Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Nej, det finns inga invasiva grupper av människor
Varken våldsromantik eller lupiner är något nytt i Sverige. Men till skillnad från en växtart som tränger ut en annan leder gangsterkulturen in ungdomar i ett dubbelliv. För dessa krävs det vägar ut, inte en ogräsbehandling. Det skriver Hannah Stutzinsky.
Kliver man på Öresundståget i Göteborg och åker ner genom Halland i junivärmen, kan man se de höga blomsterstjälkarna följa med längs tågrälsen. Vackra lila blomblad omsluter den sista decimetern på stjälken. De lilafärgade stråken gör landskapet till en tavla. Arten är dock invasiv. Det upplyste Anna Nachman Fokus läsare om i en krönika häromdagen.
I krönikan liknades subkulturen gangsterromantik vid både den invasiva växtarten och vid en aggressiv variant av nyckelpiga som bredde ut sig i Sverige för drygt 15 år sedan. Nachman skriver att gangsterkulturen ”… tränger undan de mänskliga motsvarigheterna till den fredliga nyckelpigan”. Det är en felaktig idé av hur en subkultur sprider sig och därtill en idé som riskerar att leda till mycket mörka slutsatser, i vart fall hos en illasinnad läsare som söker angreppsmöjligheter.
Att gangsterromantiken är en av många pull-faktorer som lockar in barn och ungdomar i gängvåldets brutala sfär är tydligt. Det är emellertid inte detsamma som att subkulturen är avhängig gängens våldsutövande. Romantisering av gangsterkultur har funnits som en del av musik- och modeindustrin långt innan Foxtrot-nätverket skapades. Det tar bland annat den tidigare brottsutredaren Luay Mohageb upp i sin nyutkomna bok, Fallet Rusher.
Han berättar om åren i pojkrummet där han konsumerade musikvideos från ett våldsamt Chicago och kände attraktionskraften i dem. Lockelsen av att göra något förbjudet i kombination med självidentifieringen av att befinna sig utanför samhällsordningen, är substantiella element av det som i dag kallas gangsterkultur. Subkulturer med samma bärande element har kommit och gått i Sverige sedan många decennier tillbaka, det var inget som kom med en flyktingvåg eller är främmande för svensk kultur. Likaså har lupinerna funnits på svensk mark sedan 1870.
Till skillnad från lupiner sprids emellertid inte subkulturer biologiskt utan mimetiskt. En person som tydligt utövar en viss subkultur signalerar på det sättet en positionering mot den rådande normen. Andra som identifierar sig med positionen härmar den förstnämnda. Lupinerna, å andra sidan, sprider sig genom att släppa ifrån sig frökapslar som slår rot. Att bekämpa lupiner innebär alltså att omöjliggöra deras biologiska spridning. Att begränsa människors härmande av en subkultur skulle kräva ett politiskt ingripande som inte hör hemma i en liberal demokrati.
Rekryteringen till gängen har tagit sig ned i åldrarna och in i alla typer av bostadsområden och inkomstsegment.
Nachman har dock rätt på en punkt, de kriminella gängen har vunnit mark. Rekryteringen har tagit sig ned i åldrarna och in i alla typer av bostadsområden och inkomstsegment. Detta blir inte minst tydligt i Mohagebs bok. Han redogör för ett fall där flera barn grips för mycket grova brott. Det uppdagas att de är kopplade till kriminella nätverk. Vad som gör fallet speciellt för utredaren är att utövarna kommer från välordnade hem, där det varken saknats pengar, föräldraansvar eller kunskaper om det svenska samhället. Det är medelklassens barn som glorifierat våldets väg till bekräftelse. I mobilerna hittar utredaren foton som de själva tagit där de poserar med vapen och sedan lagt upp på sociala medier. Inte det smartaste förfarandet för någon som vill komma undan med brott.
Men för de unga brottslingarna spelar risken att avslöjas ingen större roll. Bilderna signalerar status; att tilldelas vapen är ett tecken på att gängledarna ser personen i fråga som viktig. Därtill vittnar barnen om att de begått brotten för pengarnas skull. De talar om behov av pengar som en vuxen med stora skulder, samtidigt som de är uppvuxna i villakvarter med robotgräsklippare och platsritade köksöar.
Idén om att gängkulturen skulle vara invasiv är felaktig. Subkulturen tar inte goda barn i besittning och gör dem onda. Den leder i stället in en del av dem i ett våldsamt dubbelliv som de inte kan ta sig ur. Det betyder att subkulturens spridning inte går att stoppa på samma sätt som lupiner längs med tågrälsen. Att med politiska verktyg hindra härmande i val av väskor, kepsar och musik, skulle innebära att medborgarnas privata sfär nästintill utraderas. Barnen som befinner sig i gängens våld skulle inte heller ledas ut därifrån.
Det behövs onekligen fler åtgärder för att gängens våldskapital ska brytas, med följd att barnen som letts in i deras brutala väv ska ledas ut och nyrekryteringen försvåras. En insikt som krävs är emellertid att subkulturer som romantiserar det farliga alltid kommer att finnas. Det är lika säkert som att lupinerna kommer att blomma i Halland många somrar framöver.