Fungerar begreppet det koloniala systemet bara för länder med heta klimat och färgade befolkningar, eller skulle man kunna föreställa sig det även i de sibiriska skogarna eller i de norra ryska träskmarkerna? 

Den marxistiske ryske historikern Michail Pokrovskij.

***

I den utmärkta filmen The Revenant från 2015 spelar Leonardo DiCaprio en amerikansk äventyrare från början av 1800-talet. Han leder en grupp nybyggare och pälsjägare i det som i dag är delstaten South Dakota i den amerikanska mellanvästern, ett område som då var vildmark. Först blir de anfallna av ursprungsbefolkningen, sedan blir DiCaprios rollfigur svårt sårad av en björn och därefter följer en rad spännande intriger och våldsamma handlingar.

Den amerikanska västern är ett bekant tema i litteratur- och filmhistorien. I berättelse efter berättelse har vi fascinerats av expansionen och kampen mot såväl elementen och vilda djur som mot den ursprungsbefolkning som naturligtvis gjorde motstånd mot européernas intrång. Vi har sett att pälsjägare kom först, följt av nybyggare och militärer som betvingar såväl natur som den infödda befolkningen. Vi har lärt oss amerikanska begrepp som The Wild West, How the West Was Won och The Frontier.  

En av anledningarna till att allt detta är så berömt är så klart att Hollywood dominerar världens filmproduktion. Men det beror också på att vi svenskar är en del av västvärlden och att vi lever i en global amerikansk kulturell hegemoni. 

Låt oss säga att vi av någon anledning i stället skulle leva i en värld där Ryssland är den kulturella stormakten, och det är det ryska språket, de ryska begreppen och den ryska historien vi matas med. Det lustiga är att vi förmodligen fortfarande skulle se på filmer med ungefär samma teman, med enorma vidder, otämjd natur, pälsjägare och nybyggare. Det skulle fortfarande vara etniskt europeiska soldater som bygger fort samt ursprungsbefolkningar som gör motstånd men som på grund av teknisk och organisatorisk underlägsenhet blir massakrerade. Men de skulle heta östernfilmer och utspela sig i Sibirien. Faktum är att det i Sovjetunionen producerades just östernfilmer som liknade de amerikanska västernfilmerna. Dessa nådde i allmänhet dock aldrig västvärlden. 

Nu är Ryssland inte något öppet samhälle där det är comme-il-faut med kulturuttryck som är kritiska mot den egna historien, så någon rysk The Revenant hade nog aldrig blivit av. I stället hade vi nog fått nöja oss med motsvarigheter till gamla cowboy-och-indianfilmer från 1950-talet à la John Wayne, där de vita är hjältar och ursprungsbefolkningen röda vildar, filmer som i dag betraktas som problematiska. Detta sagt har den ryska expansionen österut mycket gemensamt med den amerikanska motsvarigheten västerut. Inte minst när det handlar om Sibirien.   

Jermak

Precis som amerikanerna har sina västernhjältar har ryssarna sina östernhjältar. Och i bägge fallen är dessa ofta pr-produkter eller personer vars rykte har byggts upp av böcker och filmer samt folkmyter och legender. Davy Crocket var inte främst en soldat som med pälsmössa på huvudet dog i försvaret av Fort Alamo i Texas, utan politiker. Och Buffalo Bill var mer än något annat en cirkusdirektör. Deras ryska motsvarighet hette Jermak Timofejevitj, ledaren för de kosacker som först trängde in i Sibirien, och en man vars berömdhet vida överstiger det han egentligen åstadkom.

På 1550-talet hade familjen Stroganov fått en koncession av Ivan IV som gav dem rätt att bygga fort och rekrytera en egen militär som skulle först erövra och sedan kolonisera landet öster om Uralbergen. Ledaren för dessa trupper var Jermak. 

Han är en rysk nationalhjälte som förekommer rikligt i såväl legender och folkmyter som i olika kulturuttryck. Alla ryska skolbarn får lära sig om den enkle mannen som blir en tsarens general, brottslingen som förvandlas till kristendomens apostel. Jermak ska ha erövrat hela Sibirien. Det mesta som påstås om honom saknar dock belägg. Lika gärna som han beskrivs som folkhjälte skulle man kunna kalla honom för en rövarhövding. Sant är dock att Jermak ledde en liten rysk styrka som på 1580-talet vann ett slag mot Sibirkhanatets trupper och därmed öppnade upp Sibirien för rysk expansion. 

