Rasmus Elfström om valfrihet i välfärden:
Rätten att välja handlar om respekt för individen

Samhälle Essä
Valfrihet i välfärden framställs ofta som en praktisk fråga. Men i grunden finns principiella argument som handlar om människans relation till staten och rätten att bestämma över sitt eget liv. Det skriver Rasmus Elfström, ordförande för Centerstudenter.
Att få bestämma över sitt eget liv är en grundläggande mänsklig rättighet. Det är en frihet som sträcker sig bortom politiska ideologier och administrativa lösningar. Det handlar om själva kärnan i vad det innebär att vara en självständig människa.
Med grund i en djupt rotad tro på självbestämmandet och decentralism som goda ting blir valfrihet i välfärden ett måste, både ur ett moraliskt och organisatoriskt perspektiv. Att vi som medborgare har rätten att välja skola, vård och omsorg är inte bara en fråga om praktisk funktionalitet, utan en fråga om mänsklig värdighet och egenmakt. I denna artikel redogör jag därför för de principiella och ideologiska motiven till varför valfrihet i välfärden inte bara är rätt, utan ett utflöde ur den grund på vilken frihetligt sinnade människor bygger sin uppfattning kring individen, samhället och världen.
***
I en välfärdsstat som Sverige har kontakten med välfärden en omfattande inverkan på individens liv. Från tidig barndom till ålderns höst påverkas vi av de system som erbjuder utbildning, sjukvård och omsorg.
De flesta av oss tillbringar runt två decennier inom utbildningsväsendet, inledningsvis i förskolan och avslutningsvis med gymnasiala eller högre studier. Under hela vårt liv har vi också regelbundna kontakter med sjukvården, och behoven intensifieras ofta med stigande ålder, då också omsorgstjänster blir aktuella för fler. Att välfärden har en djupgående inverkan på vårt liv och våra möjligheter är därför obestridligt.
Utan valfrihet reduceras individen till en passiv mottagare snarare än en aktiv deltagare i sitt eget liv.
Men vad innebär det om vi inte har rätt att själva bestämma hur vi vill ta del av denna välfärd? Utan valfrihet hade individen tvingats acceptera den utbildning, sjukvård eller omsorg som tilldelas henne, utan att hennes unika behov, önskemål eller personliga preferenser tas i beaktande. Detta skapar en statisk och opersonlig struktur där individen reduceras till en passiv mottagare snarare än en aktiv deltagare i sitt eget liv.
Rätten att välja handlar i grunden om respekt för individen. Att få möjligheten att själv välja skola för sina barn, vårdcentral för sin hälsa eller äldreboende för sin livskvalitet, är inte bara en administrativ fråga. Det är ett erkännande av vår kompetens och vårt ansvarstagande. Vi ses då inte som några som enbart får ta emot en standardiserad tjänst, utan som medvetna och aktiva individer med både rätten och förmågan att själva styra viktiga delar av våra liv.
Egenmakt är en förutsättning för ansvarstagande och lycka. Att kunna delta aktivt i beslut som formar ens framtid är en nödvändig del av självbestämmande och självförverkligande. Om vi förnekas denna möjlighet, reduceras vi till kuggar i ett maskineri, oförmögna att anpassa vår tillvaro efter våra individuella behov och ambitioner. En människas livsval bör spegla hennes egna värderingar och strävanden, inte någon annans plan för henne.
***
Det finns de som förespråkar begränsad valfrihet med hänvisning till att vissa människor saknar förmåga eller resurser att fatta informerade beslut.
Det är sant att alla inte har samma förutsättningar att navigera ett komplext system av alternativ, och att sociala, ekonomiska och utbildningsmässiga skillnader kan skapa ojämlikhet i hur valfrihet utnyttjas. Men detta är inte ett argument för att inskränka friheten för alla, utan snarare en anledning att stärka de som behöver stöd.
Att vissa människor behöver hjälp för att navigera och få ut det bästa av sina val innebär inte att rätten att välja ska förnekas andra. Tvärtom bör vi som samhälle arbeta för att göra valfrihet tillgänglig för alla, genom utbildning, vägledning och ekonomiskt stöd där det behövs.
Om vi tror på egenmakt och självbestämmande som grundstenar för ett meningsfullt liv, måste vi samtidigt inse att det är vårt ansvar att lyfta dem som av olika skäl inte har samma förutsättningar. Vi har som samhälle en plikt att skapa strukturer där valfrihet inte bara är en rättighet på pappret, utan en reell möjlighet för alla individer oavsett bakgrund eller resurser.
Rätten att själv få bestämma är en grundläggande moralisk princip.
Rätten att själv få bestämma är en grundläggande moralisk princip. Det är en fråga om respekt för individens förmåga, om friheten att forma sitt liv och om erkännandet av att människor har skilda behov och drömmar. Valfrihet är inte bara en praktisk fråga utan en djupgående princip om mänsklig värdighet. Den är en förutsättning för ett samhälle där individer inte bara lever, utan blomstrar.
