Nyliberalismen är populismens motsats

Oftast är det nyliberalismens fel. Det spelar inte så stor roll vad problemet är, alltid finns det en glad debattör, eller en arg, som pekar ut nyliberalismen som orsaken bakom det mesta som är trasigt, ledsamt eller fel i samhället. ”Otrohet är nyliberalism” kan man läsa i Arbetet, och tydligen är kungen en symbol för det nyliberala samhället; Lady Gagas queerbaiting är en följd av ”det nyliberala subjektet”, Vladimir Putins politik är ”ultraliberal nyliberalism”, det är nyliberalismen som får medelklassen att fjällvandra, och tydligen är new age (tillsammans med QAnon) nyliberalismens egna religion. 

Det är ingen ände på eländet som nyliberalismen skapar.

På senare tid har dessutom ett allt vanligare tema varit att skylla framväxten av högerpopulismen på den nyliberala epoken. Karin Pettersson skrev 2017 i Aftonbladet att högerpopulismen är ett rationellt svar på en vänster som inte förmått utmana en nyliberal konsensus. Sverker Gustavsson menade samma år i Dagens Nyheter att nyliberalismen har fått politiken att släppa ifrån sig makten och möjligheten att lösa problem, vilket ger populismen grogrund. Hypotesen är enkel: nyliberalismen underminerar statens problemlösande kapacitet och driver därmed väljare i armarna på demagoger. 

Lady Gagas queerbaiting är en följd av ”det nyliberala subjektet” och Vladimir Putins politik är ”ultraliberal nyliberalism”.

Det är, till skillnad från mycket av kritiken mot nyliberalismen, en teori värd att ta på allvar. Tar man den på allvar ser man att den inte verkar hålla. Länder som genomfört större nyliberaliseringar uppvisar inte högre nivåer av populism – snarare tvärtom. Den nyliberala politiken är inte populismens grogrund. 

Det instämmer också Quinn Slobodian med, om än med en oväntad twist. Slobodian har sedan sin bok Globalists (2018) utmärkt sig som en av de mer framstående anti-nyliberala nyliberalismforskarna, och beskriver i den och uppföljaren Crack-Up Capitalism (2023) nyliberalismen som ett projekt för att begränsa demokratins räckvidd, först via överstatliga ramverk och sedan genom territoriell fragmentering. I sin nya bok, Hayek’s Bastards, menar Slobodian att högerpopulismen inte är en reaktion mot nyliberalismen – den är en del av den. Den till synes skarpa motsättningen mellan de två är i själva verket, enligt honom, en inre konflikt inom en gemensam idéfamilj. Trots att det är en i grunden bisarr tanke är boken engagerande skriven och lätt att följa, så länge man inte anlägger en kritisk blick. Gör man det ser man snabbt att argumenten är tunna som silkespapper.

*** 

Slobodian bygger nyliberalismens släktskap med populismen på två huvudsakliga pelare: dels har klassiska nyliberaler som Hayek och Mises öppnat upp för auktoritära tolkningar av sina idéer; dels har flera framträdande högerpopulister ett nyliberalt förflutet. Båda argumenten är ohållbara.

Att göra Hayek och Mises till protopopulister kräver en imponerande akrobatik – inte minst eftersom deras idéer ofta står i direkt motsättning till populismens praktik. Hayek förespråkade rättsstatens primat, individens frihet och maktens decentralisering. Mises försvarade global handel och öppenhet. Hayek varnade i flera av sina böcker för att människor utvecklades för stark lojalitet med mindre grupper, och att den ”utökade världsordning” som civilisationen, med rättsstat, likabehandling inför lagen, internationell handel och ekonomisk specialisering, alltid kommer vara under hot från tribalistiska impulser. Han hade känt igen vår samtida populism.

Att försöka pressa in Trumps protektionism, Bolsonaros maktkoncentration eller Orbáns mediekontroll i det tankegodset kräver mer än antydningar och retoriska grepp – det kräver en noggrann argumentation och tydliga idéhistoriska kopplingar. Nu ska det sägas att Slobodian aldrig försöker kalla Hayek eller Mises populister, utan att det snarare är uttolkare av dem som sprängt in de populistiska dragen. Beviskedjan behöver ändå vara starkare än den är.

