Samhälle Essä
Olof Palme och klyftan mellan minne och relevans
Olof Palme dominerade den svenska politiken under tjugo år. Fredrik Johansson minns mordnatten och frågar sig varför Palme inte förblivit en relevant referenspunkt.
Natten mellan den 28 februari och 1 mars 1986 satt jag i källaren hemma hos en kamrat och spelade kort. Det var en helt vanlig fredagskväll och jag gick i andra årskursen på gymnasiet. Vi var väl ett halvdussin grabbar som satt där. Det gjorde vi inte varje helg. Men ganska ofta.
I bakgrunden gick nattradion. Detta var vid en tid då Sveriges Radios sändningar nattetid var begränsade. Men det var allmän musikradio, i alla fall på förnatten (möjligen stängde butiken helt vid 02:00, men jag är osäker). Det var väl helt ok. Nattens radioproducenter var inte de mest progressiva och intressanta, men det dög bra som bakgrund. Och ingen orkade joxa med skivor eller band. Vi spelade ju kort och snackade mest.
Helt plötsligt bryts sändningen av signalen för nyheter. Klockan är tio minuter över ett. Just det hade inte hänt tidigare. I alla fall inte så länge jag hade lyssnat på nattradio. Att något annat och större hade hänt insåg nog de flesta som hörde den korta ljudsignalen. Under de fyra sekunder som går från att signalen inleds till att nyhetsuppläsare börjar tala flyger tankarna genom huvudet. Krig? Naturkatastrof? Statskupp
Det låter platt att säga att mordet på Olof Palme var en omskakande upplevelse. Men det är nog ändå det som ligger närmast min reaktion. Det var som om hela verkligheten rubbades.
Jag minns inte hur länge det var tyst i rummet. Men det var djupt allvar. Vad pågick? Något större? Början på något mer?
Polisen sökte en mördare vars signalement refererades i nyhetssändningen. Vad som skulle bli världens största polisutredning hade inletts. Våra teorier om vad som hade hänt och vem som låg bakom täckte möjligen inte hela den bredd av uppslag som sedermera kom att prägla mordutredningen och spekulationerna kring den. Det dominerande var en känsla av overklighet.
Den drygt 80 sekunder långa nyhetssändningen är all information vi har. Palme är död. Regeringen är samlad. Mördaren är fortfarande på fri fot.
Olof Palme blev rätt snart en sorts svensk politiks motsvarighet till Den helige ande.
Mordet har i efterhand beskrivits som ett lands förlorade oskuld. Som en vattendelare mellan ett annat och bättre samhälle och det som kom sedan. Det är en historieskrivning som i sin flagranta genomskinlighet fyller ett uppenbart syfte och den är inte sann. Däremot, där och då, var det ingen av oss som varit med om något liknande. Skotten på Sveavägen förändrade Sverige.
Fyrtio år senare lever vi mer i en sorts bild av minnet av Olof Palme än i hans gärning. Det är kanske inte så konstigt. Det som är mer slående är hur snabbt förändringen skedde och hur liten relevans han också kort efter mordet hade för svensk politik och debatt. Olof Palme blev rätt snart en sorts svensk politiks motsvarighet till Den helige ande. Nämnd med vördnad, oändligt viktig för den som trodde på honom men svårbegriplig för den som saknade mer djupgående teologisk skolning.
Olof Palmes person dominerade svensk politik under knappt två decennier. Han var i dess centrum i över trettio år. Han deltog i svensk samhällsdebatt från slutet av 1940-talet (först i Svenska Dagbladet!). Från anställningen som Tage Erlanders ”handsekreterare” som 26-åring 1953, till mordet på Sveavägen i februari 1986 var han en del av det socialdemokratiska partiet yttersta ledning. 1986 hade han varit partiledare i sjutton år, varav statsminister i drygt tio.
Jag har på en gång klara och diffusa minnen av valrörelsen 1976 (jag var sju år och möjligen inte helt stringent i vare sig nyhetsinhämtning eller analys). Palme var genom ämbetet och det stora socialdemokratiska partiet, men också genom sin person, centralgestalten på den politiska arenan. Det var uppenbart. Till och med för ett barn.