Att få möjligheten att välja skola, sjukvård eller omsorg är mer än en praktisk fördel – det är en del av vad det innebär att vara en fri och ansvarsfull människa. Och just därför bör vi värna och försvara den rätten, samtidigt som vi arbetar för att göra den reell och tillgänglig för alla.
Valfriheten är inte bara en moralisk rättighet, den är också en förutsättning för att välfärden ska kunna förbättras och för en bredare tillgänglighet. När olika aktörer konkurrerar om att leverera tjänster, oavsett om de är offentliga, privata eller idéburna, driver det på kvalitet och innovation.
Det finns en missuppfattning om att konkurrens inom välfärden alltid handlar om vinstmaximering. Men i grunden handlar det om att skapa incitament för bättre service och anpassa vad som annars tenderar att bli standardmässiga lösningar för människor vars önskemål skiljer sig vitt åt.
Mångfalden och pluralismen i preferenser och i hur vi som individer tänker, lär oss och agerar är i grunden det som gör oss mänskliga. Att i en sådan kontext skapa system som inte klarar av att reflektera den myllan av olikheter är i grunden att bädda för misslyckanden, där stora minoriteter blir lidande – låt det vara högpresterande elever, barn med NPF eller äldre som föredrar en fast läkarkontakt.
Ytterligare ett starkt argument för valfrihetsreformerna är det om tillgänglighet. En av de största utmaningarna är att säkerställa valfrihet även utanför storstäderna.
Föräldrakooperativa förskolor, kooperativa äldreboenden och små vårdcentraler som drivs av engagerade eldsjälar skapar en mångfald av alternativ. I Sveriges glesbygder kan vi se hur föräldrar väljer att driva en byskola vidare, hur en vårdcentral kan drivas vidare som annars hade stängts. Även om det i glesbygden ofta finns färre alternativ, vilket kan göra valfriheten mer teoretisk än praktisk, finns det återkommande exempel på hur valfriheten möjliggjort för en mer decentraliserad välfärd med mindre enheter som inte på samma sätt lyder under kommuner, regioner eller statens goda minne och budgetbalans.
***
Ett annat viktigt argument för valfriheten är decentraliseringen av beslutsfattandet. Beslut måste fattas så nära människorna som möjligt, för det är på den lokala nivån som behoven bäst kan förstås och lösningarna bäst kan anpassas. När beslut fattas på en central nivå finns en risk att individuella och lokala förhållanden förbises, vilket kan leda till ineffektiva och missriktade lösningar.
Ju längre bort från individen beslut fattas, desto större blir risken att systemet blir stelbent.
Centralisering och maktkoncentration tenderar att skapa avstånd mellan beslutsfattare och de människor som påverkas av besluten. Ju längre bort från individen beslut fattas, desto större blir risken att systemet blir stelbent. Människor har olika behov, önskemål och livssituationer, och det som fungerar för en grupp kanske inte fungerar för en annan. Därför är det avgörande att beslutsfattandet sprids ut och att individer, familjer och lokalsamhällen ges makten att styra över sina egna liv.
Decentralisering handlar inte bara om effektivitet, utan även om demokrati och delaktighet. När människor får möjlighet att påverka beslut som rör deras vardag stärks känslan av ansvar och samhörighet. Det skapar också ett samhälle där innovation och nytänkande kan frodas, eftersom lokala aktörer har större möjligheter att testa och utveckla nya lösningar anpassade efter verkliga behov.
Valfriheten i välfärden handlar ytterst om individens rätt att styra sitt eget liv. Den ger oss egenmakt, skapar bättre kvalitet genom konkurrens och säkerställer att välfärden utvecklas i takt med medborgarnas behov.
Att drömma sig tillbaka till en era med centralstyrning och stora enheter, där människor betraktas som produkter och objekt snarare än individer, är inte hållbart i ett land som Sverige.
Denna text behandlar inte närmare välfärdsstatens varande eller icke-varande, eller, för den delen, hur omfattande den ska vara. Men i ett land som Sverige där medborgarna i snitt avkrävs över hälften av sina inkomster för att gemensamt finansiera välfärden måste vi även få makt över hur vi nyttjar den.
Människor som på något sätt känner sig hemma under epitetet liberal, vare det sig liberalt sinnad, socialliberal eller konservativt liberal, gör rätt i att överväga hur våra högt hållna principer om egenmakt och självbestämmande får relevans i välfärdsfrågorna. Det är nämligen samma principer som hela vårt idébygge vilar på och som bör genomsyra debatten kring varje fråga vi än må möta i samhällsdebatten.
Artikeln är ett utdrag ur antologin När du får bestämma som är utgiven av Valfrihetens vänner och finns att ladda ner här.
Omslagsfoto: Samuel Steén/TT