Slobodian levererar tyvärr inte noggrann argumentation, utan klipper citat, ignorerar kontext och utelämnar motstridiga passager.

Slobodian levererar tyvärr inte noggrann argumentation, utan klipper citat, ignorerar kontext och utelämnar motstridiga passager. Han citerar Mises, som i sin bok Omnipotent Government skriver ”Det finns få vita män som inte skulle rysa inför bilden av miljontals svarta eller gula människor bosatta i deras länder.” Slobodian klipper citatet här, och antyder att Mises genom att beskriva rasism legitimerar rasism, även om Mises nästa mening lyder ”Utvecklingen av ett system som tillåter harmonisk samexistens och fredligt ekonomiskt och politiskt samarbete mellan de olika raserna är en uppgift för kommande generationer att uppnå.” Och att Mises var för fri rörlighet utmålas också som lite suspekt – det är nämligen ”bara” en instrumentell rättighet som syftar till att ekonomin ska växa.

I Hayeks fall hänger Slobodian sig fast vid ett citat om att civilisationen bara har utvecklats i kristna kulturer, och menar att Hayek därmed kan tolkas som en företrädare för kristen överhöghet och andra kulturers underlägsenhet. Det är ett långt tolkningshopp, som kräver att man läser in väldigt mycket mellan raderna och bortser från allt Hayek har skrivit utom just det citatet.

Felciteringen är inte ett snedsteg utan en metod, och kräver att läsaren är vaksam.

Det hade varit anmärkningsvärt nog om det var första gången, men Slobodian har klippt Mises-citat lika missvisande sedan 2019. Det är inte ett snedsteg utan en metod, och kräver att läsaren är vaksam. En författare som klipper sina fienders citat för att framställa dem i dålig dager (samtidigt som han i Globalists beskriver Mao som en ”antikolonial intellektuell”, varken mer eller mindre) drivs troligen inte av sanningssökande i första hand. Naturligtvis kan någon som ogillar nyliberalismen skriva bra böcker om den. Problemet är inte att Slobodian är kritisk – utan att han är vårdslös.

Klippta citat och skruvade versioner av resonemang går förstås att använda för den som vill skohorna in en tänkare i sin egen världsbild. Den auktoritära populist som vill luta sig mot Hayek eller Mises kan naturligtvis klippa och leta citat som går att foga in i ideologin. Men jag vågar lova att ingen blir auktoritär populist av att läsa Hayek eller Mises. För att ta en jämförelse från JD Vance: Den katolik som vill luta sig mot sin tro för att lägga ned utlandsbistånd även om det leder till att människor dör kan förstås krysta fram någon vantolkning av ordo amoris, men ingen blir motståndare till internationellt engagemang för de fattiga för att de lyssnar på den katolska kyrkan.

***

Det andra argumentet, att framträdande populister har ett nyliberalt förflutet, är ännu svagare. Visst finns det exempel: Javier Milei i Argentina har kombinerat ett nyliberalt ekonomiskt program med en aggressiv populistisk stil. Brexit-kampanjen rymde både globalistiska marknadsvänner och anti-elitistiska protektionister. Men vad visar det egentligen? 

Donald Trump och Elon Musk var länge demokrater, Bolsonaro kommer ur den konservativa militärhögern, inte någon nyliberal skola, El Salvadors auktoritära president Bukele är tidigare vänsterextremist, Trumps rådgivare Peter Navarro och Robert F. Kennedy Jr är tidigare amerikansk miljövänster – det finns populister från alla ideologiska traditioner. Motsättningarna mellan dem är också enorma. I Hayek’s Bastards är de samma skrot och korn, utan utrymme för nyanser.

Det finns inga tecken på att nyliberalismen som intellektuell rörelse fött fram fler populister än någon annan, åtminstone inte i Quinn Slobodians bok.

Det finns inga tecken på att nyliberalismen som intellektuell rörelse haft en större benägenhet att föda fram populister än någon annan, åtminstone inte i Quinn Slobodians bok. Om något tyder det mesta på motsatsen: nyliberalismen har ofta formulerats just som ett motstånd mot de politiska rörelser som sätter folkviljan före rättsstat, marknad och individens frihet.

