att hålla ihop Sverige. Olikheten hade en gräns.

Frågan pekar kanske egentligen på vilka vi menade var de ”vi” och ”oss”, som skulle bestämma själva? Och att det inte definierades när någons val skadar någon annans frihet?

Funktionell anpassning

Kanske är det i detta perspektiv man ska se integrationsfrågorna och förslaget om ”funktionell anpassning” i Moderaternas idéprogramförslag. Där finns en resonans från begreppet nationalstat, idén om ”nationen som en institution”. För vad ska man annars anpassa sig till?

Konsekvenserna av den funktionella anpassningen ligger i dess definition och i vilka politiska förslag som ska verkställa den. Men det är svårt att se att detta inte innebär acceptans för en mer styrande stat i människors liv. Däri ligger en principiell förändring, för det som det ena politiska partiet i dag vill att staten ska premiera, kan av det andra politiska partiet förändras till något annat imorgon.

Detta är, märk väl, en annan diskussion än bara om staten ska vara stark eller svag, stor eller liten, beskrivas som rättsstat eller nationalstat, det handlar också om statens legitimitet och i förlängningen dess legala möjligheter att ingripa i det privata livets val och beslut. För vad ska ske när människor väljer eller vill fel? Hur ska de stimuleras att välja rätt eller sanktioneras om de väljer fel?

För instrumentella om integration

Min syn är att vi moderater, liksom hela borgerligheten, har varit alltför instrumentella i synen på integration. Vi har betonat självförsörjning och jobb, som vore det liktydigt med integration. Det är det inte. Tvärtom kan tidig självförsörjning – om det betyder avhopp från språkstudier och studier av samhällskunskap, demokratiska värderingar och demokratins funktion, för ett enkelt jobb i tjänstesektorn – betyda att de långsiktiga möjligheterna att fullt ut fungera i samhället försvinner, liksom möjligheten att vara en stödjande förälder som kan guida barn i det nya landet.

En hel del av det som efterlyses i integrationsdebatten finns i skolan.

Vi har därmed prioriterat statsfinansiell effekt och ekonomiska aspekter av friheten det betyder att ha ett jobb framför språk, kännedom om demokratiska värderingar, samhällskunskap och långsiktig delaktighet. Hur ska man förstå ”svenska värderingar” eller fungera som väljare om man inte kan läsa och skriva svenska, inte vet hur Sverige fungerar och inte kan utbilda sig vidare? Utbildning har ett fundamentalt värde i sig självt. En hel del av det som efterlyses i integrationsdebatten finns i skolan.

Grundskolan är livets körkort och så är det för alla i vårt land, svenskfödda såväl som utlandsfödda. Utbildning är en förmån, men också ett åtagande mot andra, eftersom Sverige inte kan utvecklas med mindre än att hela befolkningen har en grundläggande utbildningsnivå. Om det är ”anpassning” vet jag inte, men ”funktionell” gör skolan i alla fall individen. (Om detta skrev jag på Dagens industris debattsida tidigare i höst.)

Näraliggande är frågan om vem som är politikens subjekt: För vem ska politiken verka och ta strid, för vem finns partiet och politiken till? Upprörs vi över hedersförtryck i segregerade förorter för att det sticker oss i ögonen – eller vill Moderaterna stå på den utsatta flickans sida och strida för hennes rätt och frihet? Är det i första hand effekten för majoritetssamhället som gör utanförskapet så problematiskt – eller för att människors rätt och frihet begränsas så kraftigt i utanförskap? Den drabbade flickan får aldrig göras delansvarig för sitt eget problem.

Det är inte i första hand effekten för oss andra – utan för den som drabbas, som är källan till Moderaternas engagemang, och så läser jag programförslaget.

Det är här – i det kompromisslösa ställningstagandet för frihet, humanitet och individers lika rätt och värde – som det står att finna ett liberalt svar på identitetspolitik och följande livsbegränsningar gällande vem som ska få tala om eller göra vad, beroende på vem man är.

I betoningen av friheten som Moderaternas centrala värde finns i idéprogramförslaget en betydande kontinuitet från 2000-talets tidigare moderata partiprogram.

Det svåra är att begreppet nationalstat används utan att förklaras eller definieras. Men även begreppet taget åt sidan, tecknar programmet bilden av en starkare och i samhället mer ingripande stat. Och här finns en möjlig motsättning mellan synen på frihet och krav på anpassning, mellan synen på öppenhet och gränser och kanske också en spänning mellan synen på nationen och internationalisering, som moderaterna på inget sätt är ensamma om att tampas med i dag.

Vi sökte en gång frihet och rätten att leva våra liv på olika sätt, då i en mer enhetlig nation. I en på grund av migration mindre enhetlig nation blev olikheten för stor, varför rollen för staten förändras. Däri ligger en skillnad mot tidigare moderata program.