Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Krönika

Rädslan för jäv ger ett fattigare politiskt samtal

Rädslan för jäv och partiskhet bland offentliga tjänstemän har gått för långt. Det politiska samtalet skulle vinna på att fler poliser, militärer och sjuksköterskor både deltog i debatten och besluten, skriver Erik Torstensson.

Fler poliser – och andra offentligt anställda – bör delta i politiska debatter och beslut. Foto: Stefan Jerrevång/TT

Var går gränsen för partiskhet och jäv i det offentliga? Det funderar jag på efter att ha tagit del av Statskontorets nya webbutbildning Din roll i staten – gemensamma spelregler

Utbildningen går bland annat igenom viktiga principer som objektivitet och opartiskhet vilka många menar ska genomsyra all statlig verksamhet. Ibland är gränsdragningen självklar: En tjänsteman ska alltid lämna över ett ärende som angår honom själv. En handläggare i byggnadsnämnden får alltså vackert jäva ut sig när frågan om en släktings tilltänkta altanbygge ska avgöras av kommunen. 

Så långt är nog de flesta överens. Men vad gäller egentligen för tjänstemän som vill engagera sig politiskt? 

Vissa säger att tjänstemän aldrig får delta i det politiska samtalet. Andra säger att politiskt engagemang är okej, förutsatt att man som tjänsteman inte driver sakpolitik som inkräktar på ens egen yrkesroll. En tjänsteman på Skatteverket kan alltså propagera för mer vindkraft, men bör inte stå på det lokala torget och dela ut flygblad med texten ”Lägre skatter nu!”. 

Det låter ganska enkelt, men frågan är om gränsdragningen alltid är så tydlig i praktiken.

Det låter ganska enkelt, men frågan är om gränsdragningen alltid är så tydlig i praktiken. Den som är medlem i, och företrädare för, ett politiskt parti har ju accepterat en helhet. Jag är inte heller säker på att gränsdragningen – i den mån den ens går att göra – är önskvärd. I många fall framstår den som fullständigt orimlig och kontraproduktiv. 

För vem kan vara mer kvalificerad att tycka till om, exempelvis, inriktningen av Sveriges försvar än någon som är aktiv inom Försvarsmakten? Många menar att ett befäl som tillbringat hela sitt yrkesliv med att studera Sveriges försvarsförmåga inte ska yttra något som kan uppfattas som ett politiskt ställningstagande i försvarsfrågor. Väljarna får i stället förlita sig på att politikerna i försvarsutskottet (som kanske varken gjort värnplikten eller fördjupat sig i försvarsfrågor) gör rimliga bedömningar på eget bevåg. På så sätt går väljarna garanterat miste om värdefulla synpunkter. 

***

När jag arbetade som politisk sekreterare, först i Region Skåne och sedan i Region Stockholm, funderade jag mycket på den här typen av frågor. Å ena sidan fick ledamöterna i hälso- och sjukvårdsnämnden kritik för att de var proffspolitiker med begränsad erfarenhet av så kallat “vanliga jobb”. Å andra sidan fanns en skepsis mot sjuksköterskor och läkare som själva ville bidra till att bestämma vårdpolitikens inriktning. Kan en sjuksköterska hålla isär rollerna? Kan han verkligen vårda patienter på dagen och fatta beslut om hur vårdbudgeten bör fördelas på kvällen?

Jag tror personligen inte att det är särskilt svårt. Tvärtom är jag övertygad om att de beslut som fattas av hälso- och sjukvårdsnämnden skulle bli bättre, mer välgenomtänkta, om fler av de som arbetar med att utföra patientnära tjänster också deltar i viktiga omröstningar. Om inte annat skulle det leda till ökad politisk legitimitet och minskad cynism. Förmodligen skulle ack så vanliga utlåtanden av typen ”vårdens utveckling är resultatet av skrupellösa karriärpolitikers interna maktspel” bli mer sällsynta. 

På senare år har flera profilerade poliser börjat kandidera till politiska uppdrag, inte minst till riksdagen.

Kanske är det likadant inom kriminalpolitiken. På senare år har flera profilerade poliser börjat kandidera till politiska uppdrag, inte minst till riksdagen. Och numera går det knappt en dag utan att en polistjänsteman går ut i media och talar om för politikerna att nuvarande lagar och regler inte duger för att knäcka gängen. Dessa poliser (som i tv ofta bär uniform med tillhörande polisiära emblem och attiraljer) säger alltså mer eller mindre oförblommerat att gängens härjningar är de slapphänta politikernas förskyllan. De läxar upp, mästrar och docerar om vad, när och hur saker borde ha gjorts på det kriminalpolitiska området. 

Opartiskt och objektivt? Nej, snarare raka motsatsen. 

Jag vet inte om dessa konstaplar har rätt – kanske vill de bara lämpa över sina egna misslyckanden på någon annan. Men en sak är för mig uppenbar: Om polisens tjänstemän aldrig uttrycker sig politiskt i polisiära frågor går något viktigt förlorat. Den enskilda tjänstemannens åsikter skulle få stryka på foten till förmån för yrkespolitikernas begränsade erfarenheter. Politiska beslut skulle grunda sig ännu mer än vad som redan är fallet på antaganden och gissningar, mindre på fakta och egna upplevelser.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Missförstå mig inte: Yrkespolitiker behövs och gör i många fall ett fantastiskt jobb. Men de kan omöjligt förmedla alla insikter av politiskt värde som en sjuksköterska på en vårdcentral, en kapten i flygvapnet, eller en handläggare på Försäkringskassan får sig till livs i sin dagliga yrkesutövning. Politiker kan lite om mycket och det är ofta gott nog. Ganska ofta behövs emellertid en tjänsteman som vet mycket om lite och som – inte trots, utan på grund av, sin ställning som det offentligas oväldiga tjänare – vågar stå bakom ett beslut inför väljarna. 

Samhällsutvecklingen gynnas knappast av att de som arbetar med att värna vår demokrati och välfärd beläggs med yppandeförbud i frågor som rör den egna verksamheten. Det må så vara att politiker ogillar konkurrens och kritik, men det får aldrig bli en ursäkt till att – med behovet av opartiskhet och objektivitet som svepskäl – söka inskränka den fria åsiktsbildningen hos andra.