Jermak är inte bara en motsvarighet till Davy Crocket och Buffalo Bill, utan också till västvärldens Francis Drake och Vasco da Gama. Han betraktas nämligen som en upptäcktsresande. Eftersom Jermaks expedition genomfördes på 1580-talet passar han också kronologiskt bättre ihop med europeiska upptäckare från den eran än med amerikanska västernfigurer från 1800-talet. 

Också när det gäller brutalitet och skrupellös exploatering av den infödda befolkningen kunde kosackerna mycket väl mäta sig med conquistadorerna.

Det finns också en parallell att dra mellan å ena sidan Jermak och Stroganovs och å andra sidan de spanska conquistadorerna. När de iberiska monarkerna skickade i väg sina upptäckare hade de knappast kunnat ana att det skulle leda till att de skulle bli herrar över nästan en hel kontinent. Det blev liksom ett långt större åtagande än de hade tänkt sig. Detsamma gällde i det ryska fallet. Varken familjen Stroganov eller Ivan IV hade föreställt sig att ivägskickandet av Jermak skulle leda till att Ryssland skulle få kust mot Stilla havet. Också när det gäller brutalitet och skrupellös exploatering av den infödda befolkningen kunde kosackerna mycket väl mäta sig med conquistadorerna.

I Amerika räknades ursprungsbefolkningen i miljoner. Sibirien var på 1500-talet långt mer glesbefolkat, och de runt 16 etniska grupper som levde där var tillsammans inte fler än 230 000. De tre stora grupperna var burjater, jakuter och evenker (tunguser).

Som vanligt när det gäller europeiska koloniala erövringar handlade expansionen i Sibirien om européer som med skjutvapen stötte på och kuvade befolkningar på en annan utvecklingsnivå. Vissa sibiriska folkgrupper blev så vettskrämda av en salva av kosackernas flintlåsgevär att de flydde i panik. Den stora skillnaden är att västeuropéerna mötte och besegrade människor på andra sidan havet. De hade inga jägar-samlarsamhällen i närheten, landvägen. Det hade ryssarna.  

Ytterligare en parallell mellan Jermak och conquistadorerna handlar om storleken på styrkorna. Columbus hade lämnat Spanien med endast 88 man och Cortés erövrade Aztekimperiet med så få som 617 européer. Jermak ledde en armé på 840 soldater. Precis som spanjorerna i Amerika var ryssarna militärt överlägsna. I den första stora striden förlorade Jermak inte en enda man.

En annan likhet är synen på de besegrade folkgrupperna. Det är väl känt att de västeuropeiska kolonisatörerna hade fördomsfulla uppfattningar och berättade fantasifulla sagor om de främmande folk de stötte på och lade under sig. Ordet kannibal kommer exempelvis från spanskan, efter att spanjorer trodde sig veta att ett av de folk de mötte i Karibien på 1500-talet åt människokött. Något liknande hände när ryssarna expanderade in i Sibirien. De stötte på nentserna och spred historier om att de ägnade sig åt kannibalism för att överleva under vintern. De påstod att om en besökare kom till nentsernas by åt de upp honom eller dödade ett av barnen för att tillaga det. Ryssarna kallade dem för ”självätare”.

Pälsarna

Tillbaka till DiCapriofilmen The Revenant och dess pälsjägare, vilket är ytterligare en parallell mellan den amerikanska respektive den ryska expansionen. I den tidiga amerikanska västern var pälsjägare vanliga, där de kom ridandes på sina hästar genom snöiga berg, inte sällan brytandes på franska. I det sibiriska fallet handlade det om kosacker som var på jakt efter samma djur. Efterfrågan i Europa på pälsar från sobel, mink, hermelin och räv var enorm. Eliten i städer som London, Wien och Paris ville visa upp sig med de dyra skinnen och priserna var skyhöga. Pälsarna var så åtråvärda att för en enda silverräv kunde man i Ryssland köpa sig en stuga, 20 hektar mark, fem bra hästar, tio kor, 20 får och en flock kycklingar. Och ändå ha mer än hälften av pengarna kvar. Sibirien var kosackernas Eldorado.

