Regeringskris och systemkris
Sedan allianspartierna aviserat att de avser väcka misstroendeförklaring mot tre av Stefan Löfvens ministrar är den akuta regeringskrisen ett faktum. Men it-skandalen på Transportstyrelsen handlar om något mer än enskilda ministrar, den är ett symptom på en kris inom både det partipolitiska systemet och inom offentlig förvaltning.
Så var då den akuta regeringskrisen ett faktum. Jag skriver akuta eftersom regeringskris mer eller mindre har rådit sedan valet 2014. Skulle det inte ha varit för den märkliga konstruktion som kallades för Decemberöverenskommelsen skulle Stefan Löfvens regering ha fallit för länge sedan, något som både Löfven och väljarkåren är medvetna om. I det avseendet är det därför också motiverat att tala om en oppositionskris.
It-skandalen på Transportstyrelsen har dock fått den hittills sömngångaraktiga oppositionen att vakna ur sin dvala och de fyra allianspartierna avser att väcka med misstroendeförklaring mot de tre närmast ansvariga statsråden. Med stöd från Sverigedemokraterna och eventuellt även Vänsterpartiet talar allt för att de röstas igenom.
It-skandalen på Transportstyrelsen har dock fått den hittills sömngångaraktiga oppositionen att vakna ur sin dvala.
I så fall tvingas två av regeringens tyngsta och tidigare populäraste statsråd bort under förödmjukande former. Det är en nesa för statsministern och hela regeringen men också symptom på någonting mycket större. It-skandalen på Transportstyrelsen handlar om mer än några enskilda individers agerande. Det handlar om en osund politisk kultur, där de meriter och egenskaper som är lämpliga för att leda ett departement prioriterats ned till förmån för annat.
Som Björn Hasselgren skrev här på ledarsidan i måndags saknas också rutiner för ansvarsutkrävande av ministrar och myndighetschefer. Lämpligheten hos de personer som utses till tunga poster prövas inte heller tillräckligt, vare sig av riksdagen eller annorstädes.
Det handlar om en osund politisk kultur, där de meriter och egenskaper som är lämpliga för att leda ett departement prioriterats ned till förmån för annat.
Förhoppningsvis kan it-skandalen på Transportstyrelsen bli en väckarklocka, både vad gäller informationssäkerhet och vad gäller tillsättandet av tunga tjänstemän. Den sörja som nu har lagts i dagen har inte uppstått över en natt och även om Löfvens regering är det mest flagranta exemplet vilar ett ansvar också på tidigare regeringar.
Vad som är mest graverande med statsministerns agerande är hur han när krisen uppenbarats prioriterat att hålla sina ministrar om ryggen framför att hantera dess faktiska konsekvenser och att ge relevant information till opposition och medborgare. En person som sätter partiets väl framför medborgarnas är inte lämplig att leda regeringen.
En person som sätter partiets väl framför medborgarnas är inte lämplig att leda regeringen.
De utpekade statsrådens förklaringar i efterhand har inte gjort mycket för att stärka regeringens trovärdighet. Kanske allra mest bisarrt var inrikesminister Ygemans påstående att han inte kunnat informera statsministern eftersom det saknades en lämplig lokal för ändamålet. Under ett års tid.
It-skandalen på Transportstyrelsen har utvecklats till en kris för regeringen, men den är också ett symptom på ett krisande partipolitiskt system där byggande av personliga varumärken belönas framför reell politisk kompetens, något som gäller i alla dagens partier.
Det är också ett symtom på den lågintensiva krisen i svensk offentlig förvaltning som pågått under lång tid, där oväldiga tjänstemän ersatts av aktivistiska sådana som är mer intresserade av att göra den politiska ledningen till lags än att följa lagen.
En eventuell positiv bieffekt av detta tragiska haveri är dock att rikspolischefen Dan Eliasson eventuellt förlorar sin beskyddare på Regeringskansliet. Det vore i så fall inte en dag för tidigt.