Partiernas död och demokratins återfödelse

Det är lätt att fastna i föreställningen att dagens ordning är naturlig, evig. Men den spelplan som nu tycks stadd i upplösning är konstruerad efter den kreativa förstörelse som socialdemokratin – den tidens disruptiva politiska entreprenörer – åstadkom efter sekelskiftet, när gårdagens system visade sig oförmöget att hantera den tidens nya intressekonflikter.

Hundra år senare träder andra politiska entreprenörer fram i samma ärende. De finns till höger, de finns till vänster och de finns, som i Emmanuel Macrons fall, i ett ingenmansland däremellan. De tillfredsställer en efterfrågan på politik som svarar mot andra frågeställningar än dem som de etablerade partierna är konstruerade för att möta.

Låt oss ställa upp hypotesen att 1900-talets parlamentariska system har nått en zenit. I denna tankelek behöver vi inte för ögonblicket lägga någon värdering; vi konstaterar bara att de systembärande partier som helt har dominerat i allt väsentligt tycks ha förlorat sin förmåga till självförnyelse. De nya politiska rörelserna är i så fall inte ett tillfälligt stresstest, utan en naturlig följd av ett partipolitiskt marknadsmisslyckande. Vi behöver inte stanna vid de mer auktoritära populistiska partierna som skapat jordbävningar över hela västvärlden – de mest intressanta exemplen finns betydligt närmare mittfåran.

Ta den vildsinte Douglas Carswell, Brexitrebell och libertarian. Vad har han gemensamt med den välkammade, EU-ivrande och politiskt androgyne Macron?

Båda tillhör sina respektive länders politiska eliter, efter att ha brutit sig ur dem. Båda arbetar – framgångsrikt – för att krossa den logik som definierar deras allt mer försvagade partisystem. Sammantaget börjar det finnas förtvivlat få etablerade partier kvar som klarar sig riktigt bra i konkurrensen. De som sätter färg, villkor och avtryck i valen är ofta nykomlingar, eller partier som från början profilerat sig mot etablissemanget.

Mot detta kan man förstås invända att de nya partierna – inklusive En Marche – har uppstått inom ramen för det nuvarande systemet, att de i själva verket är beviset för att det fortfarande fungerar. Ett träd som bryter nya skott kan väl inte vara döende? Men min tes är att det mycket väl kan vara så – och argumentet hittar vi just i de nya rörelserna. Utmanarna, oavsett om de heter Macron eller Le Pen, verkar efter en logik som kortsluter flera av de bärande principer som vi har vant oss vid att orientera oss efter.

Är det bra eller dåligt? Från frihetligt håll kan man förhålla sig till detta på två sätt:

1. Ett liberalt mardrömsscenario

För en (klassisk) liberal som intar en mer profan än religiös hållning till majoritetsstyret är tre aspekter viktigare att bevaka än andra i en fungerande demokrati, som respekterar individuella fri- och rättigheter. De som styr måste ha ett tydligt avgränsat mandat. Institutionerna måste vila på någon form av maktdelningsprincip. Ett reellt ansvarsutkrävande måste vara möjligt.

För detta krävs 1) tydliga spelvillkor med oberoende spärrar som motvikt till det rena majoritetstyret (domstolar, konstitutionella regelverk), 2) att kandidaterna förhåller sig till partiprogram som balanserar olika intressen och utgör motvikt till en total maktkoncentration till partiledaren, samt 3) någon typ av sammanhängande principiell idé som skänker en grundläggande förutsebarhet för partiets framtida ställningstaganden.

De nya rörelserna förhåller sig mycket löst, ibland direkt fientligt, till dessa grundbultar. I fallet med de auktoritära, illiberala populistpartier som vinner mark är den första punkten ett rött skynke. I själva verket är just den liberala demokratins spärrar och skyddsmekanismer mot majoritetsförtryck en av de första angreppspunkterna för den här sortens rörelser, oavsett om de står till höger eller till vänster på den politiska skalan.

Men även de mer frihetliga utmanarpartierna rundar dessa grundprinciper. Utan liknelser i övrigt kan man konstatera att vare sig Geert Wilders eller Emmanuel Macron har en organisation i ryggen som kollektivt vaskat fram ett partiprogram. De politiska plattformar de har gått till val på är inte den vanliga syntesen av olika intressen och avvägningar. I stället är partierna i mycket stor utsträckning sina ledare.