I den europeiska kolonialismen stod inte hållbarhet i centrum, för att uttrycka det milt. Här kommer man till exempel att tänka på det sätt på vilket den nordamerikanska bisonoxen jagades nästan till utrotning, utan någon tanke på att stammen skulle finnas kvar även framöver. Ett annat exempel är bävern. Före européernas ankomst bedöms det ha funnits 100 miljoner bävrar i Nordamerika. År 1840 var arten nästan utrotad. 

Den ryska koloniala expansionen skedde på samma sätt. Ryssarna bokstavligen tömde Sibirien på pälsdjur. Hundratusentals soblar, mårdar och rävar samlades in, tillsammans med miljontals ekorrar. Kosackerna jagade dock inte bara pälsar själva, utan krävde också in dem i tribut av infödingarna. Sedan kom officiella ryska trupper som byggde garnisonsposter och började samla in pälsskatt mer systematiskt. 

Pälsarna var så centrala för den ryska ekonomin att på 1680-talet stod exporten av denna vara för så mycket som en tredjedel av imperiets statsintäkter. Det var pälsarna som tog ut Ryssland ur den stora oredan, som gjorde att ryssarna kunde ta tillbaka de land de förlorat till Polen och Sverige och som stod bakom delar av Peter den stores modernisering av Ryssland i början av 1700-talet. 

Forskarna är inte ense om pälsarnas exakta betydelse för den ryska ekonomin, utan uppskattningarna varierar mellan en tiondel och en fjärdedel av BNP. Här finns en parallell till dagens ryska ekonomi, som också domineras av råvaror från Sibirien, nämligen olja och gas, som utgör runt en femtedel av Rysslands BNP. Man kan också jämföra med det silver som på 1500- och 1600-talen kom till Europa från den nya världen.

I centrum för denna företeelse stod alltså familjen Stroganov, som den ryske historikern Alexander Etkind har kallat ”västra Sibiriens oligarker” och som finansierade de ryska tsarerna och deras imperium. Som symboler på vapenskölden valde släkten två soblar. 

Ryssarnas grymhet mot ursprungsbefolkningen var stor, väl i stil med andra europeiska koloniala förbrytelser.

Ryssarna bytte till sig pälsar genom att sälja moderna varor i metall till den sibiriska ursprungsbefolkningen, som inte värderade varorna på samma sätt som européerna. Exempelvis kunde en kopparkittel bytas mot lika många sobelpälsar som ryms i den, vilket påminner om alla berättelser om européer som köper dyrbarheter av den amerikanska ursprungsbefolkningen med glaspärlor som betalning.

Ryssarnas grymhet mot ursprungsbefolkningen var stor, väl i stil med andra europeiska koloniala förbrytelser. För att sibirierna skulle leverera tillräckligt mycket päls tog ryssarna gisslan, brände ner byar, och använde metoder som tortyr, massvåldtäkter samt avrättningar.  

Pjotr Beketov var en av de ledande upptäcktsresandena i Sibirien. Han har sakligt redogjort för hur han och hans kosacker sköt ihjäl grupper av ursprungsbefolkningen som inte omedelbart ville foga sig under tsarens styre. Det var fyrtio dödade i en ”strid” och nittio i en annan. En annan gång brände de inne befolkningen i en hel by. Människor förslavades och kvinnor tvingades bli ”fruar” till de ryska bosättarna. Sjukdomar skördade också sina offer.

Det här är dock inget som lyfts fram i rysk historieskrivning, för enligt denna var Ryssland aldrig ett europeiskt imperium som andra. I stället ska den ryska koloniseringen ha skett utan våld, en organisk tillväxt av landet där Ryssland delade med sig av sin civilisation. Även i Sovjetunionen glömde man bort att det som kallades ”nationaliteternas brödraskap” byggde på en historia av blod och våld. Med Alexander Etkinds ord:

Ingen annan jakt på en råvara har blivit så bortglömd i det mänskliga lidandets historia. Vi känner till en och annan sak om Cortez och Kurtz: men när vi ser på de praktfulla porträtten av brittiska kungar tänker ingen på de små folk i Arktis som bytte dessa pälsar mot ”beskydd”.

