Offerkoftan som blivit en statussymbol

För ett par veckor sedan skrev författaren Lotta Lundberg en krönika om att det inte är samhällets fel när unga kvinnor blir utbrända, ”av samma skäl som jag inte tycker att det är krogägarens fel att vi blir alkoholister eller bankens fel att snorungar tar miljonlån som de inte kan betala tillbaka”. Tvärtom, menade hon, kan den som lär sig sätta gränser därigenom slippa utmattningssyndrom.

Denna insinuation om att det finns ett individuellt ansvar väckte något av ett ramaskri. ”Vem, eller snarare vilket samhälle, är det som gör att unga tjejer upplever en så stor press och stress att de helt dukar under för denna, och sjukskrivs innan de ens hunnit in i vuxenlivet?”, frågade en harmsen student. Av oklara skäl passade hon även på att göra en poäng av vad hon kallade Lotta Lundbergs ”privilegierade liv”.

För tvåhundra år sedan hade det varit en komplimang, inte en förolämpning. Långt in på 1800-talet såg man upp till kungligheter, adelsmän och andra privilegierade personer mer än några andra. Sedan, i takt med att meritokratin fick fäste, skapades en ny typ av hjälte: the self-made man, en person som nått framgångar genom sitt eget arbete. Han stal stora delar av allmänhetens beundran – och missunnsamhet – från kungligheterna. Det är inte för inte som L O Smith, spritfabrikören som grundade Absolut Vodka och blev riksdagsman, kallades ”Brännvinskungen”. Ivar Kreuger, med sitt tändsticks- och finansimperium, kallades ”Tändstickskungen”, och Lars Johan Hierta, Aftonbladets grundare, ”Tidningskungen”.

I hela västvärlden formades ett ideal kring personen som kom från ingenting, vände sina dåliga kort till en vinnande hand och lyckades i livet.

I USA slog den amerikanska drömmen igenom: Möjligheten att börja från noll och bli vad som helst. I Sverige, där tanken att man ska ”göra rätt för sig” på den tiden var lika mycket en kärnvärdering som i USA, uppstod ett bildningsideal i arbetarklassen. Vägen till framgång ansågs, med rätta, gå genom lärdom och kunskap. Människors förmåga att lyfta sig ur fattigdom och misär genom kunskap, arbete och självkontroll blev en viktig del av den svenska kulturen.

Ronny Ambjörnsson beskriver denna mentalitet i sin nyutgivna klassiker från 80-talet, Den skötsamme arbetaren – idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880–1930: ”Det gällde att inte sjunka ner i slapphet utan gripa varje ögonblick i flykten och göra något av sitt liv, inte bara rätt och slätt leva det.”

I hela västvärlden formades ett ideal kring personen som kom från ingenting, vände sina dåliga kort till en vinnande hand och lyckades i livet.

Men sedan hände något.

Den som utgår från att yttre omständigheter, saker man inte kan påverka, styr ens liv kommer inte heller att försöka anstränga sig.

I den nyutkomna boken Hillbilly Elegy beskriver J D Vance, son till en frånvarande far och en narkotikaberoende mor i det amerikanska ”rostbältet”, sin klassresa. Han trotsade sin bakgrund, tog examen från Yale Law School, och är nu publicerad författare. Men han berättar inte bara hur det gick till, utan försöker förklara varför så få andra med hans bakgrund gör något liknande:

Vi kan inte lita på kvällsnyheterna. Vi kan inte lita på våra politiker. Våra universitet, nyckeln till ett bättre liv, är riggade emot oss. Vi får inga jobb. Man kan inte tro dessa saker och delta meningsfullt i samhället. Socialpsykologer har visat att gruppövertygelser är en stark drivkraft bakom prestationer. När en grupp uppfattar det som att det är i dess intresse att arbeta hårt och uppnå saker, kommer medlemmar av den gruppen att prestera bättre än andra grupper i liknande situationer. Det är uppenbart varför: Om man tror att hårt arbete lönar sig, då arbetar man hårt; om man tror det är svårt att komma någonstans även om man försöker, varför försöka över huvud taget?