Än mer problematiskt ur liberal synvinkel är idén om att vägra inrätta sig efter en vänster-högerskala. I praktiken berövar det medborgarna den kanske viktigaste konsumentinformation som står till buds för den majoritet som har bättre saker för sig än att minutiöst följa politiken. Principer skapar förutsebarhet – och även om de flesta väljare accepterar att dessa ibland offras i realpolitiken är de betydligt svårare att ersätta med ”sunt förnuft” än vad som ofta görs gällande i debatten.

Att göra pragmatisk hantverksskicklighet systematiskt överordnad ett sammanhållande principsystem innebär också en stor risk för att det som är utmanarnas kanske främsta trumfkort – löftet om reell handlingskraft – kommer på skam. Bristen på förutsebarhet ökar inte bara sannolikheten för svåra svekdebatter när beslut fattas som aldrig förankrats, utan också risken för att resultatet blir det omvända. Vi kan komma att få en ännu mer personberoende och volatil politisk kultur, mer av pojkbandsliberalismens policymässiga one hit wonders, och färre långsiktigt hållbara reformer. Dessutom försvåras ansvarsutkrävandet: en av flera bieffekter av vår tids längtan efter pragmatiska mittenlösningar, bortom de ideologiska konflikternas käbbel och ställningskrig, är att det implicerar ett i princip obegränsat mandat och handlingsutrymme för dem som är satta att styra över oss.

Visst kan det finnas argument för okonventionella koalitioner. Men man ska ha klart för sig att priset kan bli högt. Om det redan nu är svårt att uttolka vad väljarna vill belöna eller bestraffa när de lägger sin röst (det som statsvetaren Bo Rothstein beskriver som ”demokratins svarta hål”) är det en barnlek att som medborgare skicka en signal under rådande blockpolitik jämfört med under en fransk regering som leds av en politisk förvandlingskonstnär, en premiärminister som är konservativ, och ett stort antal parlamentariska företrädare i nationalförsamlingen som har sin ideologiska hemvist i socialismen.

Om hela systemet utvecklas i denna riktning – om de nya politiska entreprenörerna helt enkelt slår ut de gamla och denna nya logik inte bara vitaliserar utan faktiskt börjar dominera – då kortsluts inte bara ansvarsutkrävandeprincipen, utan stora delar av själva representationsidén. Då rör vi oss på allvar mot ett nytt slags system där valritualen består men där flera av de bärande principerna för det liberala folkstyret försvunnit eller förvridits. Det är långt ifrån självklart att ett sådant system är bättre lämpat att skydda individuella fri- och rättigheter än det vi har i dag.

2. En liberal önskedröm

Ett annat sätt att förhålla sig till utvecklingen är den motsatta: fördelarna med förändring överväger nackdelarna med att behålla status quo. Kanske är det stora problemet inte att nya politiska entreprenörer håller på att rasera den gamla ordningen. Kanske handlar problemet snarare om en oförlåtlig brist på marknadsliberal fantasi. Säg att den europeiska socialdemokratin är den politiska motsvarigheten till Nokia, en marknadsaktör som missbrukat sin dominerande ställning, förlorat sin innovationskraft, och som kunderna tillslut ledsnat på.

I det ljuset ter sig de etablerade partikartellernas populismpekande onekligen som ett uttryck för egenintresse när de förlorar röster till nya politiska entreprenörer. Men varför skulle väljarna vara solidariska med befintliga partiorganisationer, om det finns andra som företräder dem bättre? I en mindre omfattande stat skulle inte heller behovet finnas av den sorts bredspektrumprogram som idag är normerande. Man behöver inte alls köpa Jason Brennans slutsatser för att se skäl att diskutera rimligheten i att vi underställer så stora samhällsområden och delar av våra privatliv politiska beslut. Denna invändning blir särskilt relevant som den nationellt förankrade staten samtidigt sväller och blir allt mer kraftlös i och med globalisering och teknikutveckling.

Kanske är ett mer lättrörligt och teknokratiskt förhållningssätt till politiken en både logisk och eftersträvansvärd konsekvens av att den sortens politik som våra partisystem kretsar kring, och de former som den utövas, har allt svårare att hitta en marknad. Att avstå från de befintliga partiorganisationernas tröga och oklara  befodringsvägar och ålderdomliga beslutsformer är inte bara ett lätt beslut för de flesta driftiga människor i produktiv ålder – det är helt rationellt. Vi kommer med all sannolikhet att organisera oss kollektivt också framöver. Men kanske inte i samma former. Och sannolikt inte med samma begrepp om politisk lojalitet.