Efter pälsjägarna och kosackerna kom de ryska bönderna. Redan 1720 hade 700 000 ryssar flyttat till Sibirien, och precis som i många andra europeiska bosättarkolonier var de erövrade folken redan en minoritet i sitt eget land. 1989 utgjorde den sibiriska ursprungsbefolkningen enbart fem procent av områdets invånare. I Amerika gjorde havet mellan kontinenterna att ursprungsbefolkningen inte hade något immunförsvar mot europeiska sjukdomar, vilket kraftigt decimerade antalet människor. Detta var inte fallet i Sibirien i samma utsträckning, utan här växte faktiskt ursprungsbefolkningen. Det var bara det att antalet ryssar steg mycket snabbare. I dag är Sibirien den etniskt mest ryska delen av landet, ett vanligt resultat av olika former av ”Nya Europa”. 

Vilda östern

Sibirien är som bekant mycket stort. Bara distriktet Jakutsk var större än Indien. Det är över 400 mil från Uralbergen till Stilla havet, fågelvägen. Det tar ungefär lika lång tid att flyga från Moskva till Vladivostok som från Stockholm till New York. Det är därför inte förvånande att efter att kosackerna först hade gått över Uralbergen tog det nästan 60 år innan den förste ryssen nådde kusten, på den plats där staden Okhotsk ligger i dag. Året var 1639. 

Sibiriens enorma storlek bidrog till att ge Ryssland en känsla av trygghet samtidigt som det gav kraft till pretentionen om ett universellt imperium. Avstånden skapade dock praktiska problem: det var svårt att kommunicera med imperiets centrum, något som ryssarna delade med andra europeiska kolonialmakter. Det tog på 1600-talet exempelvis tre år för en fråga och ett svar att ta sig från Nederländska Indien (Indonesien) till Amsterdam och tillbaka. För ryssarna var det ännu värre. Ett utbyte av meddelanden mellan Okhotsk vid Stilla havet och Sankt Petersburg kunde ta fyra år. 

På 1800-talet gjorde Sibiriens avlägsna placering att delar av den ryska eliten var rädda för att regionen skulle utropa sin självständighet. Minnena från den amerikanska frigörelsen från det brittiska imperiet levde kvar och de ryska ledarna hade sett hur de latinamerikanska länderna slog sig fria från det spanska imperiet. Nu gällde det att undvika en liknande utveckling.

Bristen på kommunikation med och närvaro av centralmakten var ett av skälen till att fenomenet vilda västern kunde uppstå i USA. Det var en era som brukar sägas ha varat mellan slutet på det amerikanska inbördeskriget 1865 och järnvägens färdigbyggande 30 år senare. Den vilda östern varade längre, och det tog fram till början av 1900-talet innan den berömda transsibiriska järnvägen nådde fram till Sibiriens Stillahavskust. Engelsmannen John Fraser jämförde i början av 1900-talet en sibirisk stad med en välkänd plats på den amerikanska västkusten:

Om jag av de städer jag känner till skulle leta efter en som verkligen påminner om Irkutsk, skulle jag välja San Francisco. Den sociala atmosfären är densamma, och där råder samma lediga, bekymmerslösa och obekymrade livsstil där det som är lätt fånget också är lätt förgånget.

Precis som när det gäller den amerikanska expansionen var jakten på guld en viktig beståndsdel i den ryska rörelsen österut. Sibirien blev också, precis som USA och Australien och andra delar av den europeiska kolonialvärlden, ett land dit miljoner fattiga och landhungriga jordbrukare kunde ge sig av för att skapa sig en bättre framtid. Bara mellan 1897 och 1911 flyttade tre och en halv miljon människor från västra Ryssland till Sibirien. Den tydligt koloniala relationen mellan Ryssland och Sibirien varade fram till början av 1800-talet då regionen integrerades fullt ut i Ryssland och blev en del av imperiet på samma villkor som andra.

