Plasten i havet är allas ansvar

I Svenska Kryssarklubbens årsbok från 60-talet ges tips om smått och stort för båtlivet. Ett av tipsen är att ta med sig några stenar ombord på fritidsbåten, som kan användas för att sänka soporna till havets botten. Ett liknande tips finns häpnadsväckande nog i en informationsfilm från kampanjen Håll Sverige rent, från 1964. Plast och skärp hade blivit ett problem i skärgården så kampanjen uppmanade människor att ta med sig soporna utomskärs och sänka dem på djupt vatten.

I TV-serien Mad Men, som handlar om amerikanska reklammakare under 1960-talet, finns en scen där den på ytan idylliska familjen Draper är ute på picknick i natursköna omgivningar. Allt ser perfekt ut, ända tills de ger sig av och lämnar alla tomma förpackningar och annat skräp kvar på marken.

Mycket har bevisligen hänt mer vår inställning till sophantering i västvärlden sedan 1960-talet. Att slänga skräp på marken är helt onaturligt för de flesta och den som gör det betraktas som en tölp. Att kasta båtsoporna i havet är för de flesta numera tack och lov helt otänkbart.

I stora delar av världen finns emellertid inte denna reflex att plocka upp efter sig. När jag var i Kenya för några år sedan slogs jag av hur mycket sopor som låg överallt på marken, särskilt på landsbygden, där marken utanför byarna var täckt av plastpåsar och annat skräp så till den grad att den liknade en soptipp.

Plastavfall i världshaven är ett av de mest akuta miljöproblemen just nu. Enligt en studie från University of California har det producerats drygt 9,1 biljoner ton plast i världen sedan 1950-talet, varav 7 biljoner ton inte längre är i bruk. Av dessa har endast 9 procent återvunnits och ytterligare 12 procent eldats upp. Slutsatsen är att 5, 5 biljoner ton plast finns kvar i form av sopor i haven och på land.

Varje år hamnar 8, 8 miljoner ton plast i världshaven. En av de största ansamlingarna av plastskräp finns i Stilla Havet, där plasten ackumulerats över enorma ytor och bildat flytande öar, närmast kontinenter av sopor.

En ny studie från ett tyskt forskarteam visar att upp till 95 procent av det plastavfall som hamnar i världshaven kommer från endast tio flodsystem, varav två i Afrika och åtta i Asien.

En ny studie från ett tyskt forskarteam visar att upp till 95 procent av det plastavfall som hamnar i världshaven kommer från endast tio flodsystem, varav två i Afrika och åtta i Asien. Vad kan vi då dra för slutsatser av detta? En sådan är att det akuta problemet med plast i världshaven inte löses här hemma. Riktade insatser mot de tio flodsystem där föroreningarna äger rum skulle kunna minska den globala nedskräpningen betydligt. Skulle de länder som omger dessa floder utveckla sin sophantering och genomgå samma skifte i synen på nedskräpning som skett i väst skulle mycket vara vunnet.

Betyder det att vi enbart kan slå oss för bröstet här hemma och fortsätta som vanligt? Nej, även här i Sverige finns bättringspotential. Förra sommaren tröttnade PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, på allt skräp på stränderna på sin barndoms Bollö i Blekinge skärgård och beslutade sig för att ta saken i egna händer. På egen hand städade han öns stränder från skräp som flutit i land eller lämnats av turister. Det blev ett hundratal soppåsar och ett antal bildäck och plastlådor och annat skräp som fraktades bort i denna manifestation mot den lamslående ”nånannanismen” som ständigt får oss att tro att någon annan ska städa upp efter oss.

Nilssons insats är ett föredöme, men även den som inte har tid eller möjlighet att själv rensa stränderna från skräp kan föregå med gott exempel genom att plocka upp efter sig och hålla rent omkring sig. På det globala planet bör dock insatserna riktas dit där föroreningarna är som störst.

Den miljöpartistiska symbolpolitiken har gång på gång visat sig vara ineffektiv eller rentav kontraproduktiv. Som kampen mot plastpåsar, trots att dessa visat sig vara mer energieffektiva än alternativen. Risken med den strategi som delar av miljörörelsen och Miljöpartiet, har valt är att den får motsatt effekt och får människor att bry sig mindre om miljön. Sverige är redan i många avseenden ett föredöme på miljöområdet, och kan som sådant inspirera andra. Vill vi lägga resurser på effektiva miljöförbättrande åtgärder bör de sättas in där problemen är som störst.