Beroende på temperament och läggning kan man då anta två mer optimistiska alternativ.

Reformisten kan glädja sig åt tanken på att de nya rörelserna faktiskt kan vitalisera inte bara ett ganska trött system utan också ett antal mycket trötta politiska partier. Utan reell konkurrens och innovation stagnerar alla system. Kanske är det vi ser inte alls slutet, utan en ny vår för demokratin, när den förnyelse och den utveckling som vi väntat på äntligen satts i rullning?

Radikalen kan å andra sidan känna viss tröst i att många av de gamla partierna går under. I själva verket är de gamla partierna systemets egen dödgrävare: befolkade av förvaltare och särintressen, ideologiskt åderförkalkade och så hopplöst varumärkesskadade att det är lönlöst att försöka återuppliva dem.

Vad vi ser är kreativ förstörelse i praktiken, och om människorna, som Marx skrev, ”blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon” kanske det innebär att vi inte behöver fastna i debatten om hur vi vill bli styrda, utan snarare hur vi ska få möjlighet att styra så mycket av våra liv som möjligt själva? I så fall är mycket vunnet.

Skäl till (viss) optimism

Så var landar vi då, till slut, när vi nu går in i 2018?

De flesta ser nog tillbaka på ett politiskt omvälvande år. Ingenting tyder på att det kommer att bli lugnare framöver. Vi har en lång period av segdragna, smärtsamma omprövningar framför oss. Men på det stora hela finns nog fog för viss optimism.

För det första är den liberala demokratin större, mycket större, än de befintliga partierna. För det andra är den pågående diskussionen om den liberala rättsstaten och dess gränser, nationell samhörighet och kosmopolitisk identitet, folkvilja, elitstyre och maktdelning utmärkta utgångspunkter för ideologisk idéutveckling. Att GAL-TAN – skalan kompletterar de politiska konflikterna gör dem rörigare men upphäver inte vänster-högerskalans materialistiska lagar.

Auktoritär populism och socialkonservativ revanschism är, åtminstone inte i min bok, mycket att fira. Men mycket av den kritik som riktats mot den liberala åsiktsprofession som jag själv tillhör har varit både legitim och stimulerande. Under året har jag läst fler intelligenta texter som utmanat mina grundföreställningar än någonsin tidigare – vissa publicerade i just denna nättidning. Och paradoxalt nog känner jag mig faktiskt tryggare i min ideologiska identitet än förr.

Den intensiva diskussionen om statens kärnuppgifter och avgränsning är en återgång till politisk fundamenta som vi kan tacka den mörkare omvärldsstämningen för. Krisstämningen kan exploateras av farliga krafter, men också bistå med möjligheter för konstruktiv, framåtsyftande debatt för den borgerliga sfären. Men då krävs också en medvetenhet, från alla håll, om att den politiska eliten inte bara behöver försäkra sig om legitimitet från medborgarna. Utan även att det krävs en beredskap för att ett demokratiskt system med en så outvecklad maktdelning som det svenska mycket väl kan komma att användas av en tillfällig majoritet för att angripa individuella fri- och rättigheter. Personligen tror jag att nackdelarna med att stärka juridiken på politikens bekostnad är färre än riskerna med att betona politikens primat.

Och för att finna belägg för det påståendet behöver vi inte göra den slitna jämförelsen med Donald Trumps USA. Det räcker med att lyssna på erfarenheterna från vårt grannland, hundraårsjubilaren Finland. Pär Stenbäck får därför avsluta med en läsvärd text om den djupa staten:

Om denna genre har ett budskap så borde det lyda: Var inte naiva! Det behövs personer med sunt förnuft och gott omdöme för att bemästra en kris under vilken nerverna sviktar på en del beslutsfattare. Det är då kvaliteten, samordningen och snabbheten hos de statsbärande myndigheterna prövas. Den goda djupa staten måste finnas där, inte som en hotfull bakgrundskraft med suspekt ideologi, utan som en okorrumperad garant för en nordisk rättsstat. När demokratin hotas, externt eller internt, hjälper inte idealistisk tolerans eller supernationalistisk pösighet. Då bör lagarna och förordningarna vara stiftade, sammanhållningen tryggad och övningarna övade.