Ytterligare en likhet mellan den europeiska expansionen över haven och den ryska motsvarigheten i Sibirien var problemet med skörbjugg. Den diet som sjömännen var begränsade till innehöll inte tillräckligt mycket med frukt och grönsaker för att de skulle få i sig nog med c-vitamin. De ryssar som tog sig över de sibiriska vidderna mötte samma utmaning. Marken i östra Sibirien var så olämplig för odling av frukt och grönsaker att det hela tiden uppstod brist vilket fick till följd att människorna där, ända fram till slutet av 1700-talet, led av just skörbjugg. Över huvud taget var livsmedelsförsörjningen länge en återkommande utmaning för ryssarna i Sibirien. Få av de infödda befolkningarna hade varit jordbrukare och marken lämpade sig illa för odling av spannmål.

På 1600-talet förde ryssarna ett utrotningskrig, med terror och plundring, mot daurierna i bortre Asien.

På 1600-talet förde ryssarna ett utrotningskrig, med terror och plundring, mot daurierna i bortre Asien. Grymheterna var obeskrivliga, väl i linje med övriga europeiska koloniala övergrepp. Precis som västeuropéer i Afrika jagade ryssarna daurier som djur, för nöjes skull. Och precis som conquistadorerna i Amerika torterade de människor för att de skulle berätta om påstått undangömt silver. Befolkningen skulle minnas kosackernas övergrepp i flera hundra år framöver. Daurierna vände sig till kineserna söderut för att få hjälp, och helt plötsligt stötte ryssarna på en motståndare av en helt annan kaliber. Expansionen upphörde, fram till industrialismens era. 

Ryssarnas ankomst till norra Stilla havet skapade stor uppmärksamhet i de andra europeiska imperiernas huvudstäder. Det blev nu tydligt att ryssarna anslöt sig till de övriga europeiska upptäckarna i detta hav, vilket ledde till tävlan mellan Frankrike och Storbritannien. Det ledde till slut till att man fann Australien. 

Floden som inte fanns

Parallellt med den ryska expansionen över land seglade ryssarna också i vattnen norr om Sibirien. Med primitiva farkoster och utan moderna navigeringsinstrument kämpade de på 1600-talet sig fram längs med kusterna från flod till flod. Och precis som sina västeuropeiska upptäckande motsvarigheter berättade de fantasifulla sagor om de rikedomar som väntade dem runt nästa krök, eller i det ryska fallet vid nästa flod. Medan conquistadorerna letade efter det gåtfulla Eldorado i Amerika, hade ryssarna den mytomspunna floden Pogycha. Längs dess stränder sades valrossbetarna ligga i högar samtidigt som svarta soblar sprang omkring i flockar. En närliggande sjö sades vara full av pärlor och där skulle finnas ett berg av silver.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

En rysk upptäcktsresande som deltog i sökandet efter Pogycha var Semjon Dezjnjov. Han är så berömd i hemlandet att han återfinns på frimärken, men i västvärlden är han mindre känd. Sommaren 1648 gav Dezjnjov och hans män sig av norrut längs med Kolymafloden i norra Sibirien tills de kom till havet. Detta är en av få ryska upptäcktsresor som har gått till historien.

Tanken var att Pogycha skulle vara en flod öster om Kolyma och därför seglade de längs kusten i den riktningen. Men eftersom Kolyma är den sista asiatiska floden som mynnar ut i Norra ishavet fanns det ingen Pogycha. I stället genomförde Dezjnjov och hans män något annat viktigt: de rundade Eurasiens nordöstligaste punkt och bevisade att Asien och Amerika är två olika världsdelar. Dezjnjov var dock omedveten om bedriftens betydelse. Dessutom skulle berättelsen om seglatsen gömmas i ett arkiv i Jakutsk i nästan hundra år, och därför spreds inte kunskapen, varken till Moskva eller till resten av världen.

Omslagsfotot föreställer Vasilij Surikovs målning ”Jermaks erövring av Sibirien” från 1895. Källa: Wikimedia Commons

Texten är ett utdrag ur Fredrik Segerfeldts nya bok Den röda tråden – 500 år av rysk imperialism som är utgiven på Timbro förlag. Smedjans läsare har 20 procents rabatt på boken hos Timbro förlag. Använd koden SMEDJAN20.