Slobodian hade kunnat börja med att systematiskt undersöka hur stor andel av dagens högerpopulistiska ledare som har en bakgrund i nyliberalismen – eller tvärtom, hur många nyliberaler som gått vidare till att stödja högerpopulistiska idéer. Det hade gett en grund att stå på för bokens genealogiska anspråk. I stället får vi en serie nedslag som känns mer anekdotiska än representativa. Slobodian gör inga försök till kvantitativ analys eller breda kartläggningar. I stället presenteras ett pärlband av personer som rört sig mellan olika idévärldar – ibland med tydliga kopplingar, ofta utan.

En person som bär en stor del av Slobodians tes är Hans-Hermann Hoppe, en i nyliberala kretsar marginell tänkare som inte tas på större allvar vare sig som ekonom eller filosof – men lyckats bygga en större krets omkring sig bland de auktoritära populister som kommer högerifrån och gärna motiverar anti-liberalismen med liberalt klingande argument. Slobodian utmålar honom som en av ”Hayek’s bastards”, alltså någon som tagit Hayeks läror och förvridit dem till den form av nyliberalism som han menar att den auktoritära populismen är.

Men Hoppe är inte Hayeks ideologiska barn, utan har byggt upp en egen syntes av libertarianism, auktoritär populism och rasism.

Men Hoppe är inte Hayeks ideologiska barn, utan har byggt upp en egen syntes av libertarianism, auktoritär populism och rasism. Han har aldrig varit en del av Mont Pelerin Society, utan grundat sitt eget sällskap – Property and Freedom Society – som årligen arrangerar symposier och bland annat haft föredrag av vit makt-förespråkarna Richard Spencer och Jared Taylor och Peter Brimelow. Han är inte ens en avfälling, en ”bastard”, utan är skolad under Jürgen Habermas och Frankfurtskolan. (Med bokens lättvindiga grepp hade man lika gärna kunnat kalla den auktoritära högerpopulismen Habermas’ Bastards.) Hoppe plockades senare upp som adept av Murray Rothbard, som kallade Hayeks Frihetens grundvalar för ”an extremely bad, and, I would even say, evil book”. Att kalla vare sig Rothbard eller Hoppe intellektuella ättlingar till Hayek är mer demagogi än seriös idéhistoria. Men att göra Hoppe till en tongivande nyliberal passar Slobodians tes bättre.

Samma mönster återkommer i ett annat kapitel, där Slobodian beskriver ett idéutbyte mellan Julian Simon, marknadsliberal nationalekonom knuten till MPS, och Peter Brimelow, ännu en vit makt-förespråkare som föreläst i Hoppes Property and Freedom Society och grundat den radikala anti-invandringssidan VDARE. Diskussionen återges som om den blottlade en inomnyliberal konflikt om invandringens effekter – men skillnaden mellan de två kunde inte vara större. Simon, medlem i Mont Pelerin Society och känd för sitt försvar av öppen migration, betraktade invandring som en ekonomisk tillgång. Brimelow däremot, med tydliga kopplingar till alt-right och rasideologi, representerar inte någon gren av nyliberalismen. Ändå återger Slobodian det som en inomnyliberal konflikt.

Denna nyliberala konflikt får bevisa – eller antyda, mer bevis än så får vi inte – att nyliberalismen har bidragit till den nya populismens invandringskritik. Men som Matt Zwolinski och John Tomasi konstaterar i sin bok Individualisterna, efter en diskussion om Hoppe och hans anhängare: 

Trots dessa relativt isolerade paleolibertarianska ställningstaganden har den vanliga libertarianska ståndpunkten gällande invandring traditionellt sett befunnit sig någonstans mellan måttligt och radikalt öppna gränser.

De flesta andra ideologier har haft starkare invändningar mot invandring. Socialdemokratin har historiskt varit den starkaste kraften för mer restriktiv invandring i Sverige. Klassiskt mittenkonservativa partier har begränsat invandringen. Liberaler är ofta motvikten. Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Svante Nycander skrev till och med en bok om hur den stora invandringen till Sverige var nyliberalernas fel – och nu ligger de bakom även den populistiska migrationsrestriktionismen. Som sagt, det är ingen ände på nyliberalismens elände.

