Utblick Essä
Nu börjar det politiska spelet i Jerusalem
För fjärde gången på två år har Israel hållit parlamentsval. Även denna gång är förutsättningarna för att bilda regering oklara. Frågan är om maktspelaren Benjamin Netanyahu kommer att ge upp tidigare principer för att kunna behålla regeringsmakten, skriver Margareta Barabash.
Den 27 mars inleds Pesach – en av de viktigaste judiska högtiderna. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har dock få anledningar att se fram emot festligheterna.
Allteftersom de sista rösterna räknas och sammanställs efter tisdagens parlamentsval tycks den israeliske premiärministern sitta i en rävsax. Innan valet påtalade de flesta opinionsundersökningarna att hans parti Likud, tillsammans med tänkta koalitionspartners, skulle lyckas få minst 61 av de 120 platserna i Knesset – det israeliska parlamentet – och därmed kunna bilda regering. Det rörde sig visserligen om små marginaler, men ändå.
Efter valet står det dock klart att inget av blocken lär få majoritet. Förutsättningarna för regeringsförhandlingarna har därmed förändrats, inte minst eftersom det arabiska partiet Ra’am lyckats komma in i Knesset, vilket samtliga opinionsmätningar misslyckades med att förutspå. Det konservativa islamistiska partiet bröt sig loss från den arabiska partialliansen Joint List tidigare i år, då man sade sig vara öppen för samtal med Netanyahu, till skillnad från resten av alliansen som ansåg att man arbetade bäst i opposition.
Likud har historiskt sett vägrat att föra samtal med antisionistiska partier och framför allt arabiska partier.
Om Netanyahu sedan väljer att föra samtal med Ra’am återstår att se. Han vill egentligen inte – Likud har historiskt sett vägrat att föra samtal med antisionistiska partier och framför allt arabiska partier. Men han är i en position där han kan behöva kompromissa med sina principer.
Likud har tidigare sökt sina allierade högerut. Ofta har det varit ultraortodoxa- och bosättarpartier. Det planerar han att göra denna gång också. En av käpparna i hjulet, bortsett från Ra’am, är Naftali Bennett som är ledare för den religiösa sionistiska alliansen Yamina. Bennett, som tidigare varit en god allierad åt Netanyahu, har under valrörelsen vid flera tillfällen öppnat för samtal med oppositionen och hävdat att Netanyahu är opålitlig. Han har samtidigt inte helt och hållet uteslutit att regera med Likud och det återstår att se vilken sida han väljer.
Netanyahus motståndare – framför allt Yair Lapid i spetsen för centristiska Yesh Atid samt Gideon Sa’ar och nationalliberala New Hope – är beredda att göra allt för att få bort honom från makten. Samtalen förs över hela den politiska skalan, men ingen av de påtänkta blocken tycks i nuläget kunna få majoritet.
Man bör i sammanhanget påpeka att att den israeliska höger–vänster-skalan är unik i sitt slag.
Man bör i sammanhanget påpeka att att den israeliska höger–vänster-skalan är unik i sitt slag. Ett partis position avgörs inte av dess ekonomiska plattform, utan vilken hållning man har i Israel–Palestina-konflikten. Vänsterpartier är i regel för en tvåstatslösning, medan högerpartier är mer negativt inställda till den palestinska sidan.
Samtidigt hänger en frustration i luften. Det är det fjärde valet på två år, och anledningen är de närmast patologiskt misslyckade regeringsförhandlingarna. Regeringen som man efter tisdagens val ska försöka forma skulle egentligen ha bildats efter valet i april 2019. Men Netanyahu och Likud lyckades aldrig förhandla fram en koalition inom utsatt tid och ett nyval utlystes i september 2019.
Efter det valet misslyckades samtliga igen med att bilda regering, och ett andra nyval utlystes i mars 2020. Vid det laget hade Netanyahu och Likud som återigen blivit största parti stor press på sig, eftersom medborgarnas frustration började kännas av på allvar. Efter många om och med lyckas han komma fram till en kompromiss tillsammans med rivalen Benny Gantz, tillika ledaren för socialliberala Blåvita alliansen, som innebar att de skulle turas om på premiärministerposten under en mandatperiod – en så kallad rotationsregering. Kompromissen höll inte. Knesset upplöstes i slutet av december 2020 och det fjärde valet på två år var ett faktum.
Vad gäller de största frågorna i valet har pandemin – inte helt oväntat – dominerat. Israel har förvisso visat sig vara världsbäst på vaccinering, vilket man är väl medveten om. Med över hälften av befolkningen fullt vaccinerade och ett samhälle som sakta med säkert öppnar upp början man se ljuset i tunneln, något som – oavsett vad man tycker om saken – varit regeringen Netanyahus förtjänst.
Samtidigt har det riktats kritik mot makthavarna för att man öppnar upp samhället för snabbt. Israel har också genomlidit en påfrestande lockdown – bland de längsta i världen – och trots det ändå haft en hög smittspridning. Över 6 100 israeler har avlidit i sviterna av pandemin. Netanyahu anklagas dessutom för att inte ha varit tillräckligt hård mot den ultraortodoxa befolkningen som ofta inte följt restriktionerna under exempelvis firande av religiösa högtider eller begravningar.
Hans kritiker hävdar att han är beredd att göra vad som helst för att få behålla sin makt.
Är valet egentligen en folkomröstning om Netanyahus ställning i den israeliska politiken? Han har varit premiärminister sedan 2009 och är den som suttit längst på sin post sedan landets självständighetsförklaring 1948. Hans kritiker hävdar att han är beredd att göra vad som helst för att få behålla sin makt. Saken blir inte bättre för Netanyahu av att han anklagas för korruption och är indragen i en alltjämt pågående rättsprocess. Han påstås ha tagit emot mutor samt betalat ett telekombolag att publicera positiva nyheter om Likud på bolagets nyhetssida som är relativt stor i Israel. Netanyahu nekar till anklagelserna.
Trots kontroverserna har han fortsatt stort stöd i landet, inte minst på grund av att många högerut ser hans utrikespolitik som en säkerhetsgaranti för landet. Netanyahu har en historia av att vara hårdför mot Israels regionala fiender. Dessutom har han lyckats förvalta relationerna med Vita huset, och framför allt Trumpadministrationen, mycket väl. USA är som bekant Israels viktigaste allierade och en garant för stabilitet.
Med Bidenadministrationens mjukare inställning till Palestina, och Irans tilltagande aggressioner, är många oroade för ett försämrat regionalt säkerhetsläge. Att Israel med USA:s hjälp har lyckats få fram ett fredsavtal med Förenade Arabemiraterna och Bahrain är klart till Netanyahus fördel.
Framtiden för Israels politiska landskap är således oviss, och det är oklart hur länge regeringsförhandlingarna kommer att pågå. Om Netanyahu prioriterar den sionistiska saken och de ideologiska principerna framför sin egen makt återstår att se. Ett femte val är dock inte ett helt otänkbart scenario.