Rädslans politik

När Donald Trump valdes till USA:s president i november 2016 befann sig Martha Nussbaum i Japan, långt från sina mestadels demokratiska vänner och familj. När nyheterna om valresultatet nådde henne drabbades hon ”både av sorg och en djupare rädsla, för landet och dess invånare och institutioner”. Så långt låter Nussbaum som de demokrater, inklusive Hillary Clinton, som efter det amerikanska presidentvalet 2016 levde i paralyserande förnekelse. Nussbaum var dock mer självkritisk: ”Jag var medveten om att min rädsla inte var balanserad eller rättvis, så jag var del av problemet som jag oroade mig för.”

Enligt Nussbaums nya bok The Monarchy of Fear (Simon and Schuster, 2018) består problemet i att rädsla – blandad med ilska, avsmak, avundsjuka samt hat mot kvinnor och minoriteter – kortsluter de reflekterande diskussioner som är nödvändiga för att en demokrati ska fungera. Hon menar att ”rädslans politik” är särskilt problematisk för demokratiska styrelseskick eftersom rädsla förstärker lockelsen att ta kontroll med auktoritära medel. När rädslan fått styra har det exempelvis lett till den kollektiva skuldbeläggningen och tvångsinterneringen av amerikaner med japanskt ursprung under andra världskriget, påpekar Nussbaum.

För att övertyga läsaren om att rädsla är en drivande känsla i dagens politik och ett hot mot det demokratiska styrelseskicket inleder Nussbaum som en terapeut: i barndomen. Rädsla, menar Nussbaum, är den känsla som präglar den tidiga barndomen i och med att barnets kognitiva utveckling kommer före den fysiska. Barn är medvetna om sin omgivning och sina behov långt innan de kan kontrollera dem. Följden av det blir hjälplöshet och rädsla som enligt Nussbaum sätter spår även i vuxen ålder: ”[Rädsla] kommer först både kronologiskt och kausalt, det sätter sina tänder i oss väldigt tidigt och färgar sen resten av våra liv i större eller mindre utsträckning.”

Men är det själva rädslan som har ökat i vår tid eller är det snarare vår benägenhet att diskutera den? Spelar det någon roll vilka som är rädda: marginella grupper som afro-amerikaner i Jim Crow-tidens amerikanska söder eller vita män i rostbältet i dag? Vilken roll spelar de som sociologen Frank Furedi kallar ”rädsloentreprenörer”? Svaren på dessa frågor saknas till stor del i Nussbaums redogörelse över rädslans roll i politiken.

Dessutom förlitar sig Nussbaum i hög utsträckning på talande exempel snarare än statistik för att stärka sin tes, vilket gör många av hennes påståenden svåra att dra generella slutsatser från. Det lämnar läsaren undrande kring hur omfattande problemet är och i vilken utsträckning det är specifikt för vår tid snarare än allmänmänskligt och tidlöst.

Rädsla och panik leder inte bara till att dagens problem överdrivs, det riskerar också att förvärra dem.

Nussbaum erbjuder inte heller särskilt många konkreta förslag på hur rädslans makt över politiken kan minskas, trots att ett helt kapitel ägnas åt detta. Det ena större förslaget går ut på att integrera skolor för att motverka rasism, ett problem som USA har brottats länge med, och det andra på att skapa ett nationellt samhällstjänstprogram för unga amerikaner. (Liknande program har tidigare funnits i Tyskland som ett alternativ till värnplikten.) Nussbaum presenterar dock inte ens något starkt argument för varför en sådan nivå av tvång skulle vara nödvändig, utan konstaterar bara att förslaget är politiskt svårsålt. Hon verkar totalt ointresserad av huruvida hennes förslag är praktiskt genomförbara.

Nussbaums bok är också märkligt känslobefriad för att handla om just känslor. Nussbaum förhåller sig till känslor på ett neutralt, kliniskt sätt och öppnar inte upp för större förståelse och medkännande för de människor som indirekt står i bokens centrum: Trump-väljarna. Den som vill ha en sådan insikt bör snarare läsa Hillbilly Elegy, JD Vances självbiografi om hans uppväxt i en familj och stad på dekis i Ohio.

The Monarchy of Fear är i stället som starkast när Nussbaum vänder sig direkt till de tilltänkta läsarna, som antagligen är mer som hennes studenter vid University of Chicago än som Trump-väljare i amerikanska mellanvästern. Nussbaum hycklar inte utan understryker att obefogad oro är lika vanlig till vänster som till höger i USA. Därför manar hon sina meningsfränder att sansa sig och komma ihåg att USA de senaste 50 åren har blivit ett betydligt rättvisare samhälle och att Trumps presidentskap inte innebär en apokalyps.

Den uppmaningen borde ha en viss resonans även i Sverige, där hysterin efter höstens val nått ständigt nya höjder och där det inte är någon hejd på de orimliga historiska parallellerna. Det finns förvisso mer att frukta än fruktan själv, men rädsla och panik leder inte bara till att dagens problem överdrivs, det riskerar också att förvärra dem. Nussbaums självinsikt om hur den egna rädslan kan spä på en ond cykel är värd att ta fasta på; det skulle behövas mer av den varan även på den här sidan Atlanten.