Rätten att välja bort public service

För några år sedan försökte Radiotjänst avkräva alla svenskar som äger en dator eller ”smart” telefon tv-licens, som straff för möjligheten att kunna titta på SVT-program på nätet. Att helt enkelt införa en betalvägg föll dem inte in. Beslutet överklagades och Högsta förvaltningsdomstolen satte 2014 punkt för den utvidgade licensen.

Från och med nyår byts nu licensavgiften mot en public service-skatt. Samtliga svenskar ska tvingas betala för värdefull samhällsinformation i stil med ”Sveriges fetaste hundar” och Melodifestivalen. Dessutom kommer vi även att förlora möjligheten att slippa bidra till uppehället för den långa rad vänsterprofiler public service har för vana att anlita. Och inte nog med det: Den public service-produktion som inte görs i form av tv- eller radioprogram – men som vi snart alla måste betala för – kan vi inte ens anmäla till Granskningsnämnden för radio och tv.

Ett aktuellt exempel är P3-profilen Nanna Olasdotter Hallbergs angrepp på den moderate riksdagsledamoten Edward Riedl. Han kritiserade hennes podd Punani_99, en satirisk skildring av tonårings liv med fokus på sex och knark. Enligt honom borde denna drogromantik kunna anmälas till Granskningsnämnden, men eftersom Punani_99 inte sänds i traditionell radio tar nämnden i fråga inte emot anmälningar.

Även om Granskningsnämnden skulle börja granska allt public service gör i stället för att nöja sig med radio- och tv-program skulle Punani_99 förmodligen inte ens framkalla en gäspning vid nämndens sammanträden. Som Timbro Medieinstitut har visat lyckas Granskningsnämnden inte ens bedöma om SVT och SR lever upp till de grundläggande kraven på saklighet och opartiskhet. Ytterst få anmälningar leder till fällande beslut, och ofta frias program i fråga om saklighet utan att sakläget över huvud taget har utretts.

Public services oförmåga att hålla sig sakligt, balanserat och seriöst visar varför tittare och lyssnare måste få behålla rätten att välja bort det.

Nu är knappast sporadisk drogromantik public services största problem. Däremot är Nanna Olasdotter Hallbergs reaktion på Riedls kritik en del av ett väldigt stort problem, nämligen public services oförmåga att hålla sig på rätt sida om anständighetens gräns. Några exempel:

• När Kakan Hermansson var programledare i P3 och fann det lämpligt att twittra ”Det var ett jävla tjat om Malexander. Palla när snuten tycker synd om sig själv.”
• När en SVT-reporter på jakt efter intervjuobjekt glatt skrev att ”Kampen fortsätter” i en marxistisk Facebookgrupp.
• När Studio Ett-journalisten Helena Groll frågade Israels ambassadör om judarna själva bär ett ansvar för antisemitismen.
• När P3-podden Tankesmedjan kallade Göteborgs-Postens politiska redaktör Alice Teodorescu för ”husblatte”.
• När SVT, vars rapportering om friskolor inte har varit särskilt balanserad, skapade en hemsida där man kan göra massanmälningar till friskolor och därmed dränka dem i pappersarbete.

Och nu även:

• När Nanna Olasdotter Hallsberg reagerade på Edward Riedls kritik för hur hon porträtterar droger genom att manipulera bilder på när Riedl bakar pepparkakor med sina barn så att det ser ut som att de knarkar.

Denna bild publicerades i P3:s nationella kanaler. Riedl, som inte lyckades få kontakt med den programansvariga på P3, skrev i stället på Facebook:

Jag önskar ni förstod hur mycket skada ni ställer till med när ni gör sådant. När min dotter var yngre så vågade hon under perioder inte gå hem själv efter skolan då mordhot mot mig klottrades på hennes skolväg och vi hade nattliga påhälsningar och skadegörelse. P3 som seriös aktör borde vara bättre än att ge sig på barn.

Det har han förstås helt rätt i. Men medan public service gärna utvidgar gruppen som måste betala för statlig radio och tv, verkar programbolagen inte ha något intresse av att utvidga andelen av sin produktion som de ofrivilliga finansiärerna får ifrågasätta.

Det blir extra allvarligt när licensen övergår i en skatt. Den som ställer sig negativ till att P3 publicerar manipulerade bilder där barn till politiker framställs som narkotikabrukare, kommer snart inte längre att kunna välja bort att betala för det ens genom att slänga ut sin tv. Försvinner den sista gnuttan av frivillighet i systemet, måste systemet i stället börja ta mer hänsyn till dem som betalar. Inte ge sig på deras barn. Public services oförmåga att hålla sig sakligt, balanserat och seriöst visar varför tittare och lyssnare måste få behålla rätten att välja bort det.