Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Den permanenta revolutionen

Socialdemokrater ser sig inte som ett parti bland andra, utan som en rörelse som syftar till att förändra samhället i grunden. När de demonstrerar på första maj är det ett uttryck för en självbild som saknar motstycke bland andra partier. För dem är inte bara politiken, utan hela samhället, ett projekt, där makten är målet.

Det lilla förortstorget omges av rätlinjiga block av samma typ som dominerar så många svenska städer sedan sex årtionden tillbaka. Arkitektens och samhällsplanerarens vision om det ideala samhället, gjutet i betong. Ett torg från den tid då den gamla arbetarrörelsens tro på bildning och förkovran som en väg till frihet och klassutjämning hade ersatts av den sociala ingenjörskonsten och tron på politikers och experters förmåga att tillgodose alla mänskliga behov.

Mitt på torget finns en upphöjd sektion, en tribun. Den är tom som alltid, så när som på några duvor. De flesta av torgets besökare tänker inte på den, betraktar den antagligen mest som en ojämnhet i marken. Men den är där. En talarstol. En plats att elda massorna till kamp. Till kamp mot vadå? Den omgivande arkitekturen? Vad kan man tänkas vilja kämpa emot när det perfekta samhället väl är realiserat?

Borgerligt sinnade brukar skämta om att socialdemokrater på första maj ”demonstrerar mot sig själva” i och med att det är de som innehar den politiska makten. Det är ett skämt som bygger på en missuppfattning om den socialdemokratiska rörelsens natur och självuppfattning.

För socialdemokrater är Partiet (med stort P) just en rörelse och inte ett parti bland andra.

För socialdemokrater är Partiet (med stort P) just en rörelse och inte ett parti bland andra. Medan andra politiska partier strider om makten inom ramen för en på förhand fastställd spelplan, har socialdemokraterna redan från första början betraktat sig som en rörelse, inställda på att kasta spelplanen över ända.

Det är därför inte ägnat att förvåna att Socialdemokraterna så lättvindigt under det långa oavbrutna maktinnehavet lät den offentliga maktens institutioner smälta samman med den egna rörelsen. Det är också i det ljuset man måste se Marita Ulvskogs uttalande om att den borgerliga valsegern 1976 kändes som en ”statskupp”, och att opolitiska tjänstemän i kanslihusen mötte de borgerliga ministrarna med socialdemokratiska partinålar på kavajslagen. En återgång till ett system där olika partier turas om att inneha makten betraktades som ett bakslag för rörelsen.

Men eftersom en rörelse konstitueras av att ständigt befinna sig just i rörelse hamnade den på kollisionskurs med modernisternas och de sociala ingenjörernas idé om att förverkliga det ideala samhället. När den modernistiska utopin väl var förverkligad skulle rörelsen ha spelat ut sin roll. Det var mer än rörelsens ledare kunde tåla. Därför byggdes tribuner för agitation in i den rätlinjiga utopin.

Men eftersom en rörelse konstitueras av att ständigt befinna sig just i rörelse hamnade den på kollisionskurs med modernisternas och de sociala ingenjörernas idé om att förverkliga det ideala samhället.

En rörelse måste ständigt uppfinna sig själv för att inte dö ut, precis som en haj måste röra sig framåt för att inte kvävas. Det var därför Per Albin Hansson valde att inkludera också medelklassen i sitt folkhemsprojekt. Det är därför dagens socialdemokrater i huvudsak riktar sig till dem som är beroende av de offentliga systemen, och därför själva är beroende av att så många som möjligt befinner sig i en sådan beroendeställning.

Ingen rörelse avskaffar sig själv. När de gamla målen är uppnådda uppfinner man nya, allt för att ständigt fortsätta rörelsen framåt. När lika rättigheter uppnåtts börjar man i stället kämpa för särrättigheter. Men medan Per Albin Hanssons folkhemstanke syftade till att samla så stora samhällsgrupper som möjligt under partiets fana, leder dagens socialdemokraters omfamnande av identitetspolitiken till splittring och marginalisering.

Den permanenta revolutionen fortsätter, men har för länge sedan gett upp ambitionen att från mörkret stiga mot ljuset. Sedan årtionden tillbaka är makten ett självändamål.