***

Bland den vanligaste kritiken mot nyliberalismen, inte minst i den akademiska anti-liberala nyliberalismforskningen, är anklagelsen att nyliberaler väljer ”marknaden framför demokratin”. Det är inte en ogrundad kritik – men den missar poängen. Just i mötet med auktoritär populism framstår nyliberalismens institutionella spärrar som mer relevanta än någonsin. Att sätta rättsstaten före folkviljan är inte ett sätt att undergräva demokratin, utan att rädda den från att bli sin egen bödel.

När Trump säger att domare inte ska kunna stoppa presidentens vilja, sätter han demokratin över lagen. Det är precis det Hayek varnade för.

Man kan föreställa sig att Donald Trump, som den demokratiskt valda ledare han är, skulle vilja stänga alla butiker som drivs av invandrare. Nyliberalerna hade ”fallit för frestelsen att välja marknaden framför demokratin”, med Leonidas Aretakis ord i DN. Genom att grundlagsskydda äganderätten och näringsfriheten – alltså välja marknaden framför demokratin – skulle sådan politik omöjliggöras, oavsett demokratiskt stöd. Alternativet är att låta de folkvalda göra vad de vill. Det kan kallas mer demokratiskt, men leder till ett fattigare, brutalare, osäkrare och mer despotiskt samhälle. 

När Trump-administrationen säger att domare inte ska kunna stoppa presidentens vilja, sätter de demokratin över lagen. Det är precis det Hayek varnade för. Och det är det populismen innebär: majoritetsstyre utan kontrollmekanismer. Att beskylla nyliberalismen för att ha skapat detta är att missförstå båda.

***

Frågan Slobodian ställer – hur högerpopulismen vuxit fram – förtjänar att ställas. Det gäller även i de mer laddade avsnitten, som när han berör försöken att rehabilitera rasvetenskap på 1990-talet genom bland andra Charles Murray. Man ska akta sig för guilt by association. Murray, som förespråkar marknadslösningar inom utbildning, har också skrivit om ras och intelligens. Det skulle kunna vara ett tecken på nyliberalismens inneboende dragning mot biologisk determinism. Slobodian tror det, och det hade varit givande att göra en systematisk ansats för att pröva tesen. Tyvärr saknas det i den här boken.

Det diskuteras inte heller hur vanliga de populistiska tendenserna varit inom nyliberalismen, hur den motsagts inom samma kretsar, eller om andra ideologier var mer eller mindre benägna att ge plats åt liknande idéer. Hayek’s Bastards lyckas inte visa att populismen är en gren av nyliberalismen, bara att idévärlden är stor nog för överlapp och feltolkningar.

Ett bättre försök att ta sig an samma fråga finns i boken Individualisterna: Radikaler, reaktionärer och kampen om nyliberalismens själ (Timbro förlag, 2024), där Matt Zwolinski och John Tomasi beskriver libertarianismens historia. De undersöker förvisso inte heller hur många av nyliberalerna som tillhör det ena eller andra lägret, men ger en mer initierad bild av hur den inomnyliberala diskussionen om migration, rasism och populism förts under samma period som Slobodian skildrar.

Populismen har många rötter. Att några av dem ligger nära nyliberala idéer är inte orimligt. Men det gör inte högerpopulismen till nyliberalismens barn – lika lite som kommunister är en socialdemokratisk angelägenhet för att de en gång var samma rörelse. Ibland är brott viktigare än släktskap.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Den som söker en seriös analys av vare sig populism eller nyliberalism lämnas med fler frågor än svar efter att ha läst den här boken. Det är en förlorad möjlighet. Jag önskar att jag hade fått läsa en seriös uppgörelse med de nyliberala strömningar som glidit mot populismen, hur de formats och hur olika personer i spänningsfältet hanterar motsättningarna mellan nyliberalismen och den auktoritära populismen. Tyvärr verkar Quinn Slobodian inte vara rätt man för att skriva den boken. Han skrapar i bästa fall på ytan, och förvränger i värsta fall till och med den. Resultatet blir en bekväm berättelse för den som helst bara vill landa i slutsatsen att det, som så ofta, är nyliberalismens fel.