Anders Johnson:
Så blev kärnkraften en politisk härdsmälta
Samhälle Essä
Länge var den svenska satsningen på kärnkraft politiskt okontroversiell, men ett möte i Djursholm sommaren 1972 förändrade allt. Idag lever vi med konsekvenserna, skriver Anders Johnson.
Den 18 maj 1972 invigdes Sveriges första kommersiella kärnkraftverk i Oskarshamn. Gustaf VI Adolf sade då:
Kärnkraften är ett bevis på människans möjlighet att vidareutveckla sin omvärld. I ett allt snabbare tempo har den kommit att framstå som räddningen ur en befarad energikris. I en tid då vattenkraftepoken börjar närma sig sitt slut och man skönjer svårigheter i fråga om de fossila bränsletillgångarna har kärnkraften kunnat realiseras.
Sveriges första kommersiella kraftaggregat inleder således en ny epok i vårt lands kraftförsörjning. Färdigställandet av detta kärnkraftverk kan därför sägas markera en milstolpe i vart lands industriella utveckling. Svensk industri har genom framsynthet och skicklighet självständigt utvecklat den teknologi vars tillämpning vi i dag bevittnar. Oskarshamnsverket kan betecknas som en teknisk bedrift som väl mäter sig med de stora innovationerna i den svenska industrin.
Oskarshamn 1 hade konstruerats och byggts Asea. Sverige blev nu det första land i världen, efter USA och Sovjet, som kunde konstruera kompletta kärnkraftverk utan några utländska licenser. Det var företagets vd Curt Nicolin som hade beslutat att Asea skulle klara sig utan licenser, trots attraktiva erbjudanden från USA.
Någon vecka efter Oskarshamnsverkets invigning, ägde ett möte rum mellan två personer som bidrog till att i grunden förändra den svenska kärnkraftsdebatten. Det var Centerpartiets riksdagsledamot sedan 1971, Birgitta Hambraeus, som då besökte fysikern och nobelpristagaren Hannes Alfvén i hans villa i Djursholm. Han hade valts in i den statliga Atomkommittén vid starten 1945 och i AB Atomenergis styrelse från 1956 till 1968 då han avgick på grund av att hans forskningsanslag från Atomenergi upphörde.
Alfvén hade i augusti 1970 skrivit till industriminister Krister Wickman (S) och påtalat riskerna med fissionsenergin. Han hävdade att Sverige borde avstå från denna teknik, eftersom han ansåg att ett genombrott för den säkrare fusionsenergin inte låg så långt bort. Detta intresserade Birgitta Hambraeus som därför sökte upp honom.
***
Före 1970 hade frågan om Sverige borde satsa på kärnkraft varit politiskt okontroversiell. Denna teknik skulle ge landet tillgång till billig och säker energi. Fossilenergin orsakade miljöstörande utsläpp och en utbyggd vattenkraft skulle hota viktiga naturvärden. Den enda kända miljöprotesten mot kärnenergin kom från Magelungens intresseförening som framför allt bestod av villaägare i närheten av Ågesta söder om Stockholm, där ett kärnvärmeverk togs i drift 1963. De oroade sig bland annat för radioaktiva utsläpp i sjön Magelungen. Villaägarnas protester var dock ännu större när det oljeeldade ersättningsverket skulle köras i gång.
Redan i november 1945 tillsatte regeringen Atomkommittén med uppdrag att planlägga forskningen och att hitta metoder för atomkraftens fredliga användning. Politiskt drivande var Tage Erlander, både som ecklesiastikminister 1944–1946, med ansvar för bland annat forskningsfrågor, och sedan som statsminister. På initiativ av Atomkommittén bildades 1947 AB Atomenergi (sedermera Studsvik AB). Staten ägde 4/7 av aktierna medan återstoden ägdes av 24 privata och kommunala industri- och kraftföretag.
Under slutet av 1950-talet uppstod motsättningar kring den svenska kärnkraftssatsningen. Men det handlade huvudsakligen om Atomenergis roll. Regeringen ville ge detta företag ansvar för att utveckla kärnreaktorer. Detta ogillades både av Vattenfall och Asea, som sedan länge hade ett gott samarbete inom energiområdet. Men den socialdemokratiska regeringen ville gärna bryta Aseas dominans inom den svenska elektrotekniken. Det fanns även stora företag, framför allt i Västsverige, som gärna ville bryta denna dominans och bli underleverantörer till någon amerikansk reaktorleverantör.
Asea deltog i Atomenergis arbete men beslutade redan 1954 att även bygga upp en egen kärnkraftskompetens. Under 1960-talet uppstod en konflikt mellan två linjer. Staten utformade ”den svenska linjen” som byggde på tungvattenreaktorer. Ett viktigt motiv för denna var att reaktorerna skulle kunna producera plutonium för svenska kärnvapen. Inom Asea och i den svenska kraftbranschen, som inte hade några planer på att konstruera egna kärnvapen, kom man fram till att lättvattenreaktorer var tekniskt och kommersiellt mer intressanta.
En tungvattenreaktor byggdes för Ågesta, och Atomenergi började även utveckla en kärnreaktor för ett kraftverk i Marviken öster om Norrköping. Redan i september 1963 uppstod en oro bland Aseas tekniker för att Marvikenreaktorn skulle kunna bli instabil, vilket kunde leda till stora radioaktiva utsläpp. I april 1966 skickade Asea en skrivelse till Atomenergi där det påpekades att säkerhetsproblemen i Marviken inte var lösta. Den 14 mars 1967 hölls överläggningar mellan Aseas och Atomenergis högsta ledningar om säkerhetsproblemen. Atomenergi ansåg dock fortfarande att de gick att lösa.