Den amerikanska drömmen har blivit omodern. Eller rättare sagt, för många har tappat tron på den, och den fungerar bara när folk tror att den är möjlig. Den som utgår från att yttre omständigheter, saker man inte kan påverka, styr ens liv kommer inte heller att försöka anstränga sig.

De som ropar efter kvotering och representation strävar inte efter att balansera åsikter och uppfattningar, utan yttre attribut.

Identitetspolitikens frammarsch har gjort att många slutat betrakta människor som sin egen lyckas smeder, och börjat se dem som produkter av sin omgivning. Individer bedöms inte efter sina åsikter, handlingar eller personlighet, utan efter sitt kön, sin hudfärg och sin sexuella läggning. De som ropar efter kvotering och representation strävar inte efter att balansera åsikter och uppfattningar, utan yttre attribut, egenskaper som säger lika lite om vem en person är som färgen på hennes strumpor. Faktiskt ännu mindre, eftersom man väljer sina strumpor.

Vågen av identitetspolitik som just nu sköljer över västvärlden står inte i lika skarp kontrast till den svenska kulturen som till bland andra den amerikanska. I Sverige övergav vi delar av de meritokratiska idealen för flera decennier sedan. Den överdimensionerade välfärdsstaten går ju till stor del ut på att någon annan löser ens problem och möjliggör ens framgång. Jantelagen stöpte om resten av västvärldens framgångsideal till en mildare variant, där den som arbetade hårt och klarade sig snarast var att föredra framför den som arbetade hårt och blev rik och mäktig. Men identitetspolitiken är fortfarande ett brott mot de meritokratiska värderingar som har lyckats överleva i det svenska politiska klimatet.

Det är ett samlingsbegrepp för allt som någon person i teorin skulle kunna uppfatta som förolämpande. Eller, om man så vill, ett samlingsbegrepp för i princip allt.

Synen på människor som produkten av sina biologiska egenskaper och sin samhällsklass, har skapat ett nytt ideal: offerrollen.

Hösten 2014 krockade en fotbollsmatch med en föreläsning under Latino Heritage Month på Oberlin College i Ohio. En student skrev ett vanligt, trevligt mejl till en annan student för att diskutera planer inför den aktuella kvällen. Trodde han, i alla fall. Men student nummer två hade latinamerikansk bakgrund, och student nummer ett hade haft fräckheten att använda ordet ”futbol” i stället för ”soccer”, samtidigt som han var en vit man.

Ett symptom på den överkänsliga campuskultur som har spridit sig som en löpeld bland universitetscampus i USA är ”mikroaggressioner”. Det är ett samlingsbegrepp för allt som någon person i teorin skulle kunna uppfatta som förolämpande. Eller, om man så vill, ett samlingsbegrepp för i princip allt. En tabell sammanställd utifrån en vetenskaplig artikel i American Psychologist tar exempelvis upp följande exempel på mikroaggressioner: att säga ett ord på fel språk, att förneka att man är rasist, att kalla USA en smältdegel (det är nämligen att förneka rasism), att komplimentera någon för att han eller hon talar bra engelska.

Utsatt för en sådan mikroaggression svarade den latinamerikanska studenten med ett aggressivt mejl som framför allt kretsade kring den första studentens kön och hudfärg. När den första studenten begick misstaget att svara, skrev hon ett blogginlägg med hans mejl och egna kommentarer i versaler. Det föreföll inte finnas en mening han skrivit som inte hade kränkt henne djupt.

Det är varken styrka eller värdighet de försöker förmedla, utan just en status som förtryckt och marginaliserad.

