Politik är att vilja – att regera är att kunna

En av de stora vinsterna för Centerpartiet i januariöverenskommelsen var reformeringen av Arbetsförmedlingen. Den ska läggas ner i sin nuvarande form och ersättas av något som mest liknar en upphandlingsorganisation, där privata utförare skall göra jobbet. För en marknadsliberal kan det låta vettigt och bra och det finns dessutom intressanta erfarenheter inte minst från Australien om hur det kan göras.

Så långt allt gott och väl. Men problemen är många. Som rapporterats i media håller hela reformen på att kapsejsa innan den ens lämnat ritbordet. För detta ar det centrala problemet: reformen ska genomföras trots att den knappt är mer an en servettskiss i den centerpartistiske chefsideologen Martin Ådahls hjärna.

2007/08 genomförde den dåvarande regeringen en stor reform: vi avskaffade länsarbetsnämnderna, införde en enhetsmyndighet, bytte styrelse, ledning och delvis verktyg. Vi skrev om instruktion och regleringsbrev. Vi ersatte över 30 delmål på fem målnivåer med några enkla, tydliga operativa mål. Vi ökade andelen privata aktörer och ändrade mixen av utbildningar och stöd. Ändå fungerade det inte så bra som vi ville, tvärtom hade vi uppenbara problem med en del av coacherna, upphandlingarna och utvärderingarna. Och den reformen var ändå förberedd och genomfördes i en högkonjunktur.

Att skylla eländet på generaldirektören, allmänt ”sabotage” eller M/KD-budgeten duger inte.

Men att bygga om hela arbetsmarknadspolitikens operativa förmåga, mitt i en begynnande lågkonjunktur och efter det största inflödet av outbildad arbetskraft i historien, utan att ordentligt ha utrett handlingsalternativ och konsekvenser är som att byta flygplansmotor på ett plan i luften. Det riskerar att krascha under stort oväsen. Det är det vi ser nu.

Tyvärr bär Centern ett mycket stort ansvar för haveriet. De var pådrivande i ett av de strukturella problemen som gör reformen snudd på omöjlig – den stora asylinvandringen – och därtill ansvariga, tillsammans med de andra januaripartierna, för att detta fullskaliga experiment nu genomförs utan karta. Att skylla eländet på generaldirektören, allmänt ”sabotage” eller M/KD-budgeten duger inte. Det handlar nog snarare om naivitet och oförståelse för frågans komplexitet.

Detta är den stora lärdomen av dagens politiska situation. I och med januariöverenskommelsen har vi fått en regering som inte vill, stödpartier som inte kan och en opposition som inte får. Reformeringen av Arbetsförmedlingen är kanske det just nu tydligaste exemplet. Regeringen och arbetsmarknadsministern vill inte alls, Centern driver på men utan utredningskapacitet eller tillräcklig insitutionell analysförmåga och oppositionen är utestängd från varje möjlighet att påverka en hjärtefråga i januariöverenskommelsen.

Problemen kommer att bli alltmer uppenbara. Det är inte klarlagt hur upphandlingarna ska gå till – i Australien tog den nästan ett decennium innan modellerna för upphandling och utvärdering slipats så pass mycket att de kunde anses rimliga. Därtill är relationerna med kommunerna helt oklar, något som aldrig var ett problem i reformens hemland Australien men som i den svenska miljon är avgörande, särskilt för de nyanlända som annars hamnar i försörjningsstöd. Samtidigt monteras den gamla arbetsförmedlingen ner utan att den ersatts av något annat.

Timingen kunde inte heller varit sämre. Sverige är på väg i en lågkonjunktur samtidigt som trycket på kommunerna ökar kraftigt i takt med att de nyanlända lämnar statens ansvar och blir kommunernas. Resultatet av den dåliga hanteringen av reformen kommer att bli ökade kostnader i kommunerna och att väldigt manga med mycket svag förankring på arbetsmarknaden lämnas utan något stöd eller hjälp alls.

Visst bör Arbetsförmedlingen göras om. Men att genomföra en i stort sett outredd reform av detta slag i en lågkonjunktur riskerar att leda till att den offentliga kommer att avhända sig alla operativa verktyg för att kunna bekämpa den snabbt stigande arbetslösheten.

Ska stora reformer göras måste de vara noga förberedda, val utredda och konsekvenserna tydliga. Sen far man som ansvarig anda räkna med att det inte blir som man trodde eller planerade. Då måste man ha manöverutrymme för att göra om. Med den Centerledda reformeringen av Arbetsförmedlingen har vi tyvärr inget av det. Bara en god vilja. Men för att bygga vidare på Palme: politik är att vilja – men att regera är att kunna. Just nu vill inte de som borde kunna och de som vill kan inte. Det bådar inte gott för Sverige framöver.