Pyrrhussegern mot Skolverket

När det blev känt att Skolverket föreslagit att antiken skulle strykas ur läroplanen för högstadiets historieundervisning var det många som gick i taket. Den statliga myndighetens idé att historieundervisningen skulle ta avstamp i medeltiden och lägga nästan allt fokus på den moderna epoken gick stick i stäv med den klassiska bildningstanken, som gör gällande att för att begripa sig på en tidsålder måste man ha kännedom om vad som har kommit före.

Skolverkets testballong klarade inte kritikstormens vindhastigheter och myndigheten valde att dra tillbaka förslaget. Med detta lät många debattörer sig nöja och lugnet lägrade sig åter över skoldebatten. Problemet är bara att strykandet av antiken inte var något olycksfall i arbetet, utan helt i linje med den ideologiska hållning som präglar Skolverkets aktivistiska verksamhet i stort.

I det nya förslaget till läroplan för grundskolans svenskundervisning har Skolverket utmönstrat alla skrivningar om att ”lyrik, dramatik, sagor och myter” skall ingå i kursinnehållet.

Vid sidan om kritikstormen mot antikens avskaffande var det några som uppmärksammade Skolverkets grepp att ersätta det vedertagna begreppet Stormaktstiden, som åsyftar perioden 1611–1718 då Sverige var en dominerande militärmakt i norra Europa, med begreppet ”Östersjöväldet”. Enligt obekräftade uppgifter ska den bakomliggande tanken vara att användandet ”stormakt” på något sätt skulle vara att förhäva sig, medan ”välde” av byråkraterna tydligen uppfattas som något neutralt.

Det kommer inte att bli enkelt för den som drabbas av Skolverkets förändrade läroplaner att i framtiden orientera sig i den historiska litteraturen. En sökning på ”stormaktstiden” i Kungliga Bibliotekets databas Libris ger drygt 3 000 träffar på svenska, medan ”Östersjöväldet” ger fem. Skolverkets nedmontering av historieundervisningen riskerar att göra såväl historien som historieforskningen otillgängliga för kommande generationer, åtminstone för dem som inte har vägledning och inspiration att hämta på annat håll än i skolan.

Skolverkets bildnings- och kunskapsfientliga framfart begränsar sig inte till historieämnet. Kanske ännu allvarligare är de förslag som föreligger för omdaning av läroplanen för svenskämnet, men som hamnat i skuggan av alla som velat demonstrera sina kunskaper om antikens historia.

I stället skall läsningen fokusera på ”texter som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor, till exempel utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer”.

I det nya förslaget till läroplan för grundskolans svenskundervisning har Skolverket utmönstrat alla skrivningar om att ”lyrik, dramatik, sagor och myter” skall ingå i kursinnehållet. I stället skall läsningen fokusera på ”texter som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor, till exempel utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer”.

Med ett pennstreck vill de aktivistiska tjänstemännen således stryka det litterära kulturarvet ur undervisningen och ersätta det med texter som bättre speglar den samtida modeideologin. Tilltaget är symptomatiskt för den instrumentella syn på kunskap som löper som en röd tråd genom Skolverkets förslag till ny läroplan för grundskolan. Kunskap tycks endast ha ett värde om den betraktas ha ett omedelbart, instrumentellt värde, ur ett samhällsperspektiv. Svenskämnet förvandlas steg för steg till ett färdighetsämne snarare än det breda humanistiska bildningsämne som det en gång betraktades som.

Synen på kunskap handlar i grund och botten om synen på människan och samhället. Det humanistiska bildningsidealet speglar en syn på människan som ett mål i sig, medan den instrumentella kunskapssynen utgår från en syn där kunskapens värde, liksom människans, bestäms utifrån hur väl hon anses tjäna det allmänna bästa.

Det pågår en kamp om bildningen i Sverige, där Skolverkets tjänstemän går i bräschen för den instrumentella och bildningsfientliga falangen. Beslutet att trots allt behålla antiken i läroplanen var sannolikt en Pyrrhusseger. Förslaget till ny läroplan visar hur djupt rötan går på myndigheten. Om det fortfarande finns något politiskt parti i Sverige som värnar det humanistiska bildningsidealet borde det lägga fram ett förslag om Skolverkets snara avveckling och överförandet av somliga uppgifter på andra och mer välfungerande institutioner.