Samma år skrev sociologerna Bradley Campbell och Jason Manning en artikel om konflikthantering, där de bland annat tog upp Oberlinfallet. De beskrev en ny kultur som håller på att växa fram, allra tydligast vid amerikanska universitetscampus. I stället för att, som i hedersbaserade kulturer, reagera på en upplevd förolämpning med en personlig utmaning, eller, som i värdighetsbaserade kulturer, svara med lugn eller inte alls, reagerar människor i en offerkultur på minsta oförrätt genom att dra in auktoriteter, tredje parter och ta på sig en offerroll med så mycket buller och bång som möjligt. Det är varken styrka eller värdighet de försöker förmedla, utan just en status som förtryckt och marginaliserad.

Campbell och Manning har en teori om varför sådana offerkulturer växer fram just vid campus: Det är en miljö som ”i allt högre grad saknar intimiteten och den kulturella homogeniteten som en gång karaktäriserade städer och förorter, men där organiserade auktoriteter och den allmänna opinionen kvarstår som kraftfulla sanktioner”.

I Sverige har, mig veterligen, ingen kulturpersonlighet ännu gått ut och hävdat att sushi är kulturell appropriering.

Det skulle lika gärna kunna vara en beskrivning av hur Sverige fungerar i dag. Mycket riktigt behöver man inte leta länge för att hitta offerkulturens kännetecken. Som när en blivande förälder blir så upprörd över en föräldrakurs på en barnmorskemottagning (”Bland annat visades en film om amning som var otroligt heteronormativ och som bara porträtterade vita personer, vilket är kränkande och diskriminerande för många blivande föräldrar som inte inkluderas”) och en tecknad bild, att hon piskar upp en storm på sociala medier och barnmorskemottagningen tvingas ta bort bilden och göra avbön.

Eller när Tintinalbum rensas ut från Kulturhuset. Eller bibliotek censurerar äldre böcker för att de innehåller ord som uppfattas som rasistiska. Eller Lotta Lundberg väcker en hel bikupa av upprörda ungdomar med sitt inte helt orimliga påstående att utbrändhet kan vara kopplad till individens orimliga förväntningar på sig själv, något individen själv kan påverka.

Visst ligger USA fortfarande före. I Sverige har, mig veterligen, ingen kulturpersonlighet ännu gått ut och hävdat att sushi är kulturell appropriering. Affären med den Google-anställda som avskedades för att ha ”främjat skadliga könsstereotyper” – han skrev i ett PM att löneskillnader inte behöver bero på sexism – skulle däremot lika gärna ha kunnat inträffa här.

Bland dagens unga bär många sin offerkofta som en medalj.

Förra sommaren skrev Claire Fox, ordförande för den brittiska tankesmedjan Institute of Ideas, en text om ”Generation Snowflake” i The Spectator. Hon menade att den överkänsliga safe space-generationen inte har uppstått ur tomma intet, utan att det är föräldragenerationens fel, som har lärt dem att saker är betydligt farligare än de är, att elaka ord kan göra lika stor skada som fysiskt våld och att det finns anledning att vara rädd för det mesta.

Så när dagens studenter blir förolämpade, kommer de att tänka ”Det är ingen stor grej, det är bara ord”? Nej. De kommer att tänka ”Åh nej, jag blir förolämpad! Ord kan döda mig!”

Det ligger mycket i hennes resonemang. En alltför mjuk uppfostran skapar en överkänslighet för den betydligt hårdare verkligheten. Och visst är det tacksamt att driva med generation snowflake, men det vi ser handlar om betydligt mer än en söndercurlad, överkänslig generation. Det är ett värderingsskifte.

Förr i tiden såg vi upp till den som hade trotsat motgångar och lyckats i livet, men bland dagens unga bär många sin offerkofta som en medalj. I takt med att unga inte längre uppfattar sig som i kontroll över sitt eget öde, utan offer för omständigheterna, har det skett ett skifte bort från meritokratin och dess ideal, tillbaka till en tid då det var ens förutsättningar från början som räknades. Inte vad man gjorde av dem. Den enda skillnaden är egentligen att förr idoliserades de privilegierade, i dag idoliseras de underprivilegierade.