Det var politiskt omöjligt för den ansvarige ministern att erkänna att staten hade misslyckats inom kärntekniken.
År 1968 insåg regeringen att Marvikenprojektet var en återvändsgränd, även om Atomenergis ledning fortfarande trodde att reaktorn skulle kunna färdigställas. Det fanns också ett tungt politiskt argument för regeringen att ytterligare en tid hålla liv i projektet. Regeringen hade 1967 lanserat ”den nya näringspolitiken” där staten skulle ha en mycket aktiv roll, inte minst inom de tekniskt mest avancerade områdena. Det var då politiskt omöjligt för den ansvarige ministern, Krister Wickman, att erkänna att staten hade misslyckats inom kärntekniken. För regeringen gällde det nu att dölja reträtten så gott det gick.
Asea inviterades därför till förhandlingar med staten om att slå samman Atomenergis konstruktions- och kärnbränsleverksamheter med Aseas kärnkraftsverksamhet. Asea hade emellertid inget ekonomiskt eller tekniskt intresse av att få ta över någon verksamhet från Atomenergi, än mindre att dela ett ägaransvar med staten.
***
År 1968 hade Asea flera beställningar på lättvattenreaktorer på gång och hyste stora förhoppningar om att kunna få en stark ställning på kärnkraftsmarknaden. Men regeringen gav nu ett ”erbjudande” som företaget hade svårt att tacka nej till. Vattenfall höll på att planera ett kärnkraftverk i Ringhals norr om Varberg och lutade åt att beställa den första reaktorn från Westinghouse. Asea var oroliga för att helt gå miste om kärnkraftsbeställningar från den stora statliga energiproducenten. Regeringen lovade dock att Asea skulle få leverera reaktorn till Ringhals om staten och Asea bildade ett gemensamt bolag, Asea-Atom, för kärnkraftsverksamheten.
Läs också:
Curt Nicolin sade: ”För att uttrycka mig klart kallas detta inom affärslivet för utpressning. Vi vill gärna förhandla under snyggare former.” Den 3 juli 1968 ingick staten och Asea ett avtal om att bilda Asea-Atom och den 5 juli beställde Vattenfall en reaktor till Ringhals från Asea, medan Westinghouse fick en beställning för Ringhals andra reaktor.
I april 1970 föreslog Atomenergi att arbetet med att färdigställa Marviken skulle avbrytas och den 27 maj beslöt regeringen att tillåta en nedläggning av Marvikenprojektet. Detta innebar också dödsstöten för den svenska linjen inom kärntekniken. Genom bildandet av Asea-Atom kunde regeringen nödtorftigt dölja misslyckandet med den svenska linjen. Wickman hävdade sedan att bildandet av Asea-Atom lade grunden till de svenska kärnkraftsframgångarna. Denna propagandalögn har blivit framgångsrik. Den har bland annat kolporterats av Gunnar Wetterberg i hans bok Ingenjörerna från 2020.
***
Vad hände då på mötet mellan Hannes Alfvén och Birgitta Hambraeus i juni 1972? Jo, hon blev ännu mer övertygad om kärnkraftens faror och lade på hösten 1972 en interpellation i riksdagen om kärnkraftens risker till inrikesminister Rune Johansson (S). Den 2 maj 1973 sammanförde Hambraeus Hannes Alfvén med Centerledaren Thorbjörn Fälldin som halvannan vecka senare begärde uppskov med kärnkraftsutbyggnaden. Alfvén inbjöds som talare till Centerstämman i Luleå den 19 juni 1973, och gjorde där stor succé. Den svenska kärnkraftsdebatten gick nu in i ett nytt skede.
I riksdagen enades moderater och socialdemokrater 1975 om att kärnkraften i Sverige skulle byggas ut till totalt 13 aggregat. Kärnkraftsfrågan kom att bli mycket het i 1976 års valrörelse där Centern krävde att inga nya reaktorer skulle laddas och att de befintliga reaktorerna skulle vara avvecklade 1985. Fälldin försäkrade att han inte skulle sätta sig i en regering som startade fler kärnkraftverk.
Valet resulterade i en borgerlig majoritet, men det såg ett tag ut som om någon borgerlig regering inte kunde bildas på grund av oenigheten i kärnkraftsfrågan. Den var akut eftersom Barsebäck 2 var klar att laddas. Centern fick till sist ge med sig i denna fråga mot att den så kallade villkorslagen antogs 1977 som innebar att kraftbolagen måste presentera en helt säker metod för hantering och förvaring av det utbrända kärnbränslet för att få starta nya reaktorer.
Men denna kompromiss löste inte motsättningarna inom regeringen. Den första borgerliga regeringen på över 40 år föll 1978. Därefter följde en folkomröstning 1980, vars resultat sedan blev föremål för åratal av tolkningstvister. Och 1986 drev energiminister Birgitta Dahl (S) igenom den uppseendeväckande ”tankeförbudslagen”. Där sades: ”utarbetande av konstruktionsritningar, kostnadskalkylering, beställande av utrustning och andra förberedande åtgärder får inte vidtas i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftreaktor”.
Efter en ändlös rad av kriser, kompromisser och uppgörelser i kärnkraftsfrågan, lever svensk politik fortfarande i skuggan av mötet i Djursholm för 49 år sedan. För tillfället obstruerar regeringen i frågan om lagringen av kärnkraftsavfallet. Men vi har säkert inte sett den sista akten i detta drama. Historien lär oss att man aldrig får underskatta svenska politikers förmåga att lägga energi på att skada vår energiförsörjning.
Omslagsbild: Nisse Cronestrand/Tekniska museet (CC/BY) från Ågesta kärnkraftverk 2005.
Anders Johnson är aktuell med essän Hur Sverige blev världens tredje kärnkraftsnation (Timbro förlag).