Det skulle han förbli även om statsministrarna hette Fälldin eller Ullsten. När jag säger att jag upplevde Olof Palme som dominerande menar jag inte att han var viktig, min bild då var att han var svensk politiks mittpunkt. Politiken förhöll sig till Olof Palme. Möjligen spökar det likt alla barndomsminnen av snörika vintrar, oändliga somrar, monumentalt stora byggnader och klätterträd som sträckte sig till himlen, men jag tror inte att jag är helt fel ute.
Palmes dominans då är en viktig bakgrund till hans irrelevans i dag. För när jag funderar över vad Olof Palme betyder för svensk politik fyra decennier efter mordet så kan jag inte – hur jag än anstränger mig – komma fram till ett annat svar än: mycket lite. Och inte bara det. Min bild är att han betytt mycket lite för svensk politik under lång tid.
Palme förlorade två val i rad, det gjorde han inte för att man var missnöjd i salongerna på Östermalm.
Att ett lands ledande politiker – tillika regeringschef – mördas kommer oundvikligen dominera minnet av personen. Partivänner ägnar sig åt medveten och (kanske än mer effektiv) omedveten ikonisering av sin fallne ledare. Kritiker och motståndare iakttar dekorum. Det finns lite utrymme till reflektion och sökande debatt.
Till det kan i det här fallet läggas en kletig diskussion om ”Palmehatet” och dess eventuella skuld i mordet. Där Palmes stil och förmåga att polarisera blir huvudsak snarare än vad han stod för politiskt. Och där anklagelser om Palmehat alldeles uppenbart används i politiska syften för att demoralisera och smutskasta politiska motståndare. Att mordet inte klarades upp spelade väl också roll. Med eller utan andra uppsåt söker de sörjande ett motiv och varför då inte hos dem som faktiskt ogillade Palme – för hans idéer och för hans framtoning. Jag minns en tid då en socialdemokratisk ombudsman med självaktning kände igen ”palmehatet” när en moderat begärde ordet.
Här finns också bisarra föreställningar om att Palme var avskydd för att han var ”klassförrädare”. Den stora majoriteten av Palmes motståndare och de väljare som stöttes bort av hans politik och offentliga persona hade en helt annan bakgrund än Palme själv. Palme förlorade två val i rad, det gjorde han inte för att man var missnöjd i salongerna på Östermalm.
Palme gick hur som helstsnabbt från att vara svensk politiks centralgestalt till att bli ett närmast abstrakt fenomen som inte lämpade sig för rationell och än mindre kritisk diskussion. När Mona Sahlin säger att hon ”gick med i Olof Palme” är det alldeles säkert ärligt menat, men det öppnar knappast för någon mer omfattande reflektion kring Palmes politiska gärning eller hans fördelar och eventuella tillkortakommanden.
Mordet spelade en uppenbar roll för denna utveckling. Anhängarnas uppfattningar om hans ofelbarhet var irrelevanta för väljarna och motståndarna ville inte anklagas för att peta i något som väljarna ändå uppfattade som just irrelevant.
Men en annan – och viktigare – förklaring är att Sverige snabbt blev ett annat land. Palmes uppfattningar i många frågor blev helt enkelt överspelade av utvecklingen.
Palme blev mördad i en brytningstid – både i världen och i Sverige. Murar föll – både i Europa och här hemma. Marknader liberaliserades, realsocialismen gjorde publik bankrutt och Sverige öppnades upp mot omvärlden. Tre månader före mordet genomfördes den så kallade novemberrevolutionen på de svenska kapitalmarknaderna, ett år efter startades TV3, tre år senare föll Berlinmuren och fem år senare upplöstes Sovjetunionen. Olof Palmes politiska verklighet löstes i stora stycken upp.
Besöket hos Castro 1975 eller entusiasmen för afrikanska ledare som skulle fjättra sina medborgare i fattigdom i generationer har inte åldrats väl.
Mycket av det som han stod för är bortom rätt eller fel, utan har helt enkelt lite med vår verklighet att göra. Må det ha varit ”demokratins tredje steg” och löntagarfonder, eller den alliansfria rörelsen och en kärnvapenfri korridor i Europa. Det fanns naturligtvis undantag. Kanske framför allt engagemanget mot apartheid. Men stora delar av hans engagemang för ”tredje världen” blev också det irrelevant eller fel. Besöket hos Castro 1975 eller entusiasmen för afrikanska ledare som skulle fjättra sina medborgare i fattigdom i generationer har inte åldrats väl.
Det kalla krig som Olof Palme varit del av sedan militärtjänsten och sin tid vid den militära underrättelsetjänsten upphörde. En konstant som Sverige, socialdemokratin och Olof Palme förhållit sig till i fyrtio år försvann.
Att utvecklingen gör historiska personer mindre relevanta är inget unikt. Och Palme kan inte skyllas för att världen gick vidare. Men i det här fallet gick det fort.
Palmes samtida politiska motståndare är dessutom i detta avseende betydligt mer levande i sina partier. Palmes bristande relevans gäller faktiskt inte i lika hög grad hans främsta antagonister.
Också där har naturligtvis idoldyrkarna varit flitiga med retuscheringspennorna och fasadputsningen, men markkontakten är större. I moderaterna kastar Gösta Bohman fortfarande en lång skugga över sina efterträdare och den introduktion av ett liberalt individualistiskt idégods som gjordes under sjuttio- och åttiotalen är i dag fortsatt en viktig del av partiets ideologiska bas. Fälldins borgerligt orienterade centerpartism, med fokus på ägande, småföretagande och en dynamisk landsbygd är likaledes ett arv som också den nuvarande partiledaren vill visa sig vara en del av. Och i Liberalerna är Per Ahlmarks närmast fanatiska liberala glöd fortfarande en referenspunkt för den som önskar göra kompromisslöshet till parlamentarisk strategi.
Jag upplever inte att Palme har motsvarande roll inom Socialdemokraterna. Palmes storhet för de frälsta är något annat, mer abstrakt. Han var viktig. Han var respekterad. Han kunde hålla presskonferenser på franska. Han var påläst, bildad, välutbildad, kvick och retoriskt smart (några av svensk politiks absolut mest lysande tal hölls av Olof Palme). Olof Palme var briljant. Man är stolt över Olof Palme. Men han är inte relevant.
***
Borde han vara det? Jag tycker en del talar för det. Och jag tycker också att hans partikamrater gör sitt bästa för att han ska förbli irrelevant.
Olof Palme var en internationalist. De ofta refererade erfarenheterna från den unge Palmes resor var äkta och färgade hans syn på världen. Fattigdomen han såg i den amerikanska södern och i Indien på femtiotalet. Men också tyranniet när han för SFS räkning var med på International Union of Students konferens i Prag 1950 och såg stalinismen vid dess kanske mest fanatiska höjdpunkt (enligt uppgift kryddat med en nordkoreansk överstelöjtnant som äntrade talarstolen beväpnad med en bazooka).
Allt det var sant. Även om Palmes syn på demokrati i tredje världen som sagt tycks ha varit mer blandad, var han naturligtvis demokrat och hade insikt om förtryckets dynamik. Inte minst det kommunistiska. Allt detta vet vi.
Men en dimension av Palme som hans eget parti aldrig riktigt valt att lyfta fram och som hans motståndare heller aldrig riktigt givit honom ett erkännande för, är hans inställning till Europa. Det är en närmast okänd del av historien om politikern Olof Palme, kanske delvis beroende på att Europafrågan i så hög grad var iskall under stora delar av hans tid som partiledare.
Bilden var redan då att Palme var en tredje världen-politiker. Idoldyrkarna sa att han stod upp för de små nationerna. Nidbilden att det politiska engagemanget var en funktion av avstånd och de politiska ledarnas förmåga att uppträda i militärkläder. Palme och socialdemokraterna brydde sig inte om Europa. Men det är inte sant.
En av de mest sparsamt refererade delarna av hans statsministergärning är från dess omedelbara inledning, då han kastar sig in i den process kring ett svenskt närmande till Europa som öppnades upp i skiftet mellan 1960- och 1970-tal. Med Charles de Gaulles död och övrig inomeuropeisk islossning ser en utvidgning till Storbritannien (tredje försöket på sextiotalet) plötsligt ut som möjlig. Våra grannländer Danmark och Norge visar också intresse för medlemskap i det som då hette EEC. Det finns indikationer på att detta lockar Palme.
Palme hade redan 1961 varit med och skrivit Tage Erlanders tal på Metallkongressen, där ett svenskt medlemskap (också den gången i en diskussion triggad av brittiska ambitioner) i EEC avvisades. Ett knappt decennium senare såg landskapet lite annorlunda ut. Och Palme satt nu själv vid rodret. Det ska inte uteslutas – jag lyckas aldrig få en klar bild av vad han egentligen själv tyckte – att Palme faktiskt ville att Sverige skulle bli medlem. Och att han trodde att invändningarna från 1961 – neutralitet (vi kunde inte), suveränitet (vi ville inte) och självtillräcklighet (vi behövde inte) – gick att hantera. Säkert för att det europeiska regeringschefssamarbetet var en arena han trivdes på, men också av mer grundläggande politiska skäl.
Den konkreta Europapolitikern Palme som manövrerade för svenskt inflytande får i historieskrivningen stå tillbaka för den nebulösa internationalisten som ”stod upp för de svaga folken”.
Men det blev inte så. Och Palmes vaghet och svårigheterna (i alla fall min) att i efterhand nagla fast hans position berodde kanske på att han visste att utvecklingen kunde ta en annan väg. Han var för smart eller taktisk för att ta ställning i en fråga han riskerade att förlora så tidigt i sitt partiledar- och statsministerskap.
Det fönster som fanns under några korta år slogs mycket riktigt snabbt igen. SSU och delar av vänstern skulle radikaliseras i sitt EEC-motstånd och några år in på 1970-talet var Europasamarbetet en etablerad symbol för allehanda kapitalistiskt elände. Enligt Sverker Åström får medlemskapsidén (om den nu fanns) dock sin slutliga dödsstöt när någon informerar Gunnar Sträng om utsikterna att ”Bryssel” ska börja titta i hans böcker eller ha synpunkter på svensk ekonomisk politik.
Den svenska Europadebatten är i praktiken stendöd under resten av Palmes liv. När han mördas håller frågan på att vakna. Och några år senare är den helt central i svensk politik.
Frågan om hur Palme hade agerat i det sena 1980-talets geopolitiska omvälvningar kommer vi aldrig få veta. Kanske agerade Ingvar Carlsson i Olof Palmes anda när han å ena sidan trevande började undersöka möjligheterna för ett svenskt närmande till EG, och å andra sidan valde att interfoliera nyheten om en medlemskapsansökan så väl i ett krispaket i oktober 1990, att flera medier missade vad som var efterkrigstidens största svenska utrikespolitiska nyhet.
Jag är alldeles säkert selektiv i mina intryck, men denna dimension av Olof Palme tycker jag mig sällan eller aldrig höra om från socialdemokratiskt håll. Jag har exempelvis inget minne av att han anfördes i folkomröstningskampanjen 1994. Den enkla förklaringen är att S var splittrade. Det som redan var en knepig spagat för partiledningen riskerade att förvärras om det blev en kamp om vilken sida som skulle få vifta med de allra heligaste ikonerna. Palme gjordes irrelevant också där han var högst relevant.
Den konkreta Europapolitikern Palme som manövrerade för svenskt inflytande får i historieskrivningen stå tillbaka för den nebulösa internationalisten som ”stod upp för de svaga folken”. Myten trumfar relevansen.
Det är synd. Olof Palme